All underrättelseverksamhet omgärdas av sträng sekretess. Det är ofrånkomligt men försvårar den offentliga diskussionen. Det är bara ett fåtal personer som har inblick i verksamheten, som vet hur den bedrivs och vad den handlar om. Detta blir till en bördig jordmån för missförstånd, överdrifter, mytbildningar och konspirationsteorier. Sommarens FRA-debatt har i hög grad givit uttryck för just detta.
Jag har förstått att man anses vara arrogant om man antyder att många kritiker fått lagstiftningen totalt om bakfoten. Några tidigare partiledare, dussinet moderata kommun-
politiker, en självutnämnd borgerlig grupp för att stoppa FRA-lagen och nu senast Thomas Bodström har alla i DN givit uttryck för uppfattningen att lagstiftningen måste ändras så att signalspaning bara får bedrivas i de fall där det finns en brottsmisstanke. Men jag är ledsen - då har de inte förstått någonting.
Försvarsunderrättelseverksamheten inklusive signalspaningen bedrivs till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik och syftar till att kartlägga yttre hot mot vårt land. Den får enligt lagen bara avse utländska förhållanden. Den riktar sig alltså utåt, mot utlandet, och inte inåt, mot Sverige.
Man följer utvecklingen i omvärlden och försöker kartlägga företeelser, förhållanden och sammanhang. Däremot jagar man inte enskilda individer. Enligt den nya signal-spaningslagen är det till och med uttryckligen förbjudet att ge signalspaningen en inriktning som avser endast en viss person.
Verksamheten handlar alltså på ren svenska om spioneri mot utlandet. Eftersom den inte rör inhemska förhållanden, inte inriktar sig på enskilda personer och inte syftar till att beivra brott så kan man heller inte lägga brottsmisstanke till grund för verksamheten.
En viktig poäng med den nya lagstiftningen är tvärtom att den uttryckligen förbjuder försvarsunderrättelseverksamheten att någonsin befatta sig med det som är polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Denna tydliga rågång mellan försvarsunderrättelseverksamhet och polisiär verksamhet är helt central ur integritetssynpunkt.
Själv har jag aldrig kunnat se spioneri mot utlandet som ens ett potentiellt hot mot min personliga integritet. I min värld är det i stället myndigheternas kontroll av medborgarna och polisiär övervakning av dem som kan konstituera integritetsproblem.
Den nya lagstiftningen sätter nu stopp för sedvänjan att betrakta etern som fri, vilket tidigare gjort att all avlyssning ansetts vara tillåten så länge man bara håller sig där. Den säkerställer att polisen i sin spaning mot misstänkta brottslingar aldrig kan kringgå kravet på förhandsgodkännande i domstol genom att i stället gå via FRA.
Inför lagrådsremissen påpekade Säkerhetspolisen att "en konsekvens av förslaget är därför att Säpo förlorar en väsentlig källa för informationsinhämtning genom att FRA: s kompetens inte kan utnyttjas i samma omfattning som i dag". Ja, precis så är det!
Den nya lagstiftningen har lika konsekvent som felaktigt beskrivits som en "massavlyssning" av svenska folket. Men det kommer inte att sitta några statliga tjänstemän och lyssna på våra telefonsamtal eller läsa våra mejl.
I stället kommer FRA med hjälp av automatiska sökbegrepp att skanna den trafik som går över våra gränser för att hitta, filt-rera ut, översätta, dechiffrera och tolka den rännil av information som kan avslöja hot mot vårt land.
Sökbegreppen kan bygga på information från andra underrättelsekällor och är utomordentligt sofistikerade. Det är alltså inte så att ens e-post riskerar att filtreras ut om man skriver "bomb" eller "Usama bin Laden" i sitt meddelande.
Vid kommunikation med utlandet är det operatören (slumpen) som avgör hur signalerna överförs. Om överföringen sker i etern har signalspaning varit tillåten men inte om signalerna går i ett fibernät. Den tekniska utvecklingen gör nu att alltmer av trafiken flyttar från etern till kabelnät, vilket medför att signalspaningen tappar i värde. Detta leder inte bara till att svensk underrättelsetjänst går miste om strategiskt viktig information, utan också till att vårt beroende av främmande makter ökar. Därför har det varit helt nödvändigt att få lagregler på plats som ger FRA möjligheter att bedriva signalspaning oavsett på vilket tekniskt sätt signalerna råkar överföras.
En konsekvens av att försvarsunder-
rättelseverksamheten bara får avse utländs-ka förhållanden är att inhemsk trafik, till exempel mellan två svenska datorer, inte får filtreras ut. Även sådan trafik kan dock gå via en server i utlandet och den givna frågan blir hur man då kan garantera att den aldrig filtreras ut? Svaret är att FRA på teknisk väg kan komma mycket långt när det gäller att sortera bort sådan information. Men "garanti" går inte att ge och därför stadgas också det näst bästa, det vill säga att om en sådan information mot alla odds skulle filtreras ut så ska den omedelbart förstöras. Och sedan riggas i lagstiftningen olika kontrollmekanismer för att övervaka att så verkligen sker.
När den nya alliansregeringen tillträdde bejakade vi behovet av en fungerande försvarsunderrättelseverksamhet och behovet av lagreglering. Men vi ansåg inte att det underlag som socialdemokraterna lämnat efter sig var tillräckligt bra ur integritetssynpunkt. När vi återupptog beredningsprocessen handlade den uteslutande om att stärka integritetsskyddet.
I den processen involverades riksdagen. Jag inbjöd till och med socialdemokraterna att delta i utformningen av propositionen och jag erbjöd mig att komma till deras riksdagsgrupp. Båda erbjudandena avvisades. Desto fler besök gjorde jag i regeringspartiernas riksdagsgrupper för att diskutera den kommande propositionens utformning.
Den handfull riksdagsledamöter som under sommaren sagt sig överväga att rösta emot sin egen regering deltog i dialogen och påverkade den gången förslagens utformning. Alla jublade förvisso inte över slut-resultatet men det blev tillräckligt bra för att få ledamöternas stöd. Och sedan dess har ingenting nytt hänt i sak - utöver mediestorm och mejlbombningar.
Inför lagrådsremissen gjorde vi tolv större förändringar och efter Lagrådets yttrande ytterligare nio. Fem kompletteringar gjordes vid försvarsutskottets första behandling och då beslutades också, på centerns initiativ, att införa en särskild kontrollstation 2011. Slutligen gjordes ytterligare kompletteringar vid den avslutande riksdagsbehandlingen före sommaren. När statsministern och utbildningsministern i samband med sina sommartal förklarade sig öppna för ännu fler förbättringar så fullföljer de alltså vad som har varit en röd tråd i regeringens arbete allt sedan hösten 2006.
Sverige har bedrivit signalspaning i 60 år. Nu har vi fått en teknikneutral lagstiftning på ett område som tidigare varit i stort sett oreglerat. Därmed har riksdagen inte bara slagit vakt om vitala svenska säkerhetsintressen och vårt nationella oberoende utan också om rättssäkerheten.
mikael odenberg