Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Fullfölj Palmes oavslutade kamp för kärnvapenfrihet”

Olof Palme håller presskonferens under säkerhetskonferensen i Stockholm 1984 där frågan om kärnvapenupprustningen togs upp.
Olof Palme håller presskonferens under säkerhetskonferensen i Stockholm 1984 där frågan om kärnvapenupprustningen togs upp. Foto: BERT MATTSSON

Värdlandsavtalet. Ett avtal som inte klart markerar för ”oinskränkt kärnvapenfrihet” skulle bryta mot den svenska nedrustnings- och avspänningspolitiken. I Olof Palmes anda bör Sverige tillkännage, att vi aldrig kommer att tillåta införandet av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen på vårt territorium, skriver Pierre Schori.

För 60 år sedan publicerade Harry Martinson sin undergångsskildring om rymdskeppet Aniara på väg mot Mars från den strålskadade Jorden med 8.000 överlevande.

Martinson ville frammana medvetenhet om ”ansvar och skuld för det som genom oss sker i världen”. Alla måste inse ” vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös”. Annars blev människan på jorden, ”klenoden i vårt solsystem”, sin egen bödel, ”askans konung”, från vilken ”Gud och Satan hand i hand” flydde.

Martinsons ångest drevs av det kalla krigets kapprustning och den allt påtagligare miljöförstöringen. Tre år tidigare hade Rachels Carsons ”Tyst vår” larmat om biocidernas negativa inverkan på näringskedjan.

I Sverige övervägdes ett eget atomvapen. Högerpartiet och överbefälhavaren Torsten Rapp pläderade för en svensk atombomb. En bred folklig opinion mobiliserades och till slut drog statsminister Tage Erlander slutsatsen att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och därmed drastiskt minska vår säkerhet.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundet under Inga Thorssons ledning bidrog till att S-kongressen 1968 tog beslut om att Sverige aldrig skulle anskaffa kärnvapen. Den tidens feministiska utrikespolitik väckte mitt politiska intresse och fick mig att välja socialdemokratin.

För Olof Palme var tre teman avgörande: massarbetslösheten som ett hot mot samhällets väv och demokratins väsen, miljöhoten, som måste angripas i luften och haven och på arbetsplatserna samt en hotande kärnvapenapokalyps.

I denna anda drev han kraven på Norden som en kärnvapenfrizon och en värld fri från massförstörelsevapen, samtidigt som han underströk vikten av att vara militärt alliansfri för att kunna verka för vår egen och Europas säkerhet, global nedrustning och mänskliga rättigheter. Sverige började då spelade en allt aktivare roll i inom FN:s nedrustningskommitté i Geneve med Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin.

Nedrustningsdialogen mellan USA och Sovjetunionen låg nere och de två supermakterna stod i begrepp att utplacera strategiska missiler i Europas mitt. Båda hade engagerat sig i långa och meningslösa krig, i Vietnam och Afghanistan.

Palme argumenterade för att Moskva och Washington borde sätta sig ned för att komma överens om nedrustning, i stället för att föra oss mot avgrunden. Den linjen drevs också av Västtysklands Willy Brandt med sin ”Ostpolitik”. Huvudfrågan var att undvika en konfrontation mellan kärnvapenstaterna, en ”fredens realpolitik”. Olof Palme kompletterade ”Ostpolitiken” med doktrinen om ”Gemensam säkerhet”. ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse”.

Sverige anslöt sig redan 1968 till icke-spridningsavtalet NPT, som föreskriver att icke-kärnvapenmakterna avstår från att skaffa sig kärnvapen. NPT omfattar alla världens stater utom Indien, Israel och Pakistan och Nordkorea. Avtalets artikel VII uppmuntrar parterna skapa kärnvapenfria zoner.

Vem vet vad en annan regering, som består av partier som alla är för Natomedlemskap och mot kärnvapenfria zoner, svarar en USA-president av Donald Trumps eller Ted Cruz snitt som begär, att värdlandsavtalets paragraf om tillgång för Nato till baser på svensk mark behövs i ett läge som USA anser vara spänt.

Kärnvapenfria zoner blev en kraftfull men föga uppmärksammad framgång. De åtta zoner som upprättats omfattar drygt hälften av jordens alla landområden, däribland 99 procent av allt land på södra halvklotet och 74 procent av allt land utanför kärnvapenmakterna. 120 stater plus 18 andra territorier med tillsammans 1,9 miljarder invånare ingår i dessa zoner.

Zontankens första tillämpning kom 1959 med Antarktis som ett demilitariserat område, alltså även en kärnvapenfri zon. Den senaste zonen trädde i kraft 2009 i Centralasien med Kazakstan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan.

Förslaget om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern har funnits på FN:s bord sedan 1974 och har därefter rekommenderats av generalförsamlingen varje år sedan dess. Alla tilltänkta zonstater vill slå till genast för att undanröja massförstörelsevapnen, utom Israel som anser att zonens tillkomst skall tillkomma efter en framgångsrik fredsprocess.

För Olof Palme var en kärnvapenfri zon i Norden ett medel för att främja avspänning och vår säkerhet. Zonen skulle innebära ”oinskränkt kärnvapenfrihet” i Sverige och i Östersjön. Även om vi inte nådde resultat omgående var zontanken ”en fortlöpande process genom vilken vi själva kan påverka klimatet i vår egen region. Den har därmed ett förtroendeskapande egenvärde”, underströk han 1983.

Vid det så kallade sexnationsinitiativet i New Delhi 1985 anklagade Palme kärnvapenstaterna för att hålla resten av världen som gisslan: ”Vi icke kärnvapenstater har lika stor rätt att vara herrar över vårt eget öde. Vårt budskap i dag är att vi aldrig kan finna oss i en ordning som på sätt och vis liknar ett kolonialsystem där det slutliga ödet för andra länder avgörs av några få dominerande kärnvapenstater.”

Ingvar Carlsson upprepade detta budskap för Ronald Reagan i Vita huset 1987: ”Vi representanter för en nation utan kärnvapen tycker att vi har ett ansvar när det gäller att kämpa för fred och undvika kärnvapenkonflikt”.

Optimismen efter det kalla krigets slut ledde till att zontanken lades på hyllan. Men det skärpta läget i Östersjön, som används som argument för både värdlandsavtal och formellt Nato-medlemskap, ger den kärnvapenfria zonen i Norden en ny aktualitet.

Paradoxen är dock, att den ökade säkerhetspolitiska spänningen i stället utnyttjas så att riskerna ökas att nya kärnvapen kan införas i Norden.

Det räcker inte med muntliga förklaringar om att dagens regering inte kommer att tillåta att Natotrupp eller kärnvapen placeras på svensk mark utan en svensk inbjudan. Vem vet vad en annan regering, som består av partier som alla är för Natomedlemskap och mot kärnvapenfria zoner, svarar en USA-president av Donald Trumps eller Ted Cruz snitt som begär, att värdlandsavtalets paragraf om tillgång för Nato till baser på svensk mark behövs i ett läge som USA anser vara spänt.

Den förra försvarsministern Karin Enström var ärlig då hon svarade på frågor om värdlandsavtalet i Aftonbladet den 28 juni 2014:

Fråga: Kan Natos vapen och bomber komma att förvaras på svensk mark?

– Naturligtvis kan det bli så, både vid övningar och vid förberedelser för gemensamma insatser.

Utöver i de nio kärnvapenstaterna finns det i dagsläget amerikanska Nato-kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet. Det finns även kärnvapen ombord på örlogsfartyg på internationellt vatten.

Redan tidigt förenade Norge och Danmark sitt deltagande i Nato med förbehåll rörande baspolitik och kärnvapen.

Kärnan i vår säkerhetspolitik har i över fem decennier varit att Sverige aldrig skulle agera på ett sätt som kunde skapa förväntningar på den ena sidan, eller farhågor på den andra, beträffande avvikelser från den valda alliansfria handlingslinjen.

Ett värdlandsavtal som inte klart markerar för ”oinskränkt kärnvapenfrihet” skulle bryta mot den svenska nedrustnings- och avspänningspolitiken och i stället öppna för spekulationer och felbedömningar om Sveriges militära alliansfrihet och bidra till en farlig försämring av vår säkerhetpolitik och stabiliteten i Norden.

Därför är det inte bara i Harry Martinsons och Olof Palmes anda utan också för nutida och framtida generationers säkerhet som Sverige bör tillkännage, att vi aldrig kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda vårt lands territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder eller tillåta införandet av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen på vårt territorium.