Rovdjursexpert: Det finns goda skäl att förkasta det jägarmässiga sättet att decimera vargstammen. Ingen kan väl säga att kravet på ”strängt kontrollerade förhållanden” uppfylldes under den nyss avslutade vargjakten. Det torde aldrig kunna ske när tusentals jägare samtidigt ger sig ut för att skjuta några tiotal djur. I stället bör en liten grupp forskare ge sig ut på våren och besöka utvalda lyor och där avliva de valpar som ska tas bort. Då slipper man skadskjutningar och dödade föräldrapar, skriver Anders Bjärvall.
Den nyss avslutade jakten på våra vilda vargar avslöjade på ett brutalt sätt att operationen i alltför hög grad var styrd av jägartänkande. Jag lägger mig här inte i frågan om huruvida det var rätt eller fel att genomföra den. Men nästa gång det blir aktuellt att minska antalet vargar kan det hela skötas på ett mycket bättre sätt.
Mitt förslag är att inte skjuta några vargar under vintern utan i stället decimera antalet genom att avliva valpar på våren. Jag hör redan ramaskriet: Hu så barbariskt – avliva oskyldiga små vargungar! Men tänk efter vad som faktiskt går att vinna.
Det blir för det första inga skadskjutningar. Under den nu genomförda jakten rapporterades att fyra av de 27 fällda djuren först hade skadskjutits. Två av de skadade djuren gick i två dygn innan de kunde spåras upp och avlivas. Dessutom har skott avlossats mot flera vargar där jägarna själva uppger att det måste ha handlat om bommar. Eftersom jag själv har varit med på flera obduktioner vid Statens veterinärmedicinska anstalt av döda rovdjur där det visat sig att djuren haft gamla skottskador, vet jag att det finns jägare som inte tycker att det är så noga när det gäller rovdjur.
Med mitt förslag finns det dessutom ingen risk att föräldraparet dödas och att därmed ett antal föräldralösa halvvuxna vargar lämnas ensamma i skogen. Just detta verkar nu ha hänt i Gävleborgs län. Sådana valpar går en mycket oviss framtid till mötes och klarar bland annat inte att försvara det revir där de vuxit upp. Det vi nyligen såg i Skånes djurpark, när ledarhonan sköts och resten av flocken blev så ohanterlig att ledningen för parken bedömde att alla måste avlivas, visar på föräldradjurens stora betydelse.
Det går också att välja exakt vilka djur som ska tas bort, vilket blir mycket viktigt med tanke på den situation vi har. Den genetiska bakgrunden hos våra vargar är känd och mycket grovt kan man dela dem i två grupper. Den ena utgörs av avkomman till de tre vargar som låg bakom hela tillväxten under 80-talet och hos dem finns det defekter på grund av inavel. Den andra utgörs av vargar som fått anlag av de få djur som invandrat senare och lyckats delta i fortplantningen. Vargar ur denna denna senare grupp är och kommer att vara viktiga, kanske till och med avgörande för artens framtid i Sverige.
Slutligen kan man på detta sätt tillmötesgå ett viktigt krav i jaktlagstiftningen, nämligen att en decimering av detta slag måste ske under ”strängt kontrollerade förhållanden”. Ingen kan väl säga att det kravet var uppfyllt som jakten nu gick till. Och det torde aldrig kunna uppfyllas om tusentals jägare samtidigt ger sig ut för att skjuta några tiotal djur. Det bäddar för skadskjutningar och överskjutningar.
Mitt förslag går att genomföra så länge vi har forskning på varg med ett stort antal djur märkta med sändare. Som det är nu lokaliserar forskarna lyor på våren och det jag ser framför mig är att en liten grupp forskare förstärkt med en speciell veterinär besöker de lyor som valts ut och där avlivar de valpar som ska tas bort. Under strängt kontrollerade förhållanden!
Redan under den förra rovdjursutredningen – den som lades fram för så gott som exakt tio år sedan och där jag medverkade som sakkunnig – lanserade jag den här tanken. Den förkastades då av jägarkåren med argumentet att all avlivning av vilt ska ske ”på ett jägarmässigt sätt”. I det här sammanhanget finns det alltså goda skäl att i framtiden förkasta det jägarmässiga sättet.
Anders Bjärvall
fil dr i zoologi, har arbetat med rovdjursfrågor
på Naturvårdsverket