Tidningsutgivarna och Journalistförbundet i gemensam attack mot regeringens nya förslag till signalspaningslag.
De senaste tre åren har Sifo undersökt riksdagens ledamöters åsikter i frågor som rör yttrande- och tryckfriheten. Resultaten har varit nedslående och går åt fel håll. I den senaste undersökningen, som redovisades år 2008, var det fler riksdagsledamöter med åsikter som går emot yttrande- och tryckfrihet än när motsvarande undersökning genomfördes år 2007.
Det senaste exemplet på hur politikerna hanterar demokratin vårdslöst är regeringspartiernas nyligen presenterade promemoria ”Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning” (FRA-lagarna). Där redogörs utförligt för innebörden av de 15 punkter med förslag till förstärkningar som alliansen aviserade hösten 2008.
Alliansens nya förslag har allvarliga brister. Förslagen riskerar att leda till att såväl Tryckfrihetsförordningen (TF) som Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) urholkas. Vi får en lag som i praktiken innebär att vi i förväg vet att anonyma källor kan röjas och att grundlagsskyddet då inte kommer att gälla.
Den signal våra folkvalda sänder till väljarna blir då att det där med tystnadsplikt och källskydd är, när det väl kommer till kritan, inte så viktigt. Om regering och riksdag anser att signalspaning är viktigare än våra grundlagar borde de vara ärliga och säga det rakt ut till svenska folket.
Problemet är detsamma för alla grupper i samhället som har lagstadgad tystnadsplikt gentemot sina källor eller klienter. Det gäller till exempel advokater, präster och läkare. Promemorian nämner bara att upptagning eller uppteckning omgående ska förstöras om innehållet avser uppgifter som lämnats under bikt eller själavård. Dock med tillägget att detta inte gäller om det finns synnerliga skäl till att behandla dem.
En meddelare till exempelvis en tidning har en grundlagsstadgad rätt att vara anonym. Med några få undantag kan en meddelare heller inte straffas för att ha utnyttjat sin meddelarfrihet. Att skydda sina källor är en plikt för journalisterna, inte ett privilegium som det ibland framställs i debatten. Till detta kommer det efterforskningsförbud som gäller myndighet och andra allmänna organ och som är straffbelagt vid uppsåtlig efterforskning.
Tidningarna och andra massmedier ska granska regering och riksdag. Det är därför de kallas för den tredje statsmakten. Denna makt försvagas påtagligt om medborgarna inte vill eller vågar kontakta medierna för att berätta om oegentligheter av olika slag som de fått reda på.
I den information som signalspaningsmyndigheten kommer att ta del av kommer det också att kunna finnas tystnadspliktig kommunikation, till exempel samtal mellan en meddelare och en redaktion. I samma ögonblick som någon på signalspaningsmyndigheten tar del av denna information sätts grundlagens anonymitetsgaranti för meddelare åt sidan. Meddelarskyddet blir en illusion vilket innebär att FRA-lagen strider mot grundlagen och därmed medborgarnas lagstadgade demokratiska rättigheter.
Om man nu ändå gör den bedömningen att den tilltänkta signalspaningen för det första behövs och för det andra inte kan bedrivas på ett sådant sätt att inte anonyma källor kommer att röjas får detta vägas mot det åsidosättande av den grundlagsskyddade anonymitetsrätten som signalspaningen riskerar att innebära.
Om slutsatsen är att behovet av signalspaning väger tyngre anser vi att det öppet bör redovisas att detta är den avvägning regering och riksdag gjort och att den faktiskt innebär att anonyma källor kan komma att röjas – i stället för att låtsas som om problemet inte finns och hänvisa till att informationen skall förstöras i efterhand.
AGNETA LINDBLOM HULTHÉN
Ordförande Journalistförbundet
ANNA SERNER
Vd Tidningsutgivarna