Stereotyper som skapades under det kalla kriget präglar fortfarande svensk politik och medierapportering när det gäller Ryssland. Visst finns ännu stora problem i det ryska samhället. Men hos den väl utbildade och sofistikerade ryska medelklassen finns stort intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla europeiska demokratierna. Det blir ett hån mot dem när Sverige proklamerar och driver EU:s nya Östersjöstrategi och samtidigt stänger det nyöppnade generalkonsulatet i Kaliningrad. Från vår sida av Östersjön krävs mer av nyfikenhet och reell samarbetsvilja när det gäller det moderna Ryssland, skriver Mats Hellström.
Sedan järnridån sjönk i havet för tjugo år sedan är Ryssland ett grannland på andra sidan av Östersjön, som är tillgängligt för kontakter och samarbete på ett helt annat sätt än under den sovjetiska diktaturen. Ändå finns i Sverige en grundläggande brist på nyfikenhet på detta grannland som vi ska sammanleva med.
Stereotyper med fiendebilder som skapades under det kalla kriget präglar också i dag mycket av svensk politik och medierapportering – även om det givetvis finns undantag.
Och visst finns stora problem och även negativ utveckling i det ryska samhället.
Putinsystemet är auktoritärt – men förvisso inte totalitärt, vilket är en betydande skillnad. Ekonomiska oligarker och siloviki med bakgrund i säkerhetstjänsten utgör maktgrupperingar som skapar beroende klienter – kanske lite som i det gamla Rom. Viljan att minska råvaruberoendet och att förnya näringslivet hämmas av den höga tilltron till framtida inkomster från olja och gas som bas för Rysslands ekonomi.
Korruptionen är minst sagt betydande och organisationer för mänskliga rättigheter trakasseras och har svårt att få fram sina budskap. Rysslands starka överreaktion på Georgiens militära angrepp oroar. Listan på brister i det ryska samhället kan förvisso göras längre.
Samtidigt har Ryssland på kort tid med dramatiska kast öppnat sig som marknadsekonomi. En professionell, väl utbildad och sofistikerad medelklass verkar i många städer också långt utanför Moskva och S:t Petersburg. Och bland dessa människor finns betydande intresse och hunger för samarbete med oss i de gamla demokratierna i Europa. Men intresset måste också övergå till praktiskt engagemang – ”it takes two to tango” – och mer av nyfikenhet och reell samarbetsvilja krävs från vår sida av Östersjön.
Under min tid som landshövding i Stockholms län gick det att väsentligt vidga det regionala samarbetet med S:t Petersburg inom till exempel hälsa, medicin, forskning och folkbildning. Ryska samarbetspartner är kunniga, har mycket att ge oss, vill än mer och ställer samtidigt kritiska frågor om våra motiv och drivkrafter.
Det blir ett hån mot dessa engagerade människor i det nya öppnare Ryssland om vår grannreaktion är ointresse och ”vi och dom”-instinkter. Det var i sammanhanget inte speciellt begåvat av den nuvarande regeringen att – samtidigt som man driver och kan proklamera EU:s nya Östersjöstrategi – stänga det just nyöppnade generalkonsulatet i Kaliningrad i vars hägn inte minst sydsvenskt föreningsliv och ”civil society” samarbetat fint med Kaliningradborna.
De västliga särskilt anglosaxiska gammaldags hotbilderna – överslag i den svenska debatten om gasledningen Nordstream hör också hit – kan givetvis förstärka de krafter i Ryssland som önskar behålla ett internationellt status quo, begränsa impulser utifrån och stärka ett internt säkerhetstänkande. Det är emellertid påtagligt att debatten i Tyskland är mer nyanserad och även utgår ifrån att söka förstå ryska motiv – inte enbart betingat av tyska ekonomiska intressen.
Ett ”blame-game” är också igång. Vi i väst måste nog ta till oss att ordet ”demokrati” inte självklart har en positiv laddning i Ryssland. Det förknippas alltför ofta med det brutala sätt på vilket övergången till marknadsekonomi skedde på inrådan av nyliberala ekonomer och politiker i väst, tämligen aningslösa om verkligheten. De stora privatiseringarna blev till rövarkalas med rent rofferi där ett fåtal privatpersoner tog över avgörande samhälleliga tillgångar. Genom rubelns totalkrasch år 1998 förlorade många vanliga ryssar sina sparpengar i denna nya sköna värld.
Anglosaxisk besvikelse över det misslyckade experimentet med dramatisk omkastning av det ekonomiska systemet kanske förklarar en del av återgången till Rysslandsbilder som mest har med Sovjettiden att göra. Så kan man skyla över egna tillkortakommanden.
Det borde ligga i svenskt såväl som EU:s intresse att samarbeta med det ryska civila samhället och med de intressen som genuint önskar en modernisering och diversifiering av industrin bort från ett dominerande råvaruberoende. Svenskt näringsliv har en profil som väl stämmer med de områden inom till exempel it- och teleområdet där ryskt näringsliv nu också utvecklas. Detsamma torde gälla inom ”life-science”, hälsa, sjukvård och medicin. Livsmedel är ett område där en rysk konsumtionsvaruindustri försiktigt spirar. EU:s samarbetsavtal med Ryssland borde kunna fungera som ett verktyg.
Den brist på nyfikenhet och genuint intresse för skeenden i Ryssland, som är påtaglig i många västliga politiska strukturer, tankesmedjor och medier har givetvis som bakgrund att Ryssland är ett svårgripbart samhälle. Men det gör avsaknaden av engagemang desto allvarligare.
Ryssland har förändrats i olika riktningar alltsedan vikingarnas etablering av Novgorod och Kievriket. Man har ömsom samverkat med, ömsom varit fientligt mot nära grannar alltsedan kontakterna med kringfarande stäppfolk. Ryssland har sedan i olika skeden såväl vänt sig inåt som sökt inspiration utifrån, särskilt från samhällena i väster.
Landets mångskiftande historia finns med i bakgrunden till den stora omvälvning som pågår just nu, från en kommunistisk planhushållning till marknadsekonomi. Dagens strukturer är snarare bräckliga än rigida och stabila. Ryssland ska nu söka förhålla sig såväl till sin historia som till nya globala realiteter – som till exempel medlemskap i världshandelsorganisationen WTO med de betydande strukturförändringar som följer.
Givetvis är inställningen hos oss i de gamla demokratierna då viktig. Man måste gå förbi gamla schabloner som sprids också av ryssar. Många ryska aktörer uttrycker pessimism om att i verkligheten kunna modernisera ekonomi och näringsliv.
Det påminner mig om Tjechovs ”Körsbärsträdgården” med dess letargi och uppgivenhet. Men i slutscenen kommer det unga paret som bryter upp från det gamla och utropar: ”Väl mött du nya liv!” Ett nytt liv går att spåra också i dagens Ryssland. Och i det livet bör också Rysslands grannar finnas med!