DN Debatt

”Förslag mot extremism hotar demokratisk grund”

Obegripliga slutsatser i statlig utredning. Förslagen om hur våldsbejakande extremism ska hindras underminerar demokratiska rättigheter. Lärare riskerar förvandlas till åsiktspoliser. För att motverka politiskt våld bör i stället redan befintliga lagar användas, skriver fem forskare i sociologi och statsvetenskap.

Nazister angriper en demonstration i Kärrtorp i Stockholm. Nazister försöker mörda feminister på Möllevången i Malmö.

Inte på länge har det stått så klart att politiskt motiverat våld hotar vanliga medborgares rätt att fritt uttrycka sina åsikter.

Parallellt med dessa våldsamma händelser har en statlig utredning presenterats: ”När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism” (SOU 2013:81). Den offentliggjordes i december och remisstiden gick ut i måndags. Den goda ambitionen är att skydda demokratin mot politiskt motiverade våldsbrott.

Det framstår därför som obegripligt att utredningen lägger förslag som riskerar att undergräva unga människors möjligheter till demokratiskt engagemang. De riskerar rent av att förvandla lärare och fritidspedagoger till åsiktspoliser.

Utredningen föreslår en rad metoder för att förebygga ”våldsbejakande extremism”. Det sker dock utan substantiell förankring i forskning på området. Ett exempel är att polis, skolpersonal och socialtjänst ska övertala ungdomar ”i riskzonen” att undvika sammanhang där ”våldsbejakande extremism” anses förekomma. I utredningen definieras dessa sammanhang som ”högerextrema miljöer, vänsterextrema eller autonoma rörelser och religiöst motiverad extremism i form av politisk islam eller islamism”. På så vis ska ”radikalisering” förebyggas.

Utredningen menar att de omständigheter som gör individer benägna att söka sig till ”våldsbejakande extremism” främst är social marginalisering, bristfällig anknytning till sociala nätverk och ett ifrågasättande av dominerande normer och värderingar. Det senare omtalas som ungdomar som är ”allmänt vilsna eller sökande”.

Forskningen visar i stället att det oftare är socialt välintegrerade individer med stort samhällsintresse som engagerar sig politiskt – även i mer radikala sociala rörelser. Flertalet är inte ”allmänt vilsna”. Däremot kan många säkert ses som ”sökande”, om man med det menar att de ifrågasätter olika normer och värderingar.

Ser man till varför individer engagerar sig i specifika grupper varierar detta både mellan och inom de rörelsemiljöer som utredningen diskuterar. Emellertid använder sig utredningen nästan uteslutande av forskning om islamistisk terrorism för att försöka förstå det de kallar politisk ”radikalisering”. Trots att detta slags politiskt våld varit oerhört sällsynt i Sverige.

Dessutom är utredningens sätt att förstå ”radikalisering” omtvistad även inom terrorismforskningen. Europeiska kommissionens expertgrupp menade i en rapport 2008 att det är problematiskt att använda ”profilering” för att identifiera potentiella terrorister. Det finns nämligen inget stöd för att hävda att individer med en viss social bakgrund är mer benägna att ”radikaliseras” än andra. Det är alltså svårt att identifiera den ”riskzon” utredningen talar om.

Den samtida forskningen visar att det inom de flesta rörelser kan uppstå grupperingar som förespråkar ”radikala” metoder som förkastas av majoritetssamhället eller är olagliga, till exempel våld. Individer inom mer radikala grupper blir därmed inte engagerade på andra sätt än rörelseaktivister överlag; deras ”radikalisering” sker oftast efter en längre tid av politiskt engagemang. Och sådana processer brukar snarare utlösas av statlig repression, attacker från motståndare eller konflikter inom den egna rörelsen. I sådana lägen kan det hända att rörelsens mer radikala grupper sluter sig inåt och använder våld. Och då är det snarare en konsekvens av socialt samspel mellan och inom grupper än av den radikala gruppens ideologi.

Allt detta ställer myndighetsutövare inom skola, socialtjänst eller polis inför en omöjlig uppgift. De kännetecken för ”radikalisering” som utredningen identifierar avser nämligen ungdomar som visar intresse för att bli politiskt engagerade men som ännu inte blivit det. Med de indikatorer för ”radikalisering” som utredningen för fram är risken överhängande att myndighetspersoner kommer att uppmärksamma ungdomar som överlag visar ett intresse för att engagera sig i sociala rörelser. Detta är minst sagt svårförenligt med ambitionen att öka ungdomars politiska engagemang.

Det går också stick i stäv med den demokratiska rättsstatens värnande av fri åsiktsbildning. Om en ung människa tidigt i sitt politiska engagemang upplever sig aktivt motarbetad av skola eller socialtjänst som samarbetar med säkerhetspolisen, riskerar detta också att bekräfta de mer radikala gruppernas världsbild av en stat som ägnar sig åt åsiktskontroll. Sådana åtgärder kan därmed – tvärtemot det avsedda – leda till att fler unga ”radikaliseras”.

Särskilt problematiskt blir det när det gäller ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar. Detta gäller främst den i utredningen utpekade ”autonoma vänstern”, vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?

Denna typ av problem, som oundvikligen uppstår när myndigheter ska definiera vilka åsikter som är ”extremistiska”, har tidigare fått den svenska staten att förhålla sig skeptisk till regelrätta förbud av organisationer som uttrycker vissa åsikter. I stället har lagar till skydd för demokratin främst handlat om att förbjuda politiskt motiverade handlingar som direkt hotar enskilda medborgares rättigheter – inte åsikter.

Tar man forskningens insikter om när ”radikalisering” sker inom rörelser på allvar, vore det långt rimligare att rikta insatser mot dem som lagförts för eller förberett politiskt motiverade vålds- och hatbrott.

Lagstiftningen erbjuder en rad lagar för detta, till exempel hets mot folkgrupp, diskrimineringslagstiftning, lagar om ”högmålsbrott”, som kan användas mot individer eller grupper som med våld eller tvång vill förhindra medborgare från att utöva sina politiska rättigheter.

Staten borde alltså snarare använda de lagar som redan finns i dag för att motverka politiskt motiverat våld i stället för att använda åtgärder som riskerar att underminera demokratiska rättigheter och skapa rättsosäkerhet.