Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Främlingsfientlighet och Europafientlighet är släkt”

Viktigt valår. Hundra år efter första världskrigets utbrott har främlingsrädslan i Europa fått ny näring. Främlingsfientliga partier samarbetar, och i brittisk debatt löper primitiv provinsialism amok. Dessa krafter försöker angripa den fria rörligheten, men ett splittrat Europa blir ett farligare Europa, skriver Carl Bildt.

Snart är det 2014. Och vi går in i ett år där Europa kommer att blicka bakåt samtidigt som vi prövar de nya stegen framåt. Kanske mer i det övriga Europa än i vårt Sverige kommer det ödesdigra året 1914 att stå i centrum för ceremonier, diskussioner och reflektioner. Men det blir inte bara ett sekel sedan den stora europeiska katastrofen tog sin början den ödesdigra sommaren 1914. Det blir också ett kvarts sekel sedan muren i Berlin föll och hela Europa efter decennier av mörker och delning kunde börja forma sin egen framtid.

I upptakten till allt detta går medborgare i EU:s nu 28 medlemsländer i maj till valurnorna för att välja det nya Europaparlamentet. Parlamentets sammansättning kommer inte bara att vägleda ledningen av övriga EU-institutioner för de kommande fem åren. Det nyvalda parlamentet medverkar också i mycket av den lagstiftning i olika frågor som direkt kommer att påverka en halv miljard européers verklighet under år framöver.

Det blir viktiga reflektioner om det som varit, men minst lika viktiga ställningstaganden om det som skall komma.

Vid sidan av det romerska rikets fall tillhör det första världskrigets utbrott de frågor i historien som sannolikt lett till flest böcker och kontroverser. Bokfloden inför 2014 bär åter syn för sägen.

Och anledningen är enkel: Då bröts en lång period av relativ fred, av sociala och politiska framsteg, av imponerande industriell och teknisk utveckling, av globalisering och handel. Vi kastades in i en lång katastrof av krig, förtryck, revolutioner och totalitära regimer.

Skotten i Sarajevo utlöste den händelsekedja som inom bara ett par månader hade fört så gott som hela Europa in i ett krig som få hade förutsett och sannolikt ännu färre önskat.

Spänningar hade byggts upp, rustningar hade skjutit i höjden, det hemliga diplomatiska manövrerandet skapat nya bindningar – och i ekot efter skotten på Balkan gled Europa nästan med automatik in i det stora kriget. En tändande gnista, och sedan ledde misstrons och motsättningarnas manövrerande till den stora katastrofen.

I dåtidens Sverige var många övertygade om att också vi skulle dras med. Det fanns en allmän farhåga för att Ryssland från sin position i Finland skulle anfalla oss. Vi visste först senare att de i dåtidens Ryssland i stället var rädda för att Sverige i förbund med Tyskland skulle anfalla dem.

På sina håll finns det de som tycker sig se paralleller mellan situationen för ett sekel sedan och drag i den internationella utvecklingen i dag. Det är måhända sant i den delen att världen i dag ter sig osäkrare än för bara ett decennium sedan.

Dagens europeiska union växte fram ur strävan att bygga en struktur av samarbete och integration som skulle göra krig i vår del av världen omöjligt. Det var en strävan som bottnade i tröttheten efter det långa kriget under förra seklets första hälft. Och när muren föll i Berlin, och alla länder och nationer nu i frihet kunde söka sin del i detta samarbete, började den visionen också att bli realistisk. Det var också detta som gjorde att Sverige övergav den tradition som under senare decennier hade givits beteckningen neutralitetspolitik. I stället engagerade vi oss i detta europeiska fredsprojekt.

Framgångarna sedan dess har varit enorma. Det har varit två decennier med framgångar som sannolikt saknar motstycke i den europeiska historien, och det trots tragedin av ett decennium med nya konflikter på Balkan.

Men samtidigt har nya spänningar byggts upp. De senaste åren har EU-samarbetet dominerats av den ekonomiska krisbekämpningen och försöken att bygga nya strukturer för att klara också kommande utmaningar. Den akuta krisen förefaller över, underskotten har halverats, tillväxten är tillbaka. Men mycket återstår självfallet att göra.

I den ekonomiska krisbekämpningens spår har vi sett nya politiska strömningar och spänningar växa fram i det ena landet efter det andra. I det här landet har Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. I de flesta andra europeiska länder ser vi en liknande utveckling.

Främlingsfientligheten har fått ny näring. Vår solidaritet med människor på flykt från krig och förtryck har satts på nya prov. Men vi har också sett framväxten av en ny aggressiv provinsialism. Inte sällan har den riktat sig direkt mot det europeiska samarbetet.

Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.

Ett Europaparlament där dessa partier arbetar tillsammans, trots sin motvilja mot europeiskt samarbete, kan bli ett parlament som allvarligt försvårar gemensamma ansträngningar för ekonomi, konkurrenskraft och globalt inflytande.

Konkret ser vi hur dessa krafter försöker angripa den fria rörlighet i Europa som är ett av samarbetets fundament. Det talas om ”social turism” och om att det måste resas nya hinder och spärrar. I förlängningen av detta ligger självfallet allsköns andra krav på nya hinder, gränser och spärrar. Allt för att hålla det förment farliga främmande borta.

Att det ligger betydande faror i detta är alldeles uppenbart.

Europas ekonomiska situation i ett globalt sammanhang kräver att vi river återstående hinder i till exempel den snabbt växande tjänstesektorn och den digitala ekonomin. Men det finns en uppenbar risk att vi i stället slår in på den motsatta vägen.

Det ekonomiska priset riskerar att bli högt.

I förlängningen ser vi betydande också politiska faror. I den brittiska debatten löper den primitiva provinsialismen amok. Den gör det på ett sätt som borde vara ovärdigt en nation med dess stolta globala historia. Vi skall inte underskatta risken för att dessa krafter en dag tar överhanden och driver Storbritannien i isolering – och Europa till splittring.

Konsekvenserna skulle bli förödande. För oss alla. Ett Europa som splittrades skulle bli ett farligare Europa. Sett från snäv svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt borde det vara uppenbart.

Ett starkt europeiskt samarbete inbjuder inte till frestelser med freden. Men ett splittrat Europa kan fresta dem som när drömmar som grävts upp ur gångna tiders gravar.

Jag tror att ett samarbetets Europa har enorma möjligheter under kommande decennier.

Tillsammans med USA arbetar vi nu på att foga ihop en miljard människor på bägge sidor om Atlanten i ett frihandelsområde som kan ge vår och världens tillväxt ny kraft. Av världens tio konkurrenskraftigaste ekonomier finns sex i Europa. Vårt land är en av dessa.

Med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik får vi steg för steg bättre möjligheter att bli en global partner för fred och utveckling. Att ett sådant Europa behövs ser vi just nu inte minst i Syrien och Sydsudan.

Men allt detta riskeras om vi inte rider spärr mot främlings- och Europafientlighetens krafter.

Vi måste knyta ihop två diskussioner - dels den plågsamma om hur Europa kunde snubbla in i kriget och katastrofen 1914, dels den viktiga om de uppgifter som vi bara tillsammans kan klara under de kommande åren.

I Sverige har vi under 2014 inte mindre än fyra val på två valdagar. Vi kan lägga vår röst på den politik vi vill se lokalt, regionalt, nationellt och europeiskt. Vårt folkstyre gör ju inte halt vid kommungränsen, och tack och lov heller inte vid nationsgränsen.

Även utanför Europa blir 2014 ett viktigt valår. Väljarna ska säga sitt i stora länder som Brasilien, Indien, Indonesien, Sydafrika och USA.

Politik skall aldrig fångas av det som var, men heller aldrig glömma dess lärdomar. Jag vill hoppas att valet till Europaparlamentet i maj blir en tydlig manifestation mot de främlings- och Europafientliga krafter som nu så tydligt hoppas på framgång.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.