DN Debatt

”Framtidens välfärd en stor börda för 200 kommuner”

Ny SCB-prognos om framtida välfärden: Redan 2012 kommer 73 svenska kommuner att ha en ansträngd försörjningsbörda. Om 20 år handlar det om över 200 kommuner. SCB har på SEB:s uppdrag gjort en prognos om hur enskilda kommuner påverkas av de stora demografiska förändringarna fram till 2040. Resultatet är anmärkningsvärt. Om 20 år finns enligt studien över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller mer. Även kommuner som i dag är väl fungerande - till exempel Danderyd, Vellinge, Lund, Norrköping - kommer att påverkas av att allt färre måste försörja allt fler. Hela ”välfärdsgapet” kan inte fyllas med höjda skatter. Riksdag, regering, kommuner med flera måste bidra till lösningar och privatpersoner vara beredda till att ta ett större eget ansvar för att trygga ålderdomen, skriver SEB:s Jens Magnusson.

Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka snabbt de närmaste decennierna. Det är i grunden mycket glädjande och beror på att vi har blivit rikare, att tekniken gått framåt, arbetsmiljön förbättrats och att sjukvården gjort dramatiska framsteg.

Den positiva bakgrunden får dock inte hindra oss att se utmaningarna i den demografiska förändringen. I takt med 40-talisternas pensionsavgångar ökar de svenska kommunernas så kallade försörjningsbörda i snabb takt.

Solna och Sundbyberg är de två kommuner som för närvarande har lägst försörjningsbörda. Där går det en arbetande person på varje person som inte arbetar. Denna relation uttrycks av SCB, Statistiska Centralbyrån, som att försörjningsbördan är 2,0. Varje arbetande ska försörja två personer, sig själv och en till.

I hela Sverige är det i dag fler som inte arbetar än som arbetar, försörjningsbördan är i genomsnitt 2,3. 2007 var det 11 av Sveriges 290 kommuner som hade en särskilt problematisk försörjningsbörda på över 2,5. Det är avfolkningskommunerna i Västerbotten Bjurholm och Åsele. I Värmland är det Eda, Munkfors och Årjäng . Norrbottens Haparanda, Pajala och Övertorneå samt Bergslagens Hällefors och Ljusnarsberg hör också dit. Men även en kommun med särskilda sociala problem och stort utanförskap, Landskrona i Skåne, ingår i denna kategori av kommuner som redan nu lider av en försörjningskris.

SEB har mot den här bakgrunden låtit SCB göra en prognos över hur försörjningsbördan för landets kommuner utvecklas fram till år 2040. Resultatet, som presenteras i dag, visar en anmärkningsvärd utveckling. Se rapporten i sin helhet på newsroom.sebgroup.com.

Redan nästa år kommer 73 kommuner att ha en försörjningsbörda över 2,5. Tre år senare, 2015, är det enligt SCB-studien över 100 kommuner som har en ansträngd försörjningsbörda på eller över den här nivån. Det är jämförbart med hur kommunernas läge var under 90-talskrisens värsta år.

Om 20 år finns enligt SCB över 200 kommuner med en försörjningsbörda på 2,5 eller högre. Kommuner som i dag är väl fungerande kommer då, år 2031, att ha en ansträngd försörjningsbörda. Dit hör till exempel Danderyd, Norrköping, Vellinge, Malmö, Lund, Helsingborg, Uddevalla och Sandviken.

Om två decennier är det inte mindre än 12 kommuner som har en extrem försörjningsbörda på 3 eller mer, det vill säga varje person i arbete ska försörja sig själv och minst två personer till. Avfolkningskommunerna dominerar; Eda, Haparanda, Ljusnarsberg, Pajala, Årjäng, Åsele, Överkalix och Övertorneå. Men även kommuner i Mälardalsregionen och i Götaland räknas till denna kategori med extrem försörjningsbörda; Borgholm på Öland, Flen i Sörmland, Gullspång i Västra Götaland samt Simrishamn i Skåne.

Den här övergripande tendensen är känd sedan tidigare och har diskuterats i många år. SCB-undersökningen är emellertid den första studie som ger en mer detaljerad beskrivning av hur enskilda kommuner påverkas av de demografiska förändringarna. Den nya prognosen visar också på en ytterligare försvårande omständighet:

Spridningen mellan kommunerna kommer att tillta. Skillnaden mellan de kommuner som har en hanterbar försörjningsbörda och de som har en allt mer orimlig belastning växer kommande år. Det beror på att utvecklingen av andelen äldre ser olika ut i olika delar av landet. Och att inte heller sysselsättningen är jämnt fördelad över landet.

De kommuner som har mest fördelaktig försörjningsbörda i dag noterar knappt någon förändring alls i prognosen. Solna och Sundbyberg går från 2,0 idag till 2,1 om 20 år. Minst försämring förväntas skånska Lomma ha med knappt 2 procents ökning av försörjningsbördan.

Att befolkningsförändringarna slår så olika på Sveriges kommuner kommer att sätta det kommunalekonomiska utjämningssystemet på prov. Det är till för att hantera skillnader i skattekraft och strukturella kostnader mellan kommuner. Om systemet behålls kommer det av SCB-prognosen att döma att behövas högre transfereringar framöver. Välmående kommuner, där det fortsätter vara så att varannan person arbetar, kommer att behöva bidra mer till de kommuner som har en extrem försörjningsbörda med mindre än tre av tio i arbete.

Det är viktigt att granska hur utfallet av dagens utjämningsmodell påverkas av allt större skillnader mellan kommunerna. Den parlamentariska utredning som ska lämna förslag om framtidens kommunala utjämning senare i år måste presentera en sådan analys.

Samtidigt som många kommuners skattebas undergrävs med en krympande andel i arbete ansvarar kommunerna för ett av de välfärdsområden som kommer att kräva störst resurstillskott kommande år, nämligen äldreomsorgen.

I en uppmärksammad rapport från SKL (Sveriges Kommuner och landsting) förra året beräknades kostnadsutvecklingen för äldreomsorgen hamna kring 50 procent under åren 2010–2035. SKL sammanfattade analysen med ett resonemang om vad de demografiska förändringarna ställer för krav omräknat i högre skatter: ”Fortsätter vi att finansiera välfärdstjänsterna på samma sätt som i dag motsvaras det av en skattehöjning med ungefär 13 kronor år 2035.” Det ska jämföras med att den genomsnittliga kommunalskatten i dag är drygt 31 kronor. Enligt SKL:s räkneövning skulle alltså kommunalskatten behöva ligga kring 44 kronor framöver.

De flesta bedömare, inklusive SKL, är dock ense om att det inte går att fylla hela välfärdsgapet med höjda skatter. Det behövs åtgärder på flera områden, däribland:
• stimulera högre produktivitet inom välfärdstjänster
• uppmuntra människor att arbeta mer och under längre tid
• öppna välfärdssystemen för kombinerad privat och offentlig finansiering
• gör det enklare och mer attraktivt för människor att komma till Sverige för att arbeta.

Reformerna som behövs kräver samverkan av många parter. Riksdag, regering, kommuner, arbetsmarknadens parter och även försäkringsbolag och andra privata företag kan bidra till lösningar.

Som privatpersoner måste vi också planera själva för att det offentliga åtagandet inom äldreomsorg och vård kan komma att avgränsas tydligare än i dag. Vi måste räkna med att de offentligt finansierade insatserna behöver kompletteras med eget ansvar i form av sparande och försäkringslösningar för att vi ska känna trygghet inför ålderdomen.

Lösningarna kan skilja sig från individ till individ och från kommun till kommun. Men gemensamt för alla är att det nu är hög tid att börja planera för den allt tyngre försörjningsbördan i kommunerna.

Jens Magnusson
välfärdsekonom, SEB

Så har SCB räknat

Försörjningsbördan räknas fram genom att ta totalbefolkningen och dela den med antalet sysselsatta i åldrarna 20–64 år. När resultaten tolkas ska man ta hänsyn till att gränspendlares arbete i ett grannland inte räknas. Det gör att siffran på försörjningsbördan i vissa gränskommuner, exempelvis Eda, Haparanda och Årjäng, blir något högre än vad den är i verkligheten. I SCB:s studie antas att andelen sysselsatta i de olika åldersgrupperna i kommunerna är konstant framöver. Analysen bygger på SCB:s befolkningsprognos för varje kommun.
Källa: Jens Magnusson, SEB