Förberedelserna pågår för fullt inför den nya perioden av EU:s handel med utsläppsrätter. Tyvärr syns oroväckande tendenser som tyder på att Europeiska kommissionen vänder den mest energi- och koldioxideffektiva industrin ryggen. De belönings- och kompensationssystem som har till syfte att skapa hållbar tillväxt riskerar att i stället försvåra utvecklingen av klimatvänliga produktionsprocesser. Nu måste regeringen agera för att se till att inte världens mest klimat­smarta järnmalmsproduktion bestraffas.

Världens kanske mest omfattande och ambitiösa politiska åtgärd till förmån för världens klimat är EU:s system för handel med utsläppsrätter, ETS (Emission Trading System).

ETS är tänkt att fungera som ett styrmedel för att unionens utsläpp ska minska på ett kostnadseffektivt sätt. EU:s målsättning är att fram till 2020 minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent jämfört med 1990 års nivåer. Handelssystemet regleras genom ett särskilt EU-direktiv och omfattar alla medlemsländer och cirka 12 000 anläggningar inom industri och energi­produktion.

Det är ett gigantiskt projekt som blivit politiskt möjligt tack vare stor uppslutning kring insikten om att EU har både styrkan och storleken att vara föredöme på klimatområdet. Genom att i praktiken visa att klimathänsyn och god lönsamhet går att förena i hållbar tillväxt, kan unionen stimulera fram de globala lösningar som världen behöver. EU:s framgångsrika agerande ska få andra att följa i dess fotspår.

Grundtanken med ETS är att skapa incitament för aktörer att utveckla mer koldioxidsnåla produktionstekniker. Men när 12 000 anläggningar ska få en rättvis fördelning av utsläppsrätter sitter djävulen i detaljerna. Av rent byråkratiska skäl håller EU-kommissionen på att försvaga just dessa incitament.

Huvudregeln inom ETS är att utsläppsrätter auktioneras ut eller köps och säljs mellan företag. De anläggningar som presterar allra bäst och dessutom är utsatta för konkurrens utanför EU ska dock erbjudas fri tilldelning av utsläppsrätter under den nya handelsperioden 2013–2020. Det är denna möjlighet som EU nu tycks vilja tillämpa inkonsekvent.

LKAB har fått indikationer på att den beslutade fria tilldelningen till de mest energi- och växthusgaseffektiva installationerna i varje sektor inte fullt ut kommer att gälla oss. Vad är då motiven till detta? LKAB står i dag för 90 procent av järnmalmsproduktionen i EU. Våra förädlingsverk är de enda anläggningarna av sitt slag inom unionen. Vi använder den mest CO2-effektiva råvaran i världen, och framställer den klimatsmartaste järnmalmsprodukt som finns: LKAB Green Pellets. Samtidigt har vi lyckats kombinera energieffektivisering med god lönsamhet.

Men eftersom det inte finns någon annan inom EU som gör samma sak, har EU-kommissionen ingen att jämföra oss med. För detta ser det nu alltså ut som att vi ska bestraffas.

 LKAB är ett helägt statligt aktiebolag och världens teknologiskt ledande producent av järnmalmspellets. Järnmalmen är en central råvara för ståltillverkning. 40 procent av de järnmalmspellets som används i europeiska stålverk kommer från oss. LKAB är också en växande leverantör av mineralprodukter till andra industribranscher.

LKAB:s järnmalmsproduktion är den mest energi- och koldioxideffektiva i världen enligt en studie av forskningsinstitutet MEFOS. Enligt studien ligger utsläppsnivån för de tio mest koldioxid­effektiva procenten av pelletsanläggningar på 38,7 kg CO2 per ton pellets. De tre anläggningar som finns i Europa, varav samtliga ägs av LKAB, representerar tre av de fyra mest koldioxidsnåla anläggningarna i världen och har utsläppsnivåer som med god marginal klarar tioprocentsgränsen.

Vår anläggning i Malmberget är den allra mest koldioxideffektiva järnmalmspelletsanläggningen i hela världen. Ändå ser nu annan järnproduktion ut att tilldelas mer utsläppsrätter trots att de förbrukar mer energi och släpper ut mer koldioxid. Detta är inte förenligt med ETS-direktivet som slår fast att de bästa anläggningarna ska få 100 procents fri tilldelning.

De enda förklaringar som vi fått till denna inkonsekventa tolkning av direktivet är uppseendeväckande. Dels att kommissionen bara ger ett så kallat produkt­riktmärke till sektorer med sex eller fler anläggningar. Det andra inofficiella skälet är att; ”ni har ju så god lönsamhet, ni har ju råd”.

Signalen är tydlig och djupt oroande: På EU-nivå bekymrar vi oss bara om verksamheter med framtiden bakom sig.

Såväl vi som eventuella andra aktörer som överväger att satsa på framtidens utsläppseffektiva teknik i form av järnmalmspellets, kommer att beläggas med en straffavgift på vår produktion i jämförelse med dem som håller fast vid äldre, mer koldioxidförorenande tekniker. Detta vore bekymmersamt både i klimathänseende och med tanke på den framtida konkurrenskraften för hela Europas stålsektor.

Kommissionens oförmåga att hitta praktiska lösningar på tilldelningsproblematiken även för verksamheter som är unika i sitt slag på den inre marknaden underminerar hela det incitamentssystem som handeln med utsläppsrätter syftar till. I stället för att uppmuntra till innovation och teknikutveckling som minskar energiförbrukning och utsläpp av växthusgaser visar kommissionen genom sitt handlande att det lönar sig mer att vara motstridig och passiv.

 Den svenska regeringen har höga ambitioner när det gäller ETS-systemet. Men EU-kommissionens svårigheter att säkra konsekventa och förutsebara tolkningar och tillämpningar när systemet ska omsättas i praktiken är ett hot mot dessa ambitioner. Godtycklighet kan aldrig utgöra en hållbar grund för den önskade omställningen.

Kommissionens tolkningar av ETS-­direktivet måste återföras till de ursprungliga intentionerna och målen, och vara konsekventa i sitt stöd av den mest effektiva produktionsformen i varje industrisektor. I stället för föredömen riskerar EU:s reformer annars att bli avskräckande exempel.

Lars-Eric Aaro
vd och koncernchef LKAB