Många röster inom EU uttrycker nu sin oro kring migrationsfrågorna. Dessa utsagor uttalas av demokratiskt valda ledamöter i EU-parlamentet, de återfinns i rådet och i medlemsstaternas nationella parlament och gemensamt för dem alla är att de förutspår en massinvandring till Europa som en följd av den senaste tidens omvälvande händelser i Nordafrika.

Vi inser också att förändringens vindar i regionen kommer att åtföljas av migrationsströmmar av människor på flykt undan instabilitet och våld. Just nu flyr man infernot i Libyen. Men till skillnad från de skräckscenarier som målas upp av främlingsfientliga krafter, så konstaterar vi sakligt att flyktvägarna hittills snarare går horisontellt än vertikalt, vilket innebär att de länder som utgör flyktingarnas mål framför allt är Libyens grannländer, Tunisien och Egypten.

Av de 350.000 migranter som flydde efter en månad av oroligheter, är 230.000 så kallade tredjelandsmedborgare och en stor majoritet av dem är nu strandsatta i Tunisien, Egypten, Niger och Algeriet och försöker därifrån hitta en möjlighet att återvända till sina hemländer.

Naturligtvis bör man inte förbise det faktum att många tusen tunisier har anlänt till den lilla italienska ön Lampedusa där flyktingantalet nu överstiger lokalbefolkningens storlek. Detta sätter verkligen solidariteten på prov inom EU där medlemsländerna inte visat särskilt stor vilja att hjälpa de länder som nu utgör destination för alla de fullastade flyktingbåtar som söker sig till EU, alltså i dagsläget Italien och Malta. Ingen kan emellertid förutse vad som kan inträffa i länder som Syrien, Bahrain och Elfenbenskusten, ännu mindre kan någon förutsäga hur flyktingströmmarna då kan komma att se ut eller vilka länder som kommer att utgöra målet för dessa.

Vi tvingas konstatera att medlemsstaterna hittills inte har klarat solidaritetstestet, utan regeringarna ser främst till det egna landet och tycks inte prioritera gemensamma europeiska lösningar.

Hur bör då EU agera, på kort och på lång sikt? Inom unionen fruktar vissa att ett rättvist och effektivt asylsystem skulle missbrukas och leda till att ännu fler människor kommer till Europa. Samtidigt förespråkar de massiva investeringar i gränskontroller, till och med uppförandet av murar diskuteras. Vi menar att gränskontroll naturligtvis är viktigt, men vi anser att man bör bygga ett förtroende för den nuvarande EU-lagstiftningen om asyl. Tyvärr konstaterar vi gång på gång att det finns stora brister i EU:s asylsystem.

Ett sådant exempel är Dublin II-förordningen, som utgår från antagandet att en asylsökande har likvärdiga möjligheter till ett rättvist förfarande i alla medlemsstater. Så är dessvärre inte fallet. Samma asylsökande kan ha 80 procents sannolikhet att få sin asylansökan beviljad i en medlemsstat och mindre än 1 procents chans i en annan. Så länge dessa enorma skillnader mellan ländernas bedömningar kvarstår saknar hela asylsystemet trovärdighet. Dessutom finns stora olikheter i hur medlemsstaterna utför sina bedömningar av individens asylskäl, vilket leder till vitt skilda resultat vad gäller hur lång tid processen tar och hur kvaliteten på asylmottagandet ser ut.

Vi anser att ett av de viktigaste svaren på migrationsströmmarna ligger att vi nu steg för steg genomför EU:s asyldirektiv och bygger upp ett gemensamt europeiskt asylsystem som vilar på solidaritet mellan medlemsländerna. Vi måste ha ett väl fungerande asylsystem där en första instans säkerställer en snabb och rättvis beslutsprocess med färre överklaganden, mindre trauma för individen och med kostnadsbesparingar på sikt. Vi behöver ett delat ansvar med möjlighet att tillfälligt avbryta överföringar av asylsökande när en medlemsstat drabbas av extrem belastning. Men vi måste också tänka bredare, det är inte bara det geografiska läget som alltid kommer att avgöra vilka länder som utgör destinationsland. I händelser av naturkatastrofer och stora olyckor kan helt andra länder komma att utgöra målet för framtida flyktingströmmar.

Men med solidaritet följer ansvar. Alla medlemsstater måste implementera de direktiv som finns korrekt och uppfylla de krav som ställs. Medlemsstater ska ha kapacitet att klara en migrationsvåg utan att systemen kollapsar. Sverige tog på 90-talet under kriget på Balkan emot 80.000 asylansökningar på ett år som vi på ett utmärkt sätt klarade av att hantera. I dag har Grekland bortåt 50.000 ansökningar som byggts upp under flera år och som fortfarande inte fått en lösning.

Sanningen är att vi ännu inte sett alla effekter av vad som kan komma att ske i Nordafrika och i Mellanöstern. Utvecklingen har gått fort och förblir svårprognosticerad. Om det som sker där leder till att ännu fler människor flyr till Europa så måste vi alla vara förberedda och mottagandet kommer att vara effektivare om vi hjälps åt.

Eftersom majoriteten av de som nu kommer till Italien och Malta från Nordafrika är ekonomiska migranter och inte asylsökande så har kommissionen beslutat att det i dagsläget inte är tillfälle att tillämpa direktivet om tillfälligt skydd som skulle innebära en skyldighet för andra medlemsstater att bistå Italien och Malta. Däremot har flera medlemsstater, till exempel Tyskland, på frivillig basis tagit emot flyktingar som först kom till Malta och andra medlemsstater bör nu följa efter.

Inför framtiden måste vi bygga upp ett verkligt gemensamt europeiskt asylsystem. För en vecka sedan ställdes detta på prov när vi i EU-parlamentet röstade om ett av direktiven som utgör en del av det gemensamma systemet. Behovet av ett gemensamt, tillförlitligt asylsystem har aldrig varit tydligare och vi beklagar att främlingsfientliga krafter i EU-parlamentet inte står bakom förslaget och att man bedrivit intensiv lobbying för att sabotera och försinka besluten. Rapporten gick slutligen igenom med en mycket knapp majoritet, vilket möjliggör att vi nu tar nästa steg för att bygga upp ett gemensamt asylsystem för EU.

Diskussionerna om migration och asyl borde inte styras av känslor och antaganden, vilket alltför ofta är fallet i EU. Ämnet kan vara känsloladdat, men fruktan får inte styra vårt agerande, än mindre hindra oss från att fatta rationella beslut för en konsekvent och långsiktig lösning.

Guy Verhofstadt
Europaparlamentariker, gruppledare för Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE)
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker, rapportör för Europaparlamentets betänkande om Dublin II-förordningen, ledamot av utskottet för rättsliga och inrikes frågor (ALDE)