De stora födelsekullarna från 1940-talet har nu börjat bli pensionärer. Bland våra forskningsfrågor fanns frågeställningen hur mycket hälso- och sjukvård och äldreomsorg som den här gruppen kommer att utnyttja, när den kommer upp i den åldrer då vård och omsorg behövs som mest.
Framåt år 2040 kan man se de mest framträdande effekterna. Då väntas antalet personer som är 65 år eller äldre ha ökat med 58 procent och dess andel av befolkningen från 17 procent till 24 procent sedan år 2000. Personer över 80 år - de mest vård- och omsorgskrävande åldrarna - väntas samtidigt ha ökat med hela 75 procent eller från 5 till 8 procent av befolkningen under samma fyrtioårsperiod.
Vi har gjort en datormodell av den svenska befolkningen. Den bygger vidare på en datormodell som utvecklats inom finansdepartementet. Modellen omfattar 100 000 modellindivider och representerar den svenska befolkningen som den såg ut år 1999 - vad gäller fördelning på ålder, civilstånd, utbildning, inkomst, förmögenhet, födelseland, hälsa och liknande. Den här modellbefolkningen följer man sedan år för år.
Det är inte någon särskilt ljus bild över framtiden som modellen ger. Fram till år 2040 väntas antalet vårddagar på sjukhus öka med 70 procent för personer som är 65 år eller äldre. Om kostnaden per vårddag fortsätter att öka i samma takt som hittills, skulle det innebära en ökning i de totala kostnaderna för sjukhusvård på 270 procent.
Det är en ökning som inte går att klara utan skattehöjningar om man inte drastiskt minskar andra utgifter i den offentliga sektorn eller drastiskt ändrar finansieringen av hälso- och sjukvården. Samtidigt måste man betänka att utgiftsökningarna för äldreomsorgen väntas bli minst lika kraftiga.
Vår datormodell simulerar en negativ utveckling för hälsan. Den utvecklingen beror på att dagens yngre och medelålders faktiskt har sämre hälsa än motsvarande åldrar från tidigare år.
När modellen skriver fram hälsoutvecklingen för dem som nu börjar närma sig pensionsåldern visar detta sig i sämre hälsa än tidigare för de allra äldsta i befolkningen.
Medicinska landvinningar och/eller förbättrad livsstil skulle kunna ändra på den bilden. Vi har därför studerat i vilken utsträckning förbättringar i hälsan skulle kunna bli en lösning på finansieringsproblemet.
Det har vi gjort genom att i modellen utgå från att man i alla åldrar över 40 år får förbättrad hälsa men mest i de allra högsta åldrarna. För 90-åringen skulle det exempelvis innebära att han eller hon finge samma hälsa som en 80-åring i vårt basalternativ.
Resultatet blir att antalet vårddagar på sjukhus skulle öka med 43 procent i stället för 70 procent och kostnaderna med 165 procent i stället för 270 procent.
Enbart förbättrad hälsa ändrar inte åldersfördelningen i befolkningen. Men samtidigt har man anledning att tro att folk också lever längre om de får bättre hälsa. Måttliga men realistiska ökningar i livslängd till följd av bättre hälsa, skulle öka andelen 80+ med ytterligare 3 procent från basalternativets 8 procent till över 11 procent, antalet vårddagar med 140 procent och kostnaderna med 500 procent.
Egentligen är det enbart om den förbättrade hälsan också förenas med ett större deltagande i arbetslivet bland de äldre som balansen i utgifts-intäktsekvationen blir bättre. På så vis skapas större inkomster som kan användas till skatter och/eller avgifter för att finansiera vården.
Befolkningen under 18 väntas bli en ganska stabil andel av den totala befolkningen, strax över 20 procent.
Det innebär för det första att det inte kommer att finnas några pengar att föra över från barnomsorg, mödra- och barnhälsovård, skolor och så vidare. till de äldre. Det innebär för det andra att den andel av befolkningen som befinner sig i de yrkesverksamma åldrarna krymper - de som skall jobba i dessa verksamheter och de som skall finansiera stora delar av dessa verksamheter genom att betala skatt på sina inkomster.
De framtida pensionärerna får relativt goda pensioner i början, men allteftersom de åldras blir deras inkomster i förhållande till den arbetande befolkningen allt lägre. Den genomsnittliga relativa inkomsten för 65+ beräknas sjunka från drygt 70 procent i dag till ca 55 procent år 2040.
Fyrtiotalisterna och femtiotalisterna har i genomsnitt relativt stora förmögenhetstillgångar, fastigheter och finansiella tillgångar, som skulle kunna bidra till att bekosta vård och omsorg på äldre dagar, t ex genom höjda avgifter.
Man måste dock beakta att det kommer att finnas en relativt stor grupp av framför allt äldre pensionärer som varken har tillgångar eller hyggliga pensioner. I vårt basalternativ beräknas ungefär 15 procent av alla över 65 att vara fattiga i denna bemärkelse år 2040. Dessa grupper kommer varken att tåla högre avgifter eller skatter. Egenavgifterna är redan i dag högre än i de flesta andra länder i Europa.
I vårt basalternativ ökar invandringen från dagens ca 40 000 individer per år till 60 000 från år 2010 och framåt. Vad skulle det innebära om invandringen ökade till 80 000 i stället, alltså en fördubbling i förhållande till dagens invandring och 30 procent högre än i basalternativet?
Egentligen inte mycket. Åldersfördelningen skulle knappt påverkas alls, vilket innebär att den totala försörjningsbördan för de yrkesverksamma inte skulle ändras märkbart. Antalet dagar på sjukhus för personer över 65 år skulle öka marginellt, liksom kostnaderna.
Enbart om invandringen skulle begränsas till vad vi kan kalla gästarbetare skulle det bli några märkbara konsekvenser för finansieringen av vård och omsorg.
Men dels har vi uppfattat detta som ett icke önskvärt eller politiskt omöjligt alternativ. Dels skulle det behövas sådana stora mängder gästarbetare att det inte heller av det skälet innebär en lösning på problemet.
Våra modellsimuleringar visar att en god folkhälsa och ett större arbetsmarknadsdeltagande är centrala faktorer för att vi i framtiden ska kunna ge de äldre en god vård och omsorg. Konsekvenserna av den åldrande befolkningen är visserligen mindre allvarliga i Sverige än i många andra europeiska länder, men som vi sett här är det en klen tröst.
Det är hög tid att planera för hur man ska kunna ge de många äldre en god ålderdom. Satsa på folkhälsan och förbättra förutsättningarna för deltagande på arbetsmarknaden för alla - även för dem som fyllt 65.
Anders Klevmarken
Professor emeritus i ekonometri, Uppsala universitet
Björn Lindgren
Professor i hälsoekonomi, Lunds universitet