DN Debatt

”Fyra konkreta förslag för Rumänien – i stället för ­missriktad svensk solidaritet”

Pauleasca, en av byarna där Rickard Klerfors arbetar med Hjärta till hjärta.
Pauleasca, en av byarna där Rickard Klerfors arbetar med Hjärta till hjärta. Foto: Mikael Good

Fyra förslag. Lösningen på Europas fattigdom finns i migranternas hemländer. Bland de viktigaste åtgärderna finns en arrendereform i Rumänien, stöd till ett bättre organiserat jordbruk och verklighetsförankrade EU-insatser, skriver Rickard Klerfors.

Migrationen från Sverige till Amerika och tiggeriet i Sverige upphörde när vi fick det bättre. Den enda möjligheten till att långsiktigt motverka dessa fenomen är ekonomisk utveckling.

Det är bra att det finns bidragssystem i Europa. Den som inte kan försörja sig tar vi ett solidariskt ansvar för. Men arbetsföra personer som uteslutits från arbetsmarknaden på grund av etnisk tillhörighet ska inte cementeras fast i beroendeställning genom passiva bidrag. Bryt strukturerna som är orsaken till fattigdomen i Europa!

Jag har genom mitt arbete och engagemang för gruppen haft förmånen att tala med hundratals migranter. Majoriteten frågar efter arbete och deras intentioner när de sökt sig till Sverige var att finna arbete. Men utan skolgång och språkkunskaper platsar de inte på vår arbetsmarknad. Utan några andra alternativ har man sett sig tvungen att tigga och/eller samla pantflaskor och burkar. De fattiga EU-medborgare som tigger i Sverige i dag vill hellre vara hemma med sina familjer men de ser inte några alternativ till familjens försörjning.

Vi borde fråga oss själva vilken typ av samhälle vi vill ha? Vi måste vara lösningsorienterade samtidigt realistiska. Kommer tält- och husvagnslägren att bli permanenta delar av ett parallellt samhälle i vårt land som präglats av omsorg om individens välfärd? Lösningen på problematiken ligger i förändrade förhållanden i hemländerna. Jag är övertygad om att förändring är möjlig men det kommer att ta tid. Från svensk sida, från det offentliga såväl som det civila samhället kan vi vara med och bidra till de processer som behövs för att ändra på de förhållanden som är orsaken till korttidsmigrationen och tiggeriet i Sverige. Vi har goda erfarenheter av internationellt utvecklingsarbete. Denna kompetens kan vara en värdefull komponent i samarbete med Rumänien.

Jag har dessvärre sett katastrofala följder av en missriktad svensk solidaritet. Det är naturligt att vi vill hjälpa de individer vi lärt känna utanför vår matbutik – de har för oss blivit ett ansikte och en person. Men om vi ensidigt kopplar insatser och hjälp till det faktum att man varit i Sverige riskerar våra välmenade intentioner att bli ytterligare ett starkt incitament till ökad migration.

Det senaste exemplet stötte jag nyligen på i Rumänien:

Två personer från ett urbant ghetto i Rumänien tog sig till Sverige. De fick god kontakt med några privatpersoner som öppnade plånboken rejält och såg till att familjen kunde bygga sig ett hus hemma i Rumänien. Familjen har byggt ett bättre hus men också skaffat sig en minibuss och startat en transportverksamhet till Sverige. De tigger inte längre i Sverige men just nu är ett hundratal personer i vårt land från detta urbana ghetto. Dessa har kommit till Sverige genom den transportverksamhet som de första startat.

Skulle resurserna i stället ha satsats på ett bredare projekt i ghettot och man inte vare sig exkluderat eller premierat de som kommit till Sverige hade utfallet blivit ett helt annat. Vår organisation medverkar till och ser sådana god exempel.

Enligt en studie genomförd av Världsbanken i Rumänien har landet inte råd med att misslyckas med inkluderingen av den romska minoriteten. Romska ungdomar utgör, enligt studien, 20 procent av debutanterna på arbetsmarknaden. Eftersom dessa på grund av dålig utbildning och andra faktorer inte får plats på arbetsmarknaden har man beräknat att Rumänien förlorar uppemot 2,9 miljarder euro årligen.

Rumänien är ett av Europas rikaste länder, sett till naturtillgångar och resurser. Trots det lever en stor andel av befolkningen under landets fattigdomsgräns. Följande åtgärder skulle effektivt kunna ändra på det:

1. Genomför en arrendereform. Stora arealer av Rumäniens bördiga jordar ligger obrukade. Man ska försvara äganderätten men att denna resurs får ligga för fäfot samtidigt som delar av befolkningen saknar mat är vansinne! Låt kommunerna anordna arrendeaktioner för jordar som legat obrukade under några år. Det finns en win-win-effekt. Jordägaren får betalt. Arrendatorn kan försörja sig. Ge stöd till personer som uppbär socialbidrag (arrende, utsäde mm). Relativt snabbt minskar kostnaderna för socialbidrag. Från 1989 och framåt har Rumänien varit en nettoimportör av livsmedel vilket påverkat landets bytesbalans negativt.

2. Organisera materialförsörjning och avsättning för produktionen. De rumänska småbrukarna är inte organiserade. Stöd bildandet av producentföreningar och kooperativ. Kostnaderna för inköp av material kan sänkas rejält. Tonvis med produkter ruttnar bort hos producenterna medan stadsbefolkningen knappt har råd med maten. Hos livsmedelskedjorna finns det uteslutande importerade livsmedel. Varför? En enskild bonde kan inte teckna avtal. Det är nödvändigt med samarbete i större enheter. På sikt kan Rumänien bli en nettoexportör av livsmedel.

3. EU-medel och absorbering. EU har avsatt enorma summor för fattigdomsbekämpning. Rumänien har ökat sin absorbering. Man har bland annat genomfört jobbcoaching och korttidsutbildningar för hundratusentals romer. Resultaten, personer som fått jobb efter dessa insatser, är extremt dåliga. Man försöker lösa en u-landsproblematik med i-landsmetoder. Anpassa regelverket till verkligheten – coaching skapar inte arbetstillfällen. Ett gott hushållande av resurser och skapande av mervärden gör däremot det.

4. Brist på långsiktighet och fragmentering. Processerna som kan utrota fattigdomen i Europa är komplexa. Det är orimligt att ha korta perspektiv men det har EU har i dag. Man kan inte söka medel för projekt som spänner över olika områden under lång tid. Det som behövs är långsiktiga integrerade insatser under ett antal årtionden. Håller EU fast vid ett kortsiktigt och fragmenterat perspektiv kommer man att genomföra insatserna enligt regelboken men resultaten kommer att bli magra och situationen för de fattiga oförändrad samtidigt som våra skattemedel förbrukas. Vem tar ett politiskt ansvar för att se till att de offentliga medel som satsas från EU verkligen används på ett effektivt sätt och att de olika insatserna verkligen leder till reell förändring för de fattiga? Det finns en europeisk strategi för inkludering av den romska minoriteten. En strategi för inkludering har också antagits av de olika medlemsstaterna på nationell nivå. Så länge som långsiktigheten saknas och fragmenteringen består för olika typer av projekt och finansieringen av dessa kommer strategierna för inkludering av den romska minoriteten att förbli vackra ord och målsättningar utan någon verkligen innebörd för Europas fattiga romer. Skärpning EU!