Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Förlusten för svenskan är större än statens besparing”

Laptop eller bärbar dator? Smartphone eller smart mobil? Ipad eller läsplatta? ­Terminologicentrum är viktigt för att bevara svenskan när vi namnger framtidens tekniska prylar, skriver ledamöter i Svenska Akademien.
Laptop eller bärbar dator? Smartphone eller smart mobil? Ipad eller läsplatta? ­Terminologicentrum är viktigt för att bevara svenskan när vi namnger framtidens tekniska prylar, skriver ledamöter i Svenska Akademien. Foto: Alamy

Rädda Terminologicentrum. Med nedläggningen av TNC sätter regeringen in ­stöten där det svenska språket är som allra känsligast: uppkomsten av nya ­tekniska termer. Besparingen på fyra miljoner kronor står inte i proportion till den stora ­förlusten för språket, skriver Svenska Akademiens ledamöter.

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Det finns ett tredje förslag i den senaste budgetpropositionen, som på samma vis som de två nyss nämnda kan ses som ännu en ogenomtänkt idé, där syftet uppenbarligen är att göra en mycket liten besparing, men där den fiskala vinsten (i det här fallet knappt 4 miljoner) ej står i någon som helst proportion till den skada som kommer att uppstå, inte minst i det långa loppet. Det handlar om nedläggningen av Terminologicentrum (även kallat TNC – ursprungligen Tekniska nomenklaturcentralen).

Det arbete som utförs av det lilla Terminologicentrum kan verka oglamoröst, men är av stor vikt. Vilket visas av att det i någon form har pågått ända sedan mitten av 1930-talet, då det som så småningom skulle bli denna institution startades av Ingenjörsvetenskapsakademien. Så vad sysslar man med? I den mån man inte själv tar fram svenska facktermer, samlar man ihop nya termer och definitioner från en rad olika håll, bearbetar dem och gör dem tillgängliga för alla. Från allra första början fanns det ett rent praktiskt behov i bakgrunden: att inom olika branscher och verksamheter kunna bruka en terminologi som är klar, likformig och entydig.

Men det är inte bara de som i dag arbetar inom vården, it-sektorn, bygg och industri et cetera som behöver de där nya termerna och definitionerna. Vi behöver dem alla för att det svenska språket ska kunna utvecklas, och leva. Alla kan dagligen och stundligen se hur det engelska språket breder ut sig, och ingenstans är denna utveckling så tydlig som just vad gäller olika typer av fackspråklig terminologi. Det är här som svenskans reträtt på olika områden är som allra tydligast – detta fenomen som språkvetare kallar ”domänförlust”.

Så om man önskade driva på den olyckliga utveckling som innebär att svenskan tappar mark till engelskan, skulle man knappast kunna tänka sig en bättre åtgärd än att just lägga ned det lilla Terminologicentrum. Man sätter in stöten där vårt språk är känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer.

Inte för att detta skulle vara syftet. Men det kommer att få den effekten. Det verkliga skälet är insvept i luddig byråkratprosa: ”för att finansiera prioriterade satsningar”. I stället är det tänkt att denna verksamhet ska leva på intäkter från undervisning och konsultverksamhet. Det är en ”principsak” för regeringen.

Om denna princip kan tre saker sägas.

För det första skulle man kunna begripa om den myntats av en högerregering av Margaret Thatchers snitt. I den världen finns som bekant ingen gemensam nytta, utan man betalar som kund när man nyttjar en viss tillgång. Man bortser då från att en av de saker som gör oss till ett samhälle är att vi gemensamt betalar för en viss infrastruktur, oavsett hur eller när vi utnyttjar den. Och Terminologicentrum är en viktig del av vår språkliga infrastruktur, utan vilken vi alla blir långt fattigare än de sparade 4 miljonerna gör staten rikare. Men frågan är: hur kan detta vara en princip för en socialdemokratisk regering?

För det andra är principen helt ny, en uppenbar tjänstemannakonstruktion. När Terminologicentrum fick sin nuvarande form år 2000 – som aktiebolag utan vinstuttag – var det för att den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville ha det just så. Och man gav då ekonomiskt stöd utan förbehåll. Stödet fortsatte sedan utan reservationer under den borgerliga regeringen. Vilket också måste ses i relation till språklagens tolfte paragraf, där det sägs: ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.”

Vilket för oss till den tredje iakttagelsen. Om Terminologicentrum reduceras till en privat konsultfirma – vilket ingalunda garanterar dess fortlevnad, inte ens i starkt förkrympt form – skulle man få sälja sina tjänster till företag som kräver äganderätt till det beställda materialet. Resultaten skulle inte, som nu, kunna läggas in i Rikstermbanken, där all ny terminologi samlas, för vem som helst att bruka. Och Rikstermbanken skulle snabbt förfalla.

Terminologicentrum kommer alltså att gå mot avveckling därför att dess allmännyttiga språkverksamhet inte är tillräckligt lönsam. Den är till hälften beroende av statligt stöd. Budgetförslaget är ett förräderi mot den roll som denna institution spelar sedan mer än sju decennier.

Terminologicentrum har förvisso inte legat på latsidan när det gällt att finna extern finansiering, utöver statsbidraget. Men det är ingen lätt uppgift, särskilt som alla har glädje av resultatet men få är beredda att betala – ett ej okänt fenomen vad gäller allmännyttiga tillgångar. Branschorganisationer och myndigheter är naturliga samarbetspartner, men de måste liksom alla andra prioritera i sin verksamhet. Terminologiarbete ger inga snabba vinster, och ska heller inte göra det. Det är en långsiktig verksamhet. Och det är ett av skälen till att det ända sedan slutet av 1940-talet har skänkts statlig hjälp.

Att försvara Terminologicentrums fortsatta existens med bibehållet statligt stöd är, sammanfattningsvis, att försvara en verksamhet som oegennyttigt och utan vinstutdelning arbetar på att i språklagens anda utveckla, tillgängliggöra, ja möjliggöra svensk terminologi.

Som språkvårdande institution befinner sig Svenska Akademien i den ovanliga men uppfordrande situationen att vid sidan av Terminologicentrums övriga delägare rikta en allvarlig men också hoppfull maning till regeringen att ompröva sin inställning och inte – i syfte att spara några få miljoner – tvinga en väl inarbetad och omvittnat allmännyttig verksamhet att upphöra.

Den socialdemokratiska regering som för fjorton år sedan gav Terminologicentrum dess uppdrag att ”genom terminologiarbete verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället” är i dag en förebild att ha för ögonen.