Det moderatledda justitiedepartementet under Beatrice Ask arbetar stegvis med att krympa vad medborgarna får veta genom massmedierna.

En utredning tillsatt av justitieministern presenterade nyss ett förslag som hotar att kriminalisera utrikeskorrespondenters rapportering från krigs-­ och oroshärdar, SOU 2012:95. Samtidigt tar nu riksdagen ställning till ett lagförslag som utarbetats inom justitiedepartementet och som oberättigat kommit att kallas kränkande fotografering.

Visst finns ett behov av förbättringar men lagförslaget är illa motiverat och lider av lagtekniska brister. Att Moderaterna genom sin tyngd i alliansen genomdriver en mediepolitik som minskar yttrandefriheten i Sverige är djupt olyckligt.

Bakgrunden är att Högsta domstolen för några år sedan underkände möjligheten att använda förbudet mot ofredande i brottsbalken för att döma en person som monterat en dold kamera och därefter fotograferat sin före detta flickvän i en intim situation. Efter Högsta domstolens avgörande har få ifrågasatt att det finns lagstiftningsbehov.

Det lagförslag som överlämnats till riksdagen är emellertid mera långtgående än vad reformbehovet fordrar.

För det första saknar frågan om kränkning av den personliga integriteten relevans för tillämpningen av det föreslagna straffstadgandet.

För det andra har justitiedepartementet envist yrkat på möjligheten att straffa enskilda tv-­ eller pressfotografer personligen.

För det tredje har regeringen inte ens påstått att massmediernas anskaffning av bilder är en del av problematiken.

Vi tror att konsekvensen av ett förbud blir färre bilder i nyhetsrapporteringen. Justitie­ministern försöker dämpa farhågorna med ordvändningar om att förbudet är tänkt att träffa endast de mest klandervärda fallen.

Det finns goda skäl att förhålla sig tvivlande till värdet av sådana försäkringar.

Lagtekniskt valde justitiedepartementet att inordna all fotografering under samma bestämmelse, oavsett fotograferingens syfte. Vissa undantag är tänkta vid fotografering som är ”försvarlig”. Det innebär att lagligheten hos press-­ och tv-fotografers arbete är underkastad lämplighetsöverväganden.

I den frågan sträcker sig justitieministern inte längre än till att ange att vid övervägandena ”bör” fotografering som ett led i nyhetsförmedling ”vara av stor betydelse”.

Det föreslagna förbudet ställer fotografer inför svåra avvägningar i situationer som ford­rar snabba beslut. Hur en nyhet tas emot och prisas eller kritiseras vet man bara i efterhand, och det kan dröja lång tid innan det står klart vilka effekter som följer på ett avslöjande. I ett avgörande ögonblick har en fotograf starka incitament att lägga kameran åt sidan för att inte riskera straff, förlust av jobb och utkomst.

Avslöjanden präglas av att någon eller några, ofta viktiga personer i samhällsledande ställning, inte vill att uppgiften ska spridas. Det kan vara åt det enklare hållet, som när en statsminister snattar godis, eller mer brännande bilder. Med lite fantasi kan vi tänka oss en hög statlig chef i tjänst som samtidigt uppträder stupfull på en privat fest. Många av oss är gamla nog att minnas bilden på den solbadande fackbasen vid Arbetsgivareföreningens pool på solresa i den bojkottade fascistdiktaturen.

Det finns i dag en tydlig beredskap bland polis och åklagare att åtala medarbetare i massmedieföretag. Utredningstekniskt är frågan enkel och uppmärksamhetsvärdet betydande för de myndigheter som driver sådana ärenden.

Efterfrågan på tuffa tag mot fotografer och journalister är överraskande stor bland uppmärksamhetstörstande krönikörer och i de fina salongerna. Det är en egendomlig attityd eftersom en mer ofullständig rapportering försämrar förutsättningarna för opinionsbildning och reflektion bland tidningsläsare och tv-tittare.

Lagtekniskt sett är det inte svårt att undanröja de problem vi pekat på här. Ett sätt vore att undanta fotografering som sker för publicering i grundlagsskyddade medier och att behålla ett mera precist motiverat försvarlighetsrekvisit för övriga fall där det finns yttrandefrihetshänsyn.

Justitiedepartementet är ovilligt att formulera ett undantag för de grundlagsskyddade medierna. Skälet var att ett sådant undantag skulle ”påtagligt urholka det skydd för privatlivet som ett förbud mot kränkande fotografering avser att tillgodose”.

Det är lätt att undra varför. Ingenstans har Beatrice Ask i debatt eller utredning funnit eller ens påstått att tv:s och tidningars fotografer utgjort ett problem som ska mötas med strafflag.

Mycket tyder på fortsatta moderata ansträngningar för att begränsa tryckfriheten. När justitieministern ifrågasätter om yttrandefriheten är avvägd på ett rimligt sätt mot andra intressen är det knappast mindre än ett uttryck för att friheten att yttra sig i press radio och tv ska minskas.

Ifrågasättandet avslöjar en moderat syn på yttrandefrihet och beaktar inte att Europadomstolen så sent som förra året klandrade Tyskland för att ha gått för hårt fram mot en tidning som publicerat bilder på en knarkande tv-­kändis. I en annan dom från Europadomstolen får prinsessan Caroline av Monaco inget stöd för sitt klagomål på just bildpublicering i en tysk tidning.

Moderaterna hänvisar till kränkande provhyttsfotografering för att krympa etablerade mediers möjligheter att rapportera i bild. Greppet är för övrigt inte nytt. En liknande idé framfördes redan på 1970-talet i betänkandet Fotografering och integritet, SOU 1974:85. Förslaget fick massiv kritik av remissinstanserna och ledde inte till lagstiftning.

Det förslag som nu presenterats för riksdagen begränsar grundläggande rättigheter till informationsfrihet och yttrandefrihet. Tio ledamöter i riksdagen bör kunna ta ett initiativ för att bordlägga frågan. Ett sådant beslut ger tid till den eftertanke som krävs för att riksdagen ska avvisa propositionen.

Ulf Isaksson, advokat, med uppdrag för bland annat Dagens Nyheter och Expressen Erik Wassén, advokat