I morgon kommer riksdagen att rösta för regeringens förslag att tillåta byggandet av nya kärnreaktorer i Sverige. Det är en historisk dag då de borgerliga partierna river upp en energipolitik med brett politiskt stöd och långsiktigt ansvarstagande. Det successiva byggandet av ett hållbart energisystem avbryts och i stället får vi en situation med osäkerheter på alla plan.
Regeringen kallar det för att energipolitiken får ett ”tredje ben” vid sidan av den befintliga vattenkraften och den växande förnybara energin. Men för det första behövs inget sådant ben – Sverige klarar sig bra med förnybara energikällor – och för det andra är kärnkraften inte något särskilt pålitligt ben, den är energipolitikens klumpfot.
Många talar om en renässans för kärnkraften. I april 2010 lät ett energibolag göra en undersökning bland svenskarna. Frågeställningen gällde vilket energislag som har byggts ut mest i världen de senaste åren.
En stor andel – 57 procent – av de svarande trodde att kärnkraften hade byggts ut mest och att vindkraftens ökning var jämförelsevis liten. Verkligheten är dock den rakt motsatta: vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften.
En intressant men talande knorr är att de som trodde mest på kärnkraften var högutbildade män, där hela 78 procent trodde att mer kärnkraft har byggts. De som hade bäst koll var unga kvinnor, arbetare och arbetslösa.
I verkligheten finns det ingen global renässans – kärnkraften minskar. Som mest har det funnits 444 kärnreaktorer i världen. Året var 2002 och sedan dess har antalet minskat. I dag finns det cirka 430 reaktorer kvar i drift och 300 av dem beräknas vara nedlagda om tjugo år.
”Planer” på att bygga nya finns det gott om. Polen söker efter en plats att bygga ett nytt kärnkraftverk, möjligen nära gränsen till Tyskland. Schweiz har flaggat för att bygga nya reaktorer. Storbritannien har uppmanat investerare att bygga. En ny reaktor håller på att byggas i Finland, en annan i Frankrike. I USA har Obama talat om nya reaktorer och utlovat subventioner.
Men realiteten är att reaktorerna stängs ner en efter en medan få kommer att byggas. Det internationella atomenergiorganet IAEA anger att 18 reaktorer har stängts i Europa sedan 2004. Under samma tid har bara en ny reaktor startats; det var i Rumänien 2007 efter 24 års byggtid.
Den schweiziska konsultbyrån Prognos har gjort en bedömning av hur kärnkraften kommer att utvecklas i världen de kommande 20 åren och drar slutsatsen att långt fler reaktorer tas ur drift än vad som startas. Man anser att cirka 35 procent av planerna kan komma att realiseras, 136 nya reaktorer kan komma att tas i drift till år 2030. Mer än hälften av dessa ligger i Kina, Indien och resten av Asien.
Av Europas ”planer” på 94 nya reaktorer, tror Prognos att fyra kan realiseras till 2020 och totalt 28 till år 2030. Under samma period kommer betydligt fler att tas ur drift. År 2030 tror man att antalet reaktorer har minskat från dagens 430 till 300 och att kärnkraftens andel av den globala elproduktionen kommer att halveras, från 14,8 till 7,1 procent.
Många andra rapporter visar liknande uppgifter; kärnkraften är en globalt krympande teknik. Anledningen är naturligtvis alla de osäkerheter och nackdelar som den för med sig. Ett energisystem måste vara säkert. Säkert för människors hälsa och miljön. Men det måste också vara säkert för samhället i stort – mot störningar och avbrott, för plånboken, för landets ekonomi och för skiftande opinioner. Kärnkraften klarar inte dessa säkerhetskrav. Kostnader, byggtider, bränsle, tillförlitlighet, miljökonsekvenser, hälsorisker, opinion – allt talar emot kärnkraften.
I en av de mest omfattande framtidsstudier som har gjorts för kärnkraften konstaterar Massachusetts Institute of Technology att kärnkraftens framtid är osäker. För att kärnkraften ska slå igenom krävs sänkta kostnader, ökad popularitet, höjd säkerhet, en lösning på avfallsfrågan och – inte minst – statliga stödsystem. Det är inte något vidare ben att stödja sig på i framtiden.
Kostnader för att bygga nya reaktorer har varit en av de stora stridsfrågorna under senare tid. Det har inte byggts någon ny reaktor i västvärlden på decennier, så ingen vet vad det kommer att kosta. Kärnkraftsförespråkare har länge levt i en drömvärld där el från nya reaktorer skulle kosta under 30 öre per kilowattimme (kWh).
Men både finansinstitut och kärnkraftsindustrin själva säger nu att den kommer att bli minst dubbelt så dyr. Det innebär att ny kärnkraft blir dyrare än el från vindkraft. Detta stöds också av de stora problem man har med att bygga en ny reaktor i Finland, den är över tre år försenad och kostar 2–4 gånger så mycket som planerat. Finansinstitutet Citigroup anser att kostnaderna för nya reaktorer är så höga att de aldrig skulle kunna byggas utan statliga subventioner.
Men tvärt emot regeringens löften står det nu klart att nya reaktorer i Sverige kommer att subventioneras. Det ”obegränsade ansvar” som regeringen säger sig införa är i själva verket mycket begränsat för reaktorägarna, det är medborgarna som får ta större delen av det obegränsade ansvaret. Likaså öppnar man för att låta Vattenfall bygga nya reaktorer med ägaren staten som den yttersta risktagaren.
Det finns flera studier som visar hur det är möjligt att ställa om el- och energianvändningen i Europa och globalt till helt eller näst intill helt förnybara energikällor till år 2050. Med teknik som finns i dag och till rimliga kostnader. Sverige har bättre förutsättningar än de flesta andra länder för att nå detta och skulle kunna bygga upp ett grönskande näringsliv kring denna omställning.
På sikt finns det inga hinder mot att stänga alla Sveriges reaktorer och skapa en helt förnybar elförsörjning. Vi har i dag ett växande överskott av el samtidigt som potentialen för fortsatt utbyggnad av förnybar energi är stort. Vi kan också effektivisera användningen av energi i stor utsträckning samt anpassa kraftnäten till ett säkert energisystem med många mindre producenter.
Byggande av nya kärnkraftverk gör oss beroende av kärnkraft i ytterligare 70 år. Det är ett effektivt sätt att förhindra eller senarelägga utvecklingen mot förnybar energi och effektivare användning. Därmed ställer sig Sverige vid sidan av den globala utvecklingen. Vi går från föregångsland till eftersläntrare.
För Miljöpartiet de gröna är vägvalet självklart. Det framgångsrika arbetet med att bygga ett förnybart energisystem måste fortsätta. Sverige måste energisäkras. Framtiden finns i de förnybara energikällorna, inte i kärnkraft.
Maria Wetterstrand
språkrör för Miljöpartiet
Peter Eriksson
språkrör för Miljöpartiet