Från två olika ideologiska utgångspunkter har vi upptäckt att vi möts i idén att det är hög tid att vårda public service bättre än vad som nu är fallet.  

Vi har båda en bakgrund som chefer för landets ledande tankesmedjor (Agora respektive Timbro) och har där ibland fått dra slutsatsen att gränserna i politiken inte alltid följer ideologiska linjer, utan att viljan och förmågan att förändra också är av betydelse för politikens utveckling och utformning.  

Det är av avgörande betydelse att public serviceidén anpassas till de senaste årens dramatiska förändringar i medielandskapet samtidigt som verksamhetens oberoende och särart befästs och utvecklas. Någon sådan förändring ser vi inga tecken på.

Därför är det underligt att det är så få som vågar säga att den svenska mediepolitiken i sin nuvarande form har nått vägs ände. Både inom politiken och inom medierna är det påtagligt få som uttrycker det som borde vara självklart, nämligen att dagens mediepolitik i huvudsak är en anpassning till rådande ordningar. Att ta tag i problemen verkar för besvärligt, att verkligen reformera än svårare. Regeringen antyder att budgetarna i framtiden kan bli mindre, Sveriges Radio skriker ut sitt förakt (DN Debatt 19/2).  Men ingen av parterna visar något som helst intresse för att diskutera verksamhetens omfattning, mål och organisation. Och så har det nu varit allt för länge.

Vi anser att politiken måste bryta dödläget och se till att public service utvärderas, debatteras och förnyas utifrån de krav som omvärldsförändringar och människor från olika utgångspunkter ställer. Public serviceutredare, regering och riksdag får ursäkta, men jobbet är inte gjort.

När teknikutvecklingen suddar ut gränserna mellan teve, radio, telefoner, datorer och internet måste politiker våga ifrågasätta det licenssystem som en gång tillkom för att enbart de som lyssnade på radio och tittade på tv skulle betala.

Som vi ser det är det inte rimligt att något som definieras som ett centralt samhälleligt uppdrag inte betalas av skatte­betalarna, utan enbart av den del av befolkningen som utmålas som ”hjältar” av Radiotjänst. Finns det ett allmänintresse i att staten engagerar sig i det fria informations-, kultur- och kunskaps­utbytet bör det finansieras över skattsedeln. Det är dessutom både paradoxalt och lite osmakligt att finansieringen av det statliga engagemanget är kopplat till innehav av de tekniska lösningar (tv- och radioapparater, datorer och telefoner) som faktiskt ändå tjänar både det fria åsiktsutbytet och public servicevärden.

Och naturligtvis är det ingenting som säger att finansiering över skattsedeln skulle omöjliggöra ett publicistiskt oberoende. Andra offentliga verksamheter, exempelvis Riksbanken, har sitt oberoende reglerat och garanterat av staten.  

Vi kan slås av den beröringsskräck som verkar finnas från politiskt håll vad det gäller övergripande ägaransvar och ägarstyrning av public service. En oberoende journalistik inom ramen för oberoende public service­bolag är inte detsamma som en verksamhet utan närvarande och engagerade ägare, i synnerhet inte när ägaren är allmän­intresset, det vill säga folket som väljer sina representanter i demokratiska val. Finns inte ett klart syfte och ett tydligt uppdrag, om ingen styr – ja då styr näm­ligen bolagen sig själva och det har de i allt högre utsträckning gjort genom att anpassa sig till den övriga mediemarknaden. Vi ser det i public servicebolagens programtablåer. Där finns en tydlig ”down markettrend” med allt mer publikfriande underhållningsprogram och resultaten av en kostsam konkurrens med de kommersiella kanalerna om populära arrangemang. Publiksiffrorna har blivit överordnade samhällsuppdraget och en sådan utveckling kommer att bli allt svårare att motivera inom ramen för såväl ett licenssystem som en skattefinansierad public service.

Att ha kvantitativa mått av typen att public service ska vara ”störst” eller ”nå de flesta” blir omöjligt att förena med kvalitetsambitioner i en tid när utbudet både på hemmaplan och internationellt formligen exploderar. Ju större utbudet är – vilket vi av mångfaldsskäl bör välkomna – desto större är risken att public service går vilse i allsköns publikdragarsatsningar av låg kvalitet om volymkravet kvarstår som idag. Den ökenvandringen önskar vi att public service avbryter.

Oavsett vilken syn man har på omfattningen av offentligt driven och finansierad verksamhet bör samhället ha en idé med den. Har man inte det är det ofta ett tecken på att någon annan är bättre lämpad att sköta verksamheten.

Finansmarknadsministern säljer nu ut delar av statens aktier i Nordea därför att staten inte har någon idé med det bankaktieinnehavet. Samma skäl ligger till grund för tidigare utförsäljningar som Vin & Sprit. Ideologiskt har vi olika sätt att se på hur omfattande det statliga ägandet ska vara, men vi kan vara rörande eniga om att om staten ska vara en aktör på mediemarknaden, så får den vackert skaffa sig en idé om vad den vill och hur det ska åstadkommas. Det är vår uppfattning att en sådan idé inte bärs av dagens mediepolitiker. Och vill man inte skaffa sig en, tycker vi att man ska ta konsekvensen av det och antingen sälja eller fundera över var sju miljarder av svenska folkets pengar gör större nytta i allmänhetens tjänst.

Förstå oss rätt. Vi tycker verkligen att en fungerande public service har en viktig uppgift. Problemet är att den särskiljande publicistiska uppgiften inte är tillräckligt tydligt definierad. Vår kritik riktar sig mot politiker som är ansvariga för mediepolitiken, som inte vill se att licenssystemet är förlegat, att teknikutvecklingen ställer krav på förnyelse och att en tydlig idé med public service inte är detsamma som ”politisk styrning” av den redaktionella verksamheten.

En väl fungerande public service är särskilt viktig med tanke på att svenskan utgör ett litet språkområde. Vill vi inte lämna en till svenska medier hänvisad ny informationsunderklass bakom oss i en, i övrigt, globaliserad värld krävs en bättre public service.

Vårt budskap till våra mediepolitiker vad gäller public service blir därför, lite tillspetsat: skaffa er en idé om public service eller överlåt till andra aktörer ta hand om den. Dagens idémässiga ingenmansland är ingen betjänt av – inte medborgarna, inte det offentliga samtalet, inte demokratin. Och faktiskt heller inte public service.

Ursula Berge
s-debattör och tidigare chef för tankesmedjan Agora
Cecilia Stegö Chilò
konsult och tidigare vd för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro