Sverige brukar slå sig för bröstet som ett land där rasismen hålls på mattan och där främlingsfientliga krafter saknar det fäste som de fått i många andra av Europas länder. Men inför valet 2010 mobiliserar än en gång ett uttalat främlingsfientligt parti för att komma in i Sveriges riksdag. Den sammantagna bilden är att denna rörelse steg för steg flyttar fram sina positioner.

Tankesmedjan Fores har under vintern genomfört en opinionsundersökning kring väljarnas syn på främlingsfientlighet. Vi har också kartlagt hur främlingsfientliga partier utvecklats och behandlats i några kommuner där de suttit i fullmäktige.

Vi ville särskilt studera tre saker. För det första undrade vi hur utbredd främlingsfientligheten är i människors vardag. För det andra ville vi veta hur man bäst hanterar invandrarfientlighet på lokal nivå. Slutligen ville vi undersöka allas vår individuella vilja att bemöta dessa åsikter. Resultaten pekar på flera intressanta lärdomar inför höstens valrörelse.

I opinionsundersökningen, som utförts av Novus opinion och som vi publicerar i dag, har 1000 personer från alla delar av landet tillfrågats om deras inställning till främlingsfientlighet. Den visar att attityderna inte är avgränsade till vissa specifika grupper, utan i allra högsta grad närvarande i många svenskars vardag. På frågan ”Har du någon vän eller släkting som du tycker har främlingsfientliga åsikter?” svarade nära hälften, 45 procent, ja. När det gällde om de tillfrågade hade någon vän eller släkting som avsåg att rösta på Sverigedemokraterna svarade 22 procent ja, 54 procent nej och 22 procent att de inte visste.

Det är främst i mindre kommuner som främlingsfientliga rörelser är på frammarsch, i synnerhet i Skåne och södra Sverige. Det är också där dessa partier, framför allt SD, kraftsamlat på senare år. I flera fall med utdelning i form av kommunala mandat som i sin tur inneburit ökad legitimitet, en förstärkt organisation och tillgång till partistöd. På så vis har de kunnat bygga en politisk och organisatorisk plattform utifrån vilken de kunnat skörda framgångar även på riksplanet. Det ger vid handen att det är där, på lokal nivå, som debatten om främlingsfientlighet i första hand måste tas.

Hur gör man då detta bäst? I Fores kartläggning av hur främlingsfientliga partier bemötts har vi både gått igenom aktuell forskning och försökt hitta goda exempel från verkligheten.

När vi vägt samman olika strategier och erfarenheter av att bekämpa främlingsfientlighet är det en sak som särskilt står ut. Det är de många samtalen i vardagen och i det civila samhället som ger effekt. Det finns ingen ”quick-fix” eller någon annan som kan lösa problemen åt oss. Vi måste som enskilda individer våga stå upp och bemöta rasism hos grannar, kolleger eller släktingar, person till person.

Vi såg det hända i norrländska Vännäs förra året sedan en grupp irakiska flyktingar drevs på flykt med stenkastning från en hotfull mobb. Med hjälp av sms samordnades en demonstration redan dagen därpå. När flyktingarna började återvända efter helgen samlade den nybildade gruppen ”Vännäs mot rasism” 800 deltagare – i en ort med 4 000 invånare – till en manifestation. Nu söker sig nya flyktingar till kommunen.

Men hur vanligt är det att ta striden mot främlingsfientlighet i sin vardag? Måste det verkligen till rasistiska attacker för att få människor att ta ställning? Fores har i undersökningen frågat vad som är rätt att göra om man har någon i sin närhet med främlingsfientliga sympatier. Svaret ger anledning till oro.

Hela fyra av tio svarar nej på frågan om de försökt få sin vän/släkting att ändra sina främlingsfientliga åsikter.

Resultatet skiljer sig mellan olika grupper. Enligt vår undersökning är högutbildade kvinnor i åldrarna 45–59 år mest benägna att ta strid mot främlingsfientliga åsikter i sin närhet. Över huvud taget är könsskillnaden påtaglig. Medan sju av tio kvinnor har försökt bemöta rasism bland släkt och vänner är det bland männen en majoritet som inte gjort det. Minst redo att ta debatten är män över 60 år med högst grundskoleutbildning.

Av grupperna på arbetsmarknaden är egenföretagarna de tydligaste förespråkarna för att man ska försöka ändra uppfattning hos den som har främlingsfientliga åsikter. LO-anslutna är mest avvaktande.

Hur ska medborgare ges mod att stå upp mot främlingsfientlighet i vardagen? Som vi sett kan det inte bara vara en uppgift för de politiska partierna och det offentliga samhället. Enskilda individer och ideella organisationer kan bidra med minst lika mycket i att bilda lokal opinion. I vår kartläggning över hur främlingsfientliga partier verkat i kommuner där de suttit i fullmäktige, framstår också ett tydligt motstånd från civilsamhällets aktörer som det mest effektiva hindret för att de ökar sitt stöd.

På det lokala planet runt om i Sverige finns också många lysande exempel på hur invandring bidragit till utveckling, tillväxt och kultur. De påminner oss om att nästan alla länder som växt sig rika haft invandring som en del av framgångsreceptet.

Sverige har en mängd breda och välorganiserade folkrörelser och lokala institutioner, med starka humanistiska ideal. De har nu ett ansvar att engagera sina medlemmar i debatten, innan det är för sent. Tillsammans kan vi skapa en positiv debatt kring invandringens möjligheter.

En sådan debatt behöver stöd i fakta, eftersom mytbildning är grogrunden för rasism. I maj lanserar därför Fores en särskild sajt, migrationsinfo.se , där vi på ett lättillgängligt sätt samlar fakta och forskning om invandringen till Sverige. Den kommer att uppdateras kontinuerligt.

Ingen vinner på att rädslan för nya människor och influenser tillåts få övertaget i vårt samhälle.

Clara Sandelind
statsvetare, ansvarig för migrationsinfo.se, Fores

Oskar Taxén
jurist, utredare Fores

Martin Ådahl
vd Fores