Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Funktionellt låta Stockholm och Uppsala bilda gemensam region”

”Vår enda riktigt internationella flygplats ligger i mitten med goda förbindelser till såväl Uppsala som Stockholm. Kollektivtrafiken samordnas och SL trafikerar hela sträckan till Uppsala.
”Vår enda riktigt internationella flygplats ligger i mitten med goda förbindelser till såväl Uppsala som Stockholm. Kollektivtrafiken samordnas och SL trafikerar hela sträckan till Uppsala. Foto: Claudio Bresciani / TT

Ny Sverigekarta. Indelningskommittén verkar dessvärre vilja skapa län utifrån konstruerade administrativa gränser. Rimligare är att utgå från var vi bor och arbetar. Då är det Uppsala och Stockholms län som bör slås ihop, skriver Peter Egardt och Chris Heister.

Regeringen har nyligen tillsatt en statlig kommitté vars uppgift är att föreslå hur Sverige ska indelas i färre landsting eller regioner och färre länsstyrelser. Uppdraget är att rita en ny Sverigekarta där indelningen i län och landsting ska stämma överens.

För att en länsindelning ska uppfattas som relevant måste du som medborgare kunna identifiera dig med ditt län. Därför bör en förändring av länsindelningen utgå från två av de viktigaste beståndsdelarna i vår identitet: var vi bor och var vi arbetar. Det brukar kallas funktionella arbetsmarknadsregioner.

Dessvärre verkar det som att indelningskommittén, under ledning av Barbro Holmberg (S) och Kent Johansson (C), i stället vill skapa län utifrån konstruerade administrativa gränser.

Huvudstadsregionen med Stockholm och Uppsala som dynamiska noder är kanske det främsta exemplet på en funktionell arbetsmarknadsregion. Vi svarar tillsammans för mer än en tredjedel av Sveriges BNP och har en betydande styrka i de långt över hundra varu- och tjänstemarknader som finns här. Dubbelt så många som i Göteborg och Malmö.

Drygt sextio procent av Life Science-verksamheten i Sverige finns här. Samarbetet mellan våra universitet är betydande, inklusive en av de största satsningarna i den förra forskningspropositionen på SciLifeLab.

Landstinget i Stockholm köper vård för över 200 miljoner kronor från Uppsala. Vår enda riktigt internationella flygplats ligger i mitten med goda förbindelser till såväl Uppsala som Stockholm. Kollektivtrafiken samordnas och SL trafikerar hela sträckan till Uppsala.

Handelskammaren såg redan för många år sedan hur huvudstadsregionen integrerades mer och mer och slog samman verksamheten i de båda länen, vilket OECD då särskilt uppmärksammade och berömde i sin Territorial Review. Mer än 40.000 människor pendlar dagligen mellan våra län.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta men vår slutsats är självklar: om Sveriges länsindelning ska justeras går det inte att bortse från huvudstadsregionen och dess betydelse för hela Sveriges tillväxt. Att skapa andra och nya administrativa gränser och hinder skulle skada tillväxtförutsättningarna och därutöver minska statens legitimitet.

Att indelningskommittén, som presenterar sitt förslag till regeringen den 9 mars, nu verkar ha hamnat på villovägar beror på att uppdraget är formulerat bak och fram. Barbro Holmberg (S) och Kent Johansson (C) ska presentera en karta men enligt direktivet ska de inte lägga några förslag av mer innehållslig karaktär: ”Kommittén ska inte föreslå några uppgiftsförändringar för länsstyrelserna eller landstingen.”

Linjalen har prövats förr för att göra geografiska indelningar och sällan eller aldrig med framgång. Det hade självfallet underlättat om man först definierat vad den enskilde medborgaren ska och bör bestämma själv och med det som utgångspunkt därefter klargjort vad det är som är kommunernas huvuduppgift och vad som är statens ansvar. Motsvarande tågordning gäller för de som skapar tillväxten – företagen.

 

Att låta Sveriges administrativa indelning styras av hur dagens sjukhus ska få ett tillräckligt befolknings- och patientunderlag inom det egna närområdet är därför såväl feltänkt som oerhört förlegat.

 

Nu ökar förvirringen för var dag som går. Av direktiven framgår att sjukvården och dess organisation ska ha stor betydelse för indelningen. Då har man, enligt vår mening, tänkt bort hela den stora strukturomvandling som pågår inom sjukvården och lever kvar i en tankevärld som baseras på en sjukvård definierad i termer av sjukhus av betong och cement.

Men i verkligheten ser vi en ökad individualisering av vården där varje människa diagnostiseras som individ och inte som del av en grupp, en ökande omfattning av telemedicin, mer och mer koncentration av den riktigt högspecialiserade vården men också av nischade vårdinrättningar. Medborgarna accepterar inte längre köer för att få vård och behandling utan kräver med rätta att få hjälp så snabbt som möjligt och oberoende av geografin.

Att låta Sveriges administrativa indelning styras av hur dagens sjukhus ska få ett tillräckligt befolknings- och patientunderlag inom det egna närområdet är därför såväl feltänkt som oerhört förlegat. Detta bör i stället hanteras genom avtal mellan sjukvårdshuvudmännen, vilket kan ske och sker redan i dag.

Länsstyrelserna är i dag bryggan mellan medborgarna, kommunerna och staten i form av riksdag, regering och nationella myndigheter. Länsstyrelsen är den enda övergripande myndigheten på regional nivå.

Länsstyrelserna ska se till att statliga beslut genomförs regionalt. Vi ska också tala om för staten på central nivå vad som behöver göras för att våra respektive län ska utvecklas på ett så positivt sätt som möjligt. Och vi har statens uppdrag att bidra till att denna utveckling kommer till stånd inom ramen för det som är statens ansvarsområde och att göra detta tillsammans med de organ som direkt eller indirekt har kommun- och landstingsinvånarnas uppdrag att företräda dem med uttaxerade kommunalskattemedel till hjälp.

Intressena sammanfaller ofta, men de behöver inte göra det. Staten har ett vidare och mer övergripande ansvar än en enskild kommun eller kommungruppering. Det är just det som är grunden för den enhetsstat som vår svenska konstitution vilar på.

Vi har i dag 21 län i Sverige. De skiljer sig åt vad gäller bland annat yta och antal invånare. Var tyngdpunkten i verksamheten ligger varierar. Norrlandslänen har inte riktigt samma förutsättningar, utmaningar och möjligheter som exempelvis Skåne.

Det är inte minst därför Sverige är indelat i olika län. Det är en del av poängen. Det innebär inte samtidigt att dagens indelning ska vara för alltid given. Vissa länsstyrelser kan vara för små för att klara alla uppgifter. Vissa kanske blir för stora och byråkratiska. Vissa uppgifter hanteras bara av vissa länsstyrelser. Miljöprövningsdelegationer finns bara i hälften av länen. Uppsala län svarar exempelvis även för Sörmland och Västmanland. Ett relativt stort antal län är emellertid viktigt att ha, oavsett den typen av rationaliseringar, för att säkerställa att bryggan och förtroendet mellan staten och medborgarna/företagen håller. Om ett län innefattar alltför många kommuner riskerar man att bryggan krackelerar.

Viktigast är att staten bygger vidare på och förstärker samarbetet i huvudstadsregionen. Bygg inte nya murar mellan Uppsala och Stockholm. Riv i stället de som fortfarande är kvar!

Idéer om att bilda storlän med oöverskådligt många kommuner och mycket små samordningsfördelar i en geografisk region med stora inbördes olikheter och ingen egen identitet måste avföras från dagordningen. Om nu staten anser det nödvändigt att slå ihop län ligger det enligt vår mening närmast till hands att slå samman Uppsala och Stockholms län.

DN Debatt. 19 februari 2016 (2)
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.