Folklighet är den svenska monarkins styrka och problem. Frågan ställs på sin spets, när det nu meddelas att vår kronprinsessa förlovar sig med en man av folket. Är detta ytterligare ett steg mot folklighet och popularitet eller tvärtom en utslätning som gör att hovet förlorar den glans, som svenska folket uppenbarligen älskar?
För hundra år sedan var avståndet mellan kungen och folket enormt. 1800-talet hade inneburit en successiv politisk tillbakagång för monarken men vid förra sekelskiftet skedde en aktivering. Det var försvarsfrågan som triggade utvecklingen. När den framgångsrika vänstern framhärdade med sitt nedrustningsprogram trots att ett världskrig var under uppsegling, samlades de försvarsvänliga 1914 till ett bondetåg som återinsatte den personliga kungamakten på Sveriges tron. Gustaf V ville då inte se att ”hans” armé och ”hans” flotta avrustades utan krävde att försvarsfrågan utan prut skulle lösas ”nu, ofördröjligen och i ett sammanhang”.
Resultatet blev en ”kungaregering” under tre år, till en början med ett brett folkligt stöd som bekräftades i ett extra riksdagsval men så småningom, genom världskrigets försörjningsproblem och hungerkravaller, allt mer komprometterad i folkopinionen. När kungaministären kapitulerade 1917, försvann de sista resterna av den personliga kungamakten. Parlamentarismen erkändes också av kungen. I fortsättningen skulle han vara tvungen att utse sina statsråd ur riksdagens majoritet.
Den fredliga övergången till parlamentarism räddade monarkin. Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting hade varit klasskamrat med den blivande monarken och bekämpade republikanerna i sitt parti. Enligt Branting höll demokratin på att växa av sig själv i det svenska samhället och den utvecklingen borde inte störas av dem som ville ”ideligen sätta själva den monarkiska principen under debatt”. Tids nog skulle medeltida åskådningar, som förknippades med kungamakten, blekna bort.
Detta, kan man säga, har sedan dess varit den svenska socialdemokratins huvudlinje. Republikanska framstötar har hörts men de har förklingat ohörda, eftersom de ansetts kunnat skada ett mera angeläget reformarbete på andra samhällsområden.
Men hade inte kungen accepterat parlamentarismen 1917, hade han antagligen rönt samma öde som de flesta av kollegerna vid första världskrigets slut, när kungar och kejsare störtades vid demokratins genombrott. Steget mot folklighet blev med andra ord samtidigt en konsolidering av kungamakten.
Kungamaktens bevarande fick också betydelse för den svenska högerns snabba uppslutning bakom demokratin. Den var ingalunda självklar och skiljer sig från förhållandet i andra länder, där högerextremister tog till våld gentemot folkstyrelsen. Upprop bland officerarna saknades heller inte i vårt land, när vänsterns nedrustningsprogram återupptogs efter världskrigets slut. Varför omsattes inte dessa planer i handling? När statsvetarna söker förklara det uteblivna politiska stödet, talar de om ”överförd legitimitet”. Demokratiseringen i vårt land gick till på ett helt lagenligt sätt, med utredningar och utskott och kompromisser, där alla fick vara med. Reformarbetet skedde ”under lagarna” och det var kungen som för högern var symbolen för denna laglighet. Den urgamla alliansen mellan ”kungamakt” och ”folkmakt” (med spetsen riktad mot ”herremakten”) förstärktes. Kungen fungerade som den legitima, förmedlande länken mellan det gamla och det nya samhället.
Men därmed, kan man säga, hade kungen också spelat ut sin politiska roll. Han kom att göra vissa politiska markeringar under de följande årtiondena men i stort sett bleknade han bort ungefär som Branting förutsett. 1974 års grundlag betecknar därvid den slutliga gravskriften, vilken föreskriver ett statsskick som visserligen formellt är en monarki men reellt ger kungen mindre politisk makt än någon annan monark i världen.
Kungens roll blev en annan. I den nya, massmediala världen har han kunnat träda sitt folk närmare än någon av hans företrädare haft de tekniska förutsättningarna att göra. Som varumärke för svensk export, kultur och vetenskap har han blivit oslagbar. Med stigande ålder har han visat modet att bjuda på sig själv som i det berömda tsunamitalet och därigenom vunnit respekt och tillgivenhet. Drottningen och barnen har ytterligare ökat hans popularitet. Kronprinsessan Victorias naturlighet och ambition har väckt allas beundran.
Men, kraxar nu korparna, är det inte att dra ner kungahusets anseende, om kronprinsessan gifter sig med en vanlig, enskild, svensk man? Monarkins kärntrupp drömmer om en operettvärld med grevar och baroner. Det förnumstiga svaret kan inte bli annat än: det beror på. Ingen av oss vill väl se medlemmarna av kungahuset som vanliga kändisar, som släcker sin törst vid Stureplans ökända vattenhål.
Monarkens dilemma är detsamma som den demokratiske politikerns. Vi vill att han skall folklig, ”en av oss”. Men vad har vi, uppriktigt sagt, för glädje av en förtroendevald om han är precis som vi själva? Själva poängen med den representativa demokratin är att den folkvalde inte skall vara precis som vi utan företräda oss litet bättre än vi själva skulle göra.
Principiellt är det svårt att försvara monarkin, om man som de allra flesta anser att alla människor är jämlika och ska ha samma rättigheter. Sannolikt kommer den också en gång att försvinna helt, antagligen helt odramatiskt när omständigheterna talar för det. Men i dag är det svårt att tänka sig ett styrelseskick som i representativt avseende fungerar bättre. I varje fall tror jag inte att någon politiker skulle klara jobbet som statschef bättre. Antingen är han stark och då är han sannolikt alltför mycket bunden till ett parti för att accepteras som allas statsöverhuvud. Eller annars är han svag och då duger han inte mycket till som symbol och PR-skylt.
Precis som den folkvalde vill vi att monarken skall vara ”en av oss” – men i representativt avseende ändå litet bättre: mera välinformerad, mera opartisk, mera värdig och säker i sitt uppförande.
Så måste monarken i en demokrati i sin strävan efter folklighet kryssa försiktigt mellan kungahusets exklusiva högkultur och den triviala alldaglighet som vi alla kan se på nära håll. Det är för den senare som många vill varna, när kronprinsessan Victoria nu förlovar sig med Daniel Westling. Med den klokhet som hittills utmärkt kronprinsessan torde hon vara extremt medveten om dessa risker och även fast besluten att undvika dem.
LEIF LEWIN