Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Förslaget riktar sig mot förnedring, inte medmänsklighet”

Det bör vara förbjudet att förnedra en annan människa. Sexköp är visserligen en grövre förnedring än att ge till tiggare men en ”ringa” förnedring är också förnedring. Radikalt nytänkande i etiska frågor väcker starka känslor. Det finns stora likheter mellan reaktionerna på min artikel om gatutiggeri och reaktionerna när lagförslaget mot barnaga lanserades på 1970-talet, skriver Bo Rothstein. 

Ett antal personer har på DN debatt kritiserat mitt förslag att vi bör diskutera att införa ett förbud mot att ge pengar till gatutiggare. Utgångspunkten för min tankegång är att gatutiggeri är förnedrande och förudmjukande och att de som ger bidrar till tiggarnas fortsatt förnedring. Att bidra till att förnedra en annan människa bör vara otillåtet. De som vill hjälpa de som nu tigger kan i stället ge pengar till organisationer av typen Stadsmissionen eller Röda Korset där de som lider nöd kan få hjälp och stöd utan att behöva förnedra sig genom att tigga. Dessa organisationer gör vad de kan för att bistå utsatta människor och lägger stor vikt vid att de som får hjälp inte ska bli kränkta eller förnedrade.

Min artikel riktade sig mot förnedring, inte medmänskliget. Aaron Israelson och Domino Kai som nu anser att gatutiggeriet måste få fortsätta måste förklara varför de anser att vi skall ha rätt att fortsätta förnedra utsatta människor för att de skall få vår hjälp. 

Aaron Israelson anser vidare att tiggeri utgör en viktig del av svenskt bistånd genom att tiggarna skickar hem pengar. Jag tvivlar starkt på att så är fallet, särskilt med tanke på hur extremt lite pengar de enligt honom verkar dra in. Men även om han skulle ha rätt uppstår här ett svårt rättviseproblem. Varför skall bara de nödlidande som råkar vara medborgare i ett EU-land ges möjlighet att tigga i Sverige? Varför skall i rättvisans namn inte de urfattiga människor som bor i Calcuttas slum eller i Soweto, för att bara ta två av tusentals ställen världen över, också ges möjlighet till gatutiggeri i Sverige för att på så sätt bidra till utvecklingen på dessa svårt utsatta ställen? Vari ligger, om vi skall följa Aaron Israelsons, Domino Kais samt mina tre lundakolleger Swärds, Erikssons och Larssons resonemang, det rättfärdiga i att begränsa möjligheten till gatutiggeri i Sverige till de fattiga inom EU?

Vidare har man upprörts över min parallell med förbudet mot sexköp och hävdat att jag likställt detta moraliskt med att ge till tiggare. Ingenting sådant finns i min artikel. Jag anser självklart att sexköp, inte minst av en person som är drogberoende eller av andra skäl tvingad att sälja sex, är betydligt allvarligare än ett ge pengar till en gatutiggare. Parallellen handlade i stället om att försvara principen att bara den ena parten i en sådan transaktion skall straffas. Vanligtvis straffar vi nämligen båda parter i en illegtim transaktion, det vill säga både den som ger och tar en muta, både den som köper och den som säljer stöldgods. Men när det gäller gatutiggeri, liksom när det gäller sexköp, bör enligt min mening inte den utsatta parten straffas eftersom detta vore både inhumant och omänskligt.

Den andra parallellen till sexköpslagen är att ett motiv för denna lag är just att sexköp utgör en förnedring av den som säljer. Detta innebär att enligt svensk lag är bör det vara förbjudet att förnedra en annan människa, vilket motiverar ett förbud även mot den förnedring som stödjandet av gatutiggeri innebär. Jag håller helt med om att förnedringen i allmänhet är betydligt grövre när det gäller sexköp men när det gäller till exempel misshandel skiljer vi mellan ”ringa” och inte bara ”grov” utan även ”synnerligen grov” misshandel. Men även ”ringa” misshandel av en annan människa är misshandel, liksom att ”ringa” förnedring är förnedring och ingetdera bör vara tillåtet.

En mera allmän reflektion är att det finns en närmast kuslig likhet mellan många av reaktionerna på mitt förslag och den debatt som föregick införandet av förbudet mot barnaga som vi fick 1979. Liksom nu ansågs förslaget som ett skämt, man hävdade att staten inte hade rätt att lägga sig i hur föräldrar valde att uppfostra sina barn, att ett förbud inte skulle kunna kontrolleras och därmed sakna effekt, att lite dask i stjärten som gavs i all välmening inte kunde anses vara förnedrande för barnet och att det inte  gick att visa att lite smäll på fingrarna hade ett  samband med förekomsten av systematiskt bedriven barnmisshandel. Allt detta visade sig som bekant vara alldeles fel. Radikalt nytänkande i etiska frågor väcker i början uppenbarligen lika starka som dåligt genomtänkta reakioner.