DN Debatt

”Företagen vill ha hållbarhet – politikerna levererar inte”

Politisk paradox. Politikerna är fast i ett förlegat tänkande där miljö ses som en isolerad sektor och inte basen för vår framtida välfärd. Näringslivet ser däremot möjligheterna och har tagit på sig ledartröjan i miljöomställningen. Politikernas bristande ansvar måste synas ett valår som detta, skriver Johan Rockström.

I nästa vecka träffas många av världens främsta företagsledare i Davos på Världsekonomiskt forum (WEF). De globala klimat- och miljöförändringarna och utmaningen att säkra en global hållbar utveckling efter 2015 kommer att stå högst på agenda. I avsaknaden av politiskt ledarskap har en växande del av näringslivet tagit på sig ledartröjan för att minimera växande miljörisker och ta vara på möjligheterna i en global omställning till en hållbar välfärd på en stabil planet.

Samtidigt som kortsiktig politisk egoism gör att klimatförhandlingarna fortsätter att misslyckas, lanserar en rad stora multinationella företag inom World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) en aktionsplan fram till 2020 (Action 2020). Tillsammans representerar dessa företag tio procent av världsekonomin. Målet är att omvandla sina affärsmodeller så att företagen uppnår nödvändiga globala miljömål. Syftet är att undvika oacceptabla risker och stora kostnader och samtidigt säkra lönsamhet genom smarta innovationer och effektiviseringar. De globala miljömålen är vetenskapligt baserade och inkluderar allt från klimat till biologisk mångfald.

Samtidigt pågår diskussioner inom FN om att omvandla millenniemålen till globala hållbarhetsmål, så kallade Sustainable Development Goals (SDGs). Här sker nu en spännande omsvängning. I stället för att allt fokus handlar om att ”övertyga politiker” sitter det internationella näringslivet, uppbackat av vetenskapen, i framsätet och driver på arbetet att definiera en hållbar spelplan för industriell utveckling.

Under den nyligen avslutade Nobelveckan i Göteborg diskuterades omställningen till en fossilfri energiframtid i världen. Fokus låg inte på svårigheterna, utan på de enorma teknologiska möjligheterna som nu öppnar sig, med allt från grafenbaserade solceller till framtidens supertåg och fossilfria fordon. En hållbar, ren, och ekonomiskt konkurrenskraftig energiframtid är inom räckhåll.

Jag och många forskarkollegor med mig upplever en tydlig förskjutning av miljöfrågan bland företagsledare under de senaste fem åren. Miljö och hållbarhet förflyttats från att vara en etisk hygienfråga som sköts av CSR-ansvariga (Corporate Social Responsibility) och miljöchefer till att utgöra en strategisk fråga för ledning, ägare och styrelser.

Varför sker denna svängning inom näringslivet just nu? Troligen av två skäl:

• Det första är insikten om de växande globala miljöriskerna. Varken Pentagon, OECD, Världsbanken eller Internationella valutafonden (IMF) tvekar. Förmåga att avvärja globala miljörisker, framför allt orsakade av klimatförändringar, utarmning av ekosystem och ackumulering av miljögifter, kommer att avgöra huruvida världens framtida välfärd kan säkras.

• Det andra skälet är möjligheterna. Det finns en allt tydligare diagnos bland företagsledare om tre krafter som gör ”business as usual” allt mindre attraktivt: 1) en växande insikt om att ett fortsatt beroende av ändliga naturresurser såsom fossila bränslen medför stor osäkerhet (samtidigt som sol och vind prismässigt blivit konkurrenskraftiga energikällor), 2) växande belägg för att det går att ”tjäna pengar” på hållbara affärsidéer, och 3) att nästa generation inte kommer att acceptera att vi på andras bekostnad förstör vår planet.

För att uppnå en värld baserad på hållbar välfärd och utveckling behövs tydliga miljömål och spelregler för marknaden. Föga förvånande blir svaret från chefer inom näringslivet ofta att ”vi är redo att anpassa oss till de vetenskapliga kraven, vi ser till och med affärsmöjligheter om vi gör så, men då måste politiken ange långsiktigt förutsägbara spelregler i form av miljömål och tydliga styrmedel”. Här finns nu konturen av en lösning.

Genom FN:s SDG-process har världens länder nu möjlighet att enas om vetenskapligt baserade globala hållbarhetsmål. Dessa inkluderar exempelvis en maximalt tillåten budget för globala utsläpp av koldioxid och tydliga mål för global färskvattenanvändning och bevarande av biologisk mångfald. Många länder känner sig nervösa inför denna utveckling, eftersom de är osäkra på om ambitiösa miljömål riskerar att hämma ekonomisk tillväxt. Men enas världen om globala miljömål leder detta till ett nytt utvecklingsparadigm i världen; att säkra ekonomisk utveckling och välfärd inom planetens säkra miljöutrymme, vilket kräver en rättvis global fördelningspolitik. Politiskt definierade, kraftfulla styrmedel behövs för att reglera marknader nationellt och globalt.

• Vi behöver leva upp till existerande beslut om att stoppa förlusten av biologisk mångfald genom att bevara och hållbart bruka återstående naturliga ekosystem. Detta är nödvändigt både ur ett etiskt och ett ekonomiskt perspektiv, då biologisk mångfald utgör basen för vår välfärd.

• Vi måste införa ett globalt pris på utsläpp av koldioxid. Det är inte rimligt, som BP:s ordförande Carl-Henrik Svanberg betonar, att vi får förorena atmosfären med koldioxid utan att betala för det. Priset kan fluktuera baserat på olika regioners val av modell (från skatter till utsläppshandel), men bör ha ett golv på 30–50 euro per ton koldioxid. Ett globalt pris på kol kommer att ge incitament för effektiviseringar och teknologiutveckling och möjliggöra en global transformation ut ur en riskfylld fossil ekonomi. Samtidigt måste hissnande 500–600 miljarder dollar i årliga subventioner till olja, kol och naturgas omedelbart tas bort.

Erfarenheten visar att styrmedel resulterar i teknologiframsteg genom att frigöra innovationskraft på marknaden, vilket skapar nya förutsättningar för hållbar välfärd. Det finns ett alltmer uttalat stöd från näringslivet för ett pris på kol.

Frågan nu är hur vi i Sverige kan bidra till att bygga en verkligt hållbar och rättvis välfärd? En välfärd som inte bara skapar förutsättningar för hög livskvalitet, utan också bygger konkurrenskraftiga företag och en robust och flexibel nation kapabel att hantera den sociala och ekologiska turbulens som kännetecknar vår globaliserade värld. För att lyckas behövs en ny berättelse för Sverige, en vision om en hållbar välfärd.

Vi ser nu att det svenska näringslivet är redo att ta ett mycket mer ambitiöst kliv framåt, men för att lyckas krävs tuffa mål och regleringar. Samtidigt saknas det politiska ledarskapet och visionen om möjligheterna för Sverige att bygga en hållbar välfärd. Politikerna är fortfarande låsta i ett förlegat tänkande där miljö ses som en isolerad sektor i stället för vad den är, själva basen för vår framtida välfärd. När samtalet i Davos handlar om nödvändigheten och möjligheterna med en omställning till hållbar ekonomisk tillväxt, råder det tystnad i det svenska politiska landskapet. Detta är en oansvarig paradox som inte får lämnas osynad när vi nu ger oss in i ett valår.