Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Fotboja som samhällsskydd behövs för nya tiders brott”

När ett fängelsestraff följs av en obestämd tid med GPS-boja kommer påföljden att kvarstå så länge vederbörande inte ändrar sitt kriminella beteende och utvecklas i prosocial riktning, skriver Erland Richardson.
När ett fängelsestraff följs av en obestämd tid med GPS-boja kommer påföljden att kvarstå så länge vederbörande inte ändrar sitt kriminella beteende och utvecklas i prosocial riktning, skriver Erland Richardson. Foto: Håkon Mosvold Larsen TT

Om vi vill minska risken för framtida terrorbrott så är tidsbestämda fängelsestraff otillräckligt. Det är dags att byta perspektiv. Vår rätt till skydd kräver en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd i lagen. Rätt utformad fungerar den brottsförebyggande och kan rädda liv, skriver rättspsykiatrikern Erland Richardson.

Slutstriden om Mosul pågår och medan historier om IS grymheter når oss flyttar terrorn till andra områden. Till Bryssel och Berlin. Till Nice och Paris.

Det närmaste året kan vi räkna med att hundratalet jihadistkrigare, eller fler, kommer att återvända till Sverige. I majoriteten av fallen kommer korta fängelsestraff att utdömas, om inte specifika, allvarliga brott bevisas. För de flesta innebär det ett år i fängelse eller mindre. Det är inte mycket som talar för att farligheten skulle minska av detta straff, och samhället uppnår inget som helst skydd mot framtida terrorbrott. Någon riskbedömning får nämligen inte påverka frisläppandet.

Om vi vill minska risken för framtida terrorbrott så är det tidsbestämda fängelsestraffet otillräckligt. Det är dags att byta perspektiv. Vår rätt till skydd kräver en tidsobestämd samhällsskyddspåföljd i lagstiftningen.

Preventivt inriktad lagstiftning har utsatts för kritik. Att den skulle vara rättsosäker och vila på en etiskt tveksam grund. Att den skulle bygga på vad gärningsmannen kan tänkas göra och inte vad vederbörande gjort.

Förvisso finns här svåra avvägningar, men den sistnämnda kritiken missar något väsentligt. Påföljdens grundläggande legitimitet bygger på vad hen faktiskt har gjort, inte på framtidsbedömningen.

Forskningen har tydliggjort hjärnans plasticitet och hur tänkandet påverkas av de miljöer vi befinner oss i oavsett vi vill det eller ej. En skyddspåföljd utgör därför ett kraftfullt redskap som kan användas i arbetet för att avradikalisera jihadister.

Utifrån detta har samhället både rätt och skyldighet att utforma en brottsförebyggande och mer styrande påföljd än det tidsbestämda fängelsestraffet. Från etisk utgångspunkt är samhällets och medborgarnas rätt till skydd från farliga förbrytare dessutom lättare att motivera, än rätten att straffa. Samhällsskyddspåföljden ska hållas åtskild från straffet. Den är inget straff och ska inte heller benämnas som sådant. Sveriges nuvarande skyddsbaserade lagstiftning riktar sig bara mot psykiskt sjuka lagöverträdare. Detta är både orättvist och irrationellt, eftersom flera andra kriminella grupper utgör betydligt större samhällsrisk.

Preventiva inslag har alltid funnits i vår lagstiftning, men balansen mellan prevention och repression har varierat över tid. En preventivt inriktad påföljd idag är till exempel utvidgat kontaktförbud där man efter överträdelse kan dömas att bära elektronisk fotboja med GPS-funktion. Möjlighet att använda elektronisk övervakning finns också reglerat inom LSU (Lagen om sluten ungdomsvård). Det huvudsakliga exemplet är dock från rättspsykiatrisk vård, där samhällsskyddet beaktas av förvaltningsdomstolarna vid den särskilda utskrivningsprövningen.

Runt 1980 skedde ett paradigmskifte då ett behandlande, preventivt synsätt ersattes med en mer repressiv strafflagstiftning. Internering och ungdomsfängelse, två tidsmässigt obestämda påföljder avskaffades då. Med det avhände man sig möjligheten till individuella bedömningar. Bakgrunden var att de tidsobestämda påföljderna ansågs rättsosäkra och att behandlingstanken inte visat de rehabiliterande effekter man hoppats på.

Förutsättningarna för konstruktiva preventiva påföljder är idag dock bättre:

  1. Utvecklingen av psykologin, med framsteg inom inlärnings- och beteendepsykologi, bland annat genom framväxten av KBT (kognitiv beteendeterapi) visar hur människor kan tillägna sig ett prosocialt tänkande om man interagerar i rätt typ av miljöer.
  2. Riskbedömningsmetoderna har utvecklats betydligt och är numera framför allt inriktade på att hantera risk för att fungera preventivt (brottsförebyggande). Statistiken från rättspsykiatrin, som regelbundet utför sådana bedömningar, visar att återfallsbrotten är få jämfört med efter tidsbestämda fängelsestraff.
  3. Den tekniska utvecklingen av GPS-tekniken möjliggör en effektiv samhällsskyddspåföljd med övervakning utanför den nedbrytande fängelsemiljön.

Hur skulle ett förstärkt preventivt inslag i lagstiftningen vara utformat? Ett grundkrav är att det handlar om samhällsfarlig brottslighet. Om fastställda kriterier är uppfyllda ska en samhällsskyddspåföljd utdömas. Den läggs ”ovanpå” ett tidsbestämt fängelsestraff. En riskbedömning före frisläppandet avgör fortsatt grad av frihetsinskränkning.

Lämpliga skyddspåföljder kan till exempel vara spårbarhet eller geografisk inskränkning kontrollerad med GPS-försedd fotboja. Regelbunden drogtestning en annan. I extremfall kan fortsatt inlåsning bli aktuell. Lämpliga metoder måste noggrant utvärderas i relation till eftersträvad effekt och vad som är etiskt försvarbart.

En skyddspåföljd ska regelbundet omprövas i domstol. I dag sker detta vid prövningar om fortsatt rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Principen är att när farligheten minskar, reduceras restriktionerna eller påföljden avslutas helt.

Terrorhotet är inte det enda problemområdet där en samhällsskyddslagstiftning skulle göra skillnad. Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har nyligen i DN och i Ekots lördagsintervju förutom frågan om återvändande jihadister även berört det växande problemet med ”multikriminella 90-talister”. Den dramatiska ökningen av mord i flera av storstädernas förorter är uppenbart relaterad till denna grupp. Han efterlyste nya metoder för såväl kommunikation som behandling av detta för kriminalvården nya klientel.

Utöver den direkt brottspreventiva effekten har en skyddspåföljd en beteendepåverkan som kan vara än viktigare. När ett fängelsestraff följs av en obestämd tid med GPS-boja kommer nämligen påföljden att kvarstå så länge vederbörande inte ändrar sitt kriminella beteende och utvecklas i prosocial riktning. Den dömde får därmed ett starkt incitament att sköta sig och visa att hen inte längre är farlig. På KBT-språk talar man om ”negativ förstärkning”; för att slippa ett obehag förstärks i stället ett önskvärt, prosocialt beteende. Det skapar också motivation för samarbete och psykologisk behandling som då kan inriktas på de så kallade kriminogena behoven, det vill säga de beteenden som är påverkbara och direkt styrande för brottsligheten i det enskilda fallet.

Forskningen har tydliggjort hjärnans plasticitet och hur tänkandet påverkas av de miljöer vi befinner oss i oavsett vi vill det eller ej. En skyddspåföljd utgör därför ett kraftfullt redskap som kan användas i arbetet för att avradikalisera jihadister.

Sammanfattningsvis fungerar en skyddslagstiftning så att den:

  • Försvårar fortsatt brottslighet
  • Möjliggör spårning vid eventuella överträdelser
  • Styr individen bort från sitt kriminella beteende.

En samhällsskyddslagstiftning rymmer svåra rättsetiska avvägningar, men är nödvändig. Helt enkelt för att samhällsmedborgarnas rätt till skydd och trygghet måste ges företräde framför gärningsmannens rätt till integritet. Rätt utformad fungerar den brottsförebyggande och kan rädda liv.

DN Debatt. 7 mars 2017
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.