Carin Jämtin vill, skriver hon på DN Debatt 28/7, att vår partikongress i höst beslutar att möjligheterna till vinstuttag begränsas för ”välfärdsentreprenörer”, alltså de människor som har fått i uppdrag av staten eller kommuner/landsting att utbilda eller vårda andra människor. Hennes motiv är att inkomsterna för deras företag är skattemedel – om någon del (oklart hur stor) av dessa medel förs över till företagens ägare är det oacceptabelt. Hon snuddar vid Gustav Möllers beskrivning av felaktigt använda skatter som stöld från folket, skattebetalarna.
Socialdemokratins förhållande till vinst har ofta varit ångestladdat eller åtminstone komplicerat. Länge var all vinst en stöld från folket, då definierat som det arbetande folket.
Men med tiden har nog de flesta socialdemokrater accepterat det faktum att företagande måste vara lönsamt, ge vinst, så att de som bidrar med nödvändigt kapital får ersättning för uppoffringar och risktagande. Staten som företagsägare kräver nu en rejäl, ”marknadsanpassad” avkastning på sitt kapital. Våra pensionspengar ska förvaltas med god avkastning som övergripande mål, för det kräver dagens och framtidens pensionärer.
Skulle då andra villkor gälla för det Carin Jämtin kallar välfärdsentreprenörerna?
Som jag förstår henne, avvisar hon inte möjligheten att en friskola eller ett privat vårdhem kan fullgöra sitt uppdrag utan att göra av med alla pengar som kommunen stipulerat att utbildningen och vården ska kosta. Däremot verkar hon utgå från att det leder till att verksamhetens kvalitet blir lidande. Något belägg för att utbildnings- och vårdföretag som redovisar vinst genomgående har lägre kvalitet på de tjänster de utför finns emellertid inte. Snarare gäller motsatsen: de brister i utbildning och vård som uppdagas återfinns oftast i företag som går med förlust, beroende på antingen ineffektiv resursanvändning eller dåliga ekonomiska uppgörelser med kommunen eller landstinget.
Även om det är uppenbart att Carin Jämtin helst såg att skattefinansierad tjänsteproduktion aldrig går med vinst är hennes huvudmål att hindra företagsägarna att få någon del av den vinst de skapar. Vinstutdelning till ”riskkapitalister och företagsägare” strider mot välfärdspolitikens uppdrag att förvalta våra gemensamma tillgångar för allas bästa. Överskott ska i stället antingen användas för ytterligare utgifter i verksamheten eller ”på annat sätt” återföras till skattebetalarna. Varför hon frångår denna klara position för att sedan yrka på ”begränsning” av aktieutdelning framgår inte. Möjligen tycker hon att det låter mindre brutalt, inte fullt så konfiskatoriskt.
Men frågan är om Carin Jämtin fattat innebörden av sitt resonemang.
I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrat enskilda medborgare att bli det hon kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta och driva fristående skolor. Det finns nu ca tusen sådana skolor och merparten är organiserade som aktiebolag.
Om partikongressen följer Jämtins linje skulle dessa medborgare få beskedet att en socialdemokratiskt styrd stat ska beröva dem möjligheten att återfå det kapital de satsat och byggt upp. Eller i varje fall godtyckligt avgöra hur många år det kommer att ta. De entreprenörer, som efter fullgjort arbetsliv vill sälja sina företag skulle bara kunna göra det med stora förluster, om det huvud taget går. Det skulle bara vara alltför lätt att kalla detta konfiskation av enskild egendom. Och samma öde skulle drabba många privata vårdföretag.
Debatten inom socialdemokratin lider av en betänklig slagsida, i varje fall när det gäller friskolorna. Det finns ett motstånd mot hela friskoleidén som får sin näring ur föreställningar om att deras existens utarmar den kommunala skolan, både resursmässigt och genom segregering av eleverna.
Symbolen för dessa påstådda missförhållanden får sedan bli att ett antal av dem går med vinst. (Carin Jämtin ger sitt bidrag genom att koppla samman vinstutdelningen med det problem som den svenska skolan dragits med sedan långt före friskolans ankomst, nämligen att över tio procent av grundskolans elever inte når gymnasiebehörighet.)
Visserligen har partiets skolpolitiska rådslagsgrupp slagit fast att de fristående skolorna har kommit för att stanna. Och uppmaningen från sex S-märkta kommunalråd (DN Debatt 30/7) om att vi måste sluta motarbeta friskolorna gladde mig.
Men alltför sällan hittar man hänvisningar till den seriösa forskning som visar vad friskolorna betytt för att göra det fria skolvalet till en reell tillgång för landets ungdomar. Inte heller får de rapporter, senast från Skolverket, någon större plats som berättar att konkurrensen mellan skolor alls icke utarmat den kommunala skolan utan tvärtom gjort den bättre.
I detta läge med ganska vitt skilda verklighetsuppfattningar och medföljande splittring av medlemsopinionen är mitt råd till den socialdemokratiska partikongressen att besluta om en ordentlig utvärdering av vad som hänt på utbildningsområdet sedan det fria skolvalet infördes. Först med tillgång till fakta i målet om de fristående skolornas roll går det att fatta nya beslut om deras framtid.
Kjell-Olof Feldt socialdemokrat och ordförande i Friskolornas riksförbund finansminister 1983–90