Historierna om misslyckade - eller för den delen obefintliga - rehabiliteringsinsatser tillbaka till arbete efter sjukskrivning är oändligt många. Många olyckliga individer har beskrivit hur de tyckt sig ha hamnat mellan stolarna och inte fått det stöd de hade förväntat sig.
I dag ger Socialförsäkringsutredningen ut en skrift om hur det ser ut under den självbeskrivande titeln â¬SRehabilitering - ett långt lidandes historia". Sisko Bergendorf, som i många år arbetat på försäkringskassans huvudkontor, har skrivit den klarögda redogörelsen. Hon har varit med. Hon vet.
Hennes berättelse handlar om ett otal utredningar och försök att klargöra, förbättra och ibland detaljreglera vad som ska ske under rehabiliteringsprocessen. Allt lika förgäves.
Enligt lagen ska arbetsgivaren lämna in en rehabiliteringsutredning till försäkringskassan senast efter åtta veckors sjukskrivning. Det sker sällan. Nio av tio skulle behöva en påminnelse. Två av fem får den. I nära hälften av fallen dröjer det tolv veckor eller längre innan utredningen kommer in. I en annan undersökning visade det sig att ungefär var tredje arbetsgivare faktiskt vidtagit någon åtgärd för att återfå långtidssjukskrivna i arbete.
För de arbetslösa är det försäkringskassan som ska göra rehabiliteringsutredningen. 2003 gjordes det för en femtedel av de arbetslösa och dessutom sent i sjukfallet. Detta resultat är till och med sämre än arbetsgivarnas.
Efter ett år har försäkringskassan tagit kontakt med fyra av tio sjukskrivna för att diskutera återgång i arbete.
Vad är då egentligen rehabilitering?
Försäkringskassan har ett samordningsansvar för rehabilitering av den enskilde tillbaka till förvärvsarbete.
Själva rehabiliteringen kan vara av fyra olika slag. Den kan vara medicinsk. Ansvarig är då landstinget. Den kan vara social, med kommunen som ansvarig. Den kan vara arbetsplatsinriktad, med arbetsgivaren som huvudansvarig. Och den kan vara arbetsmarknadsinriktad, med Arbetsmarknadsverket som ansvarigt.
På det sättet formuleras och diskuteras rehabiliteringsuppdraget. Och jag är faktiskt generad över att själv inte ha kommit på hur det egentligen förhåller sig förrän alldeles nyligen; det som är slående är att trots alla vackra ord ingår faktiskt inte rehabilitering i själva försäkringen.
Arbetsgivarna har ansvar för sina anställda, egentligen formulerat främst i arbetsmiljölagen. Man har också ett ansvar för att göra det som (rimligen) kan krävas för att en anställd som varit sjuk ska kunna komma tillbaka till arbetsplatsen. Men det gäller utan egentlig rätt till hjälp av försäkringen finansiellt eller kunskapsmässigt (på annat sätt än att försäkringskassan kan betala rehabersättning i stället för lön under rehabiliteringen). Man kan alltså säga att själva rehabinsatsen är en del av arbetsgivarens självrisk. Detta blir särskilt komplicerat för mindre företag.
Det kan också förklara varför arbetsgivarna verkar ogilla uppdraget och tycks tycka att det ställer orimliga krav. Det är helt enkelt en oförutsebar riskkostnad, något som många företag ogillar och vill försäkra sig mot. Därmed kan de byta en oförutsedd stor eventuell kostnad mot en förutsebar liten kostnad, något som ofta är mycket mera hanterligt för den som behöver kunna kalkylera sina kostnader.
Det kan också noteras, att arbetsgivare ofta är övertygade om att de ska invänta försäkringskassans initiativ, eftersom de uppriktigt tror att det är försäkringskassan som har ansvaret.
För att ytterligare komplicera bilden är ansvarsområdena inte absoluta.
Försäkringskassan ska visserligen inte själv genomföra rehabiliteringsinsatser, men har ändå en (liten) pott pengar, som får användas till inte bara utredningar av rehabiliteringsbehov, utan också rehabiliteringsinsatser som ingen annan betalar. En situation som nämnts är när mindre arbetsgivare har gjort vad som kan begäras. Effekterna blir emellertid långt större. Förhandlingar kan alltid föras om vem det är som har ansvaret och ska betala. Samverkan med andra tenderar att alltför ofta bli förhandlingar snarare än samordning.
Och att blåsa upp föreställningen om försäkringskassans ansvar till något som den saknar förutsättningar att klara blir ett egenintresse hos de verkliga aktörerna, eftersom det ger dem en möjlighet att krypa ur det egna ansvaret.
Landstingen prioriterar till exempel medicinska rehabinsatser för återgång till arbete lågt och behöver i allmänhet inte ta något ansvar för vad de inte gör på det medicinska området. När någon inte har fått den ryggbehandling eller psykologinsats som förefaller viktig brukar medierna regelmässigt anklaga försäkringskassan i stället för det ansvariga landstinget.
Arbetsmarknadsverket betraktar i bästa fall de arbetslösa sjukskrivna som andra arbetslösa, i sämsta som så långt ifrån arbetsmarknaden att de varken kan påräkna a-kassa eller stöd. På senare år har dock ett samarbete med försäkringskassan kommit i gång, som förhoppningsvis kommer att visa sig framgångsrikt.
Många kommuner är mera oroade över försörjningssituationen för till exempel unga sjukskrivna med alkohol- eller narkotikaproblem än över sina egna insatser för behandling och rehabilitering.
Sammanfattningsvis måste sägas att uppdragen är otydliga och ologiska. Det är oftast omöjligt, särskilt för försäkringskassan och mindre arbetsgivare, att leva upp till förväntningar som göds av de många vackra orden.
Väntan på en rehabilitering som inte blir av bidrar till att passivisera människor med stort behov att reda ut vad de vill med resten av sitt liv.
Här behövs omtag, nya redskap och rätt förväntningar. För dem som har ett arbete skulle kanske en företagshälsovård med nytt uppdrag och knytning till försäkringen kunna vara en lösning. (Den skriften kommer inom kort.) De som inget arbete har behöver arbetsmarknadsinsatser anpassade till dem. Och de som känner på sig att de har fel arbete för att med lust och ork utnyttja den arbetsförmåga de har ett helt arbetsliv bör stödjas att våga sig på språnget.
Vi vet att den mest effektiva återanpassningen till arbete är den som sker så snart som möjligt. Det är därför önskvärt att insatserna görs i nära anslutning till den egna arbetsplatsen.
Men kanske vore det rätt att arbetsgivarna fick försäkra sitt ansvar. Då kunde osäkra kostnader bytas mot säker och professionell hantering inom försäkringens ram.
Vi vet inte särskilt mycket om effekterna av arbetslivsinriktad rehabilitering. Men det finns studier som indikerar att byte av arbete, arbetsuppgifter eller yrke har positiva effekter.
Man skulle kanske rent av kunna bygga in i försäkringen det stöd till önskvärd omställning till annat arbete som i dag alltför ofta inte blir av och som kan ses som las-reglernas kanske största nackdel. Det vore ett svenskt sätt att behålla det bästa och hantera det sämsta som följer av våra arbetsmarknadslagar.
Med en ekonomiskt självständig försäkring där kostnaderna alltid slår igenom på parternas förhandlingsutrymme vore det ganska logiskt att parterna själva fick stort inflytande över både omfattning och hantering av rehabilitering som en del av försäkringen. Därmed skulle ett illa fungerande irritationsmoment kunna utvecklas till en konstruktiv samarbetsfråga.
Det skulle vara till stor glädje främst för alla dem som i dag fastnar i oförlösta förväntningar på en rehabilitering som aldrig kommer.
Anna Hedborg