Under förra året tillbringade jag drygt tre månader i tv-huset på Gärdet i Stockholm för att samla material till ett reportage om funktionshindrades medverkan i programarbetet. Ju fler jag intervjuade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla.

I företagets värld symboliserar en rullstol något främmande och avvikande. Att tillsätta en programledare med synligt funktionshinder skulle hjälpa till att normalisera en av Sveriges större minoriteter. Det är hög tid att SVT:s chef Eva Hamilton agerar och ser till att företagets mångfaldspolicy infrias, skriver Annika Taesler som själv är ryggmärgsskadad.

Den 25 november förra året beslutade riksdagen om ökade anslag till public servicebolagen. Under 2010 får Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion en uppräkning av programmedlen med tre procent, vilket kan översättas med 266 miljoner kronor i reda pengar. Utöver detta har tillståndsperioden för det nuvarande sändningstillståndet förlängts till fyra år från tidigare tre, för att efter 2013 utökas ytterligare till sex år. Att public service åtnjuter ett högt förtroende hos Sveriges styrande råder det knappast något tvivel om.

Hjälpmedelsinstitutet (ett nationellt kunskapscentrum för hjälpmedel och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning) har konstaterat att cirka 1,8 miljoner svenskar, eller en femtedel av landets befolkning, har någon typ av funktionsnedsättning. Och alltför många av oss nekas fortfarande inträde på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har poängterat att regeringens ambition är att i högre utsträckning förmå arbetsgivare att anställa personer med särskilda förutsättningar. Regeringen höjde också den 1 februari 2009 det högsta beloppet för stödet för arbetshjälpmedel till 100.000 kr per person och år.

I det nuvarande sändningstillståndet står uttryckligen att SVT:s programutbud ska spegla förhållanden i hela landet, och att mångfald ska prägla programverksamheten. Regeringen understryker dessutom att Sveriges Television är skyldigt att särskilt ”beakta funktionshindrades behov”. SVT:s interna direktiv gällande mångfalden är än mer detaljerade.

På hemsidan (svt.se) kan man ta del av företagets kultur- och mångfaldspolicy. Där står: ”SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till kön, ålder, etnicitet, religion eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. /.../ Detta ska avspeglas i såväl utbud som personalsammansättning.”

Funktionshindrades rätt att synas i tv-soffor och bakom nyhetsdeskar är med andra ord något som Sveriges regering kräver och som är önskvärd och stipulerad även i SVT:s egen policy. Tyvärr är detta långt från verkligheten.

Under förra året tillbringade jag drygt tre månader i tv-huset på Gärdet i Stockholm för att samla material till ett undersökande reportage med namnet ”Rullstol i rutan?”, som handlar om funktionshind­rade journalister och deras medverkan i programarbetet. Reportaget var en del av min mastersutbildning till journalist. Under research­arbetet djupintervjuade jag 28 personer inom Sveriges Television – från programdirektör Annie Wegelius till programpresentatören Pekka Heino – för att ta reda på vilka attityder medarbetare i företaget egentligen har till personer med funktionsnedsättningar och hur dessa bemöts.

Frågor jag ställde var till exempel:

• Varför finns det i dag ingen programledare med ett synligt funktionshinder?

• Hur ser nyhetsredaktionerna på inslag där personer med funktionsnedsättningar uttalar sig – i frågor som inte rör deras handikapp?

• Vilken prioritet har underrepresentationen av funktionshindrade i tv-rutan i SVT:s mångfaldsarbete?

Reaktionerna på dessa frågor varierade. Samtliga SVT-anställda instämde dock i att frågan om funktionshinder är minst sagt problematisk på företaget.

Åtta intervjupersoner hade en position där de rekryterade nya medarbetare. På frågan om de själva kunde tänka sig att anställa en person med funktionshinder blev de osäkra. Någon uttryckte farhågor om att ”det skulle bli bökigt”. Andra oroade sig för vilka krav man kunde ställa på ”en sådan”.

Än värre blev det när intervjuerna handlade om representation i tv-rutan. De flesta hävdade bestämt att en rullstol skulle störa och ta fokus från programmet, vilket gör det omöjligt att ha en programledare som sitter ned under sändning. En högt uppsatt person på nyhetsredaktionen gjorde gällande att funktionshindrade hålls borta från tv-rutan av omtanke om dem själva, då den uppmärksamhet som ofta följer av medieexponering kan vara ”svår för dem att hantera”.

Ju fler personer jag träffade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla när det kommer till frågan om funktionshinder. I företagets värld är en rullstol så mycket mer än bara ett fortskaffningsmedel. Den symboliserar något främmande och avvikande, som man inte vet hur man ska hantera och därför väljer att blunda för.

Denna slutsats blev än mer tydlig när jag undersökte hur SVT arbetar med etnisk mångfald, en annan social kategori som tills för bara några år sedan var i stort sett osynlig i tv-mediet. Här har företaget gått systematiskt till väga för att integrera personer av annan härkomst, både som medverkande i program och som anställda.

Programmet ”Mosaik” på 1990-talet, som behandlade ”invandrarfrågor”, blev en språngbräda till dagens uppställda mål att varje redaktion ska inkludera människor i programutbudet med en annan bakgrund än den svenska. I dag reagerar heller knappt någon över SVT-profiler som Ana Barata, Nassim al Fakir eller Nour El-Refai. Engagemanget har burit frukt.

De senaste två åren har SVT haft en överenskommelse om samverkan med Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, för att både öka förekomsten av funktionshindrade i tv-programmen och ändra den ”offerbild” som SVT traditionellt har förmedlat. Samarbetet har utmynnat i seminarier där anställda journalister fått träffa funktionshindrade, och i framtagandet av listor över personer med funktionsnedsättningar som kan tänka sig att medverka som experter i olika ämnen i SVT:s program. Detta för att undvika att vi bara skildras i sammanhang som rör vårt funktionshinder.

Det här samarbetet är lovvärt. Tyvärr är initiativet helt otillräckligt.

Att tillsätta en programledare med ett synligt funktionshinder skulle inte bara ha ett tydligt symbolvärde för Sveriges Television. Han eller hon skulle dessutom hjälpa till att normalisera en av Sveriges större minoriteter. I förlängningen kan arbetsgivare i tv-soffan se att rörelsehindrade har samma kapacitet som vilken arbetstagare som helst. Framför allt skulle SVT på detta sätt leva upp till regeringens krav på företaget att ”spegla hela landet”. Det är hög tid för det.

Det nya sändningstillståndet, som gäller från årsskiftet, förpliktigar till handling på flera fronter. SVT:s chef Eva Hamilton måste nu agera och se till att regeringens mångfaldsmål infrias. Det är uppenbart att det handlar om betydligt större insatser än att bara tillsätta arbetsgrupper och ge programmen textremsor.

Ytterst måste dock själva frågan omformuleras. Att en så stor grupp människor utestängs från utrymme i SVT kan aldrig vara en ”handikappfråga”. Det är ett demokratiproblem och berör oss alla.

Annika Taesler
journalist och ambassadör för STIL,
Stiftarna av independent living i Sverige