DN Debatt

”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst”

Inte i Sveriges intresse. Ett ryskt anfall där Sverige vore indraget framstår inte som tänkbart. Ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle däremot öka det ryska misstroendet. Sverige skulle då också få svårt att trovärdigt verka för att kärnvapen avskaffas, skriver tre svenska toppdiplomater.

Det pågår en debatt, bland annat på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor, om att Sverige bör bli medlem av Nato på grund av att vårt säkerhetspolitiska läge försämrats och därför att vårt försvar i rådande situation är för svagt. Vi delar inte denna bedömning. Ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att söka överbrygga rådande motsättningar. En sådan politik främjas inte av en svensk anslutning till NATO. Tvärtom skulle ett svenskt medlemskap bidra till att öka de politiska klyftorna i regionen.

Även andra säkerhetspolitiska faktorer talar för att Sverige inte bör överge sin väl förankrade militära allinsfrihet. Under de senaste tvåhundra åren har den bidragit till att vi inte blivit indragna i krig. I dag finns inte några hot som kräver att vi överger denna politik.

Ett lands säkerhetspolitik bestäms huvudsakligen av dess geopolitiska läge och vilka grannländer man har, i Sveriges fall Östersjöområdet med våra nordiska grannländer, Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland. I debatten utmålas Ryssland som ett hot mot Sverige. Sverige har dock inte ett sådant strategiskt intresse för Ryssland att ett isolerat ryskt väpnat anfall på Sverige framstår som tänkbart i någon framtida konfliktsituation. Oavsett Nato är Sverige fast förankrat i den västeuropeiska gemenskapen och med goda bilaterala relationer till USA och andra länder. Än viktigare är att dagens Ryssland inte kan jämställas med gårdagens imperialistiska Sovjetunionen. Rysslands säkerhetsproblem finns i söder och i öst, inte i väst.

Det spekuleras mycket om att en militär konflikt skulle kunna utbryta mellan Ryssland och de baltiska staterna och att Sverige i så fall skulle bli indraget. Visst finns det bilaterala motsättningar och friktioner mellan ryssar och balter. Det ankommer i första hand på parterna att lösa dem. Skulle relationerna gravt försämras har de baltiska staterna ett starkt stöd i ryggen genom sitt medlemskap i EU och i Nato. Det är otänkbart att Ryssland i ett sådant läge skulle välja en väpnad konfrontation. Vad gäller Sverige innebär inte den ensidiga svenska solidaritetsklausulen att Sverige har skyldighet att ge militär hjälp till något annat land. Däremot omfattas vi av EU:s allmänna solidaritetsklausul, vilket innebär att vi kan ge andra EU-länder, inklusive våra nordiska grannländer, den humanitära och politiska assistans vi är villiga och kapabla till.

Till detta kommer kärnvapenproblematiken. Ett centralt element i Natos försvar av medlemsstaternas säkerhet utgör användning av kärnvapen för ömsesidigt garanterad förstörelse, senast fastställt i Natos strategiska doktrin, antagen i Lissabon 2010 av alla medlemsstater. Som Natostat och som medlem i organisationens nukleära planeringsgrupp skulle Sverige ha svårt att trovärdigt fortsätta sin traditionella politik att verka för avskaffande av alla kärnvapen.

Ett svenskt medlemskap i Nato är emellertid inte så mycket en militär fråga som en fråga om hur det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet påverkas och därmed även Sverige. Det är en fredsfråga, inte en krigsfråga. För det första torde det vara uteslutet att Sverige ensamt skulle gå med i Nato, utan sker det, sker det tillsammans med Finland. Detta skulle innebära en radikal förändring av det fredstida säkerhetspolitiska läget i Europas nordöstra hörn, inklusive Östersjöområdet.

Rysslands förhållande till Nato är fortfarande antagonistiskt. På rysk sida skulle man uppleva ett svensk-finskt medlemskap i Nato som en stor säkerhetspolitisk förändring till det sämre med tanke på ländernas närhet till nordvästra Ryssland med Sankt Petersburg, Murmanskområdet och Kaliningrad. Ryska "stabsöverstar" kommer att göra nya kalkyler över hur ryska säkerhetsintressen påverkas av att Nato kommer närmare Ryssland med gemensamma övningar, förhandslagring av materiel, frambasering av flyg och andra förberedelser. Det skulle leda till planering av tidiga preventiva ryska åtgärder samt till ökad rysk militär övningsverksamhet i fredstid. Följden torde bli ökat misstroende i regionen och risk för spänningshöjande incidenter. För det är ju ingen tvekan om att ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland. Finlands officiella inställning – liksom Sveriges – är också att Natomedlemskap inte är en aktuell fråga.

Ibland framförs att vi bör gå med i Nato för att få större inflytande i gemensamma säkerhetsfrågor och vid deltagande i fredsbevarande operationer. Det är ett svagt argument, eftersom vi redan är en uppskattad partner till Nato och har det inflytande vi behöver i de operationer vi väljer att delta i. Sedan kan man fråga sig hur mycket ett sådant inflytande är värt för Sveriges del i en organisation som alltmer engagerar sig i utomeuropeiska aktioner. I sådana situationer bör Sveriges främsta samarbetspartner vara FN och EU, inte Nato. Beträffande det potentiella inflytandet bör noteras att i Nato, till skillnad från i EU, en stormakt – USA – är totalt dominerande. Förmodligen har vi bilateralt större inflytande på USA än vad vi skulle få som en av flera småstater i militäralliansen. Det är inte heller så att ett medlemskap i Nato i sig leder till ett starkare svenskt försvar. Sveriges anslår för närvarande knappt 1,2 procent av BNP till försvaret; Natos norm är 2 procent. Att Nato skulle subventionera det rika Sveriges försvarsmakt kommer inte på fråga.

Ett medlemskap i Nato vore en stor förändring av Sveriges politik, minst lika stor som beslutet att gå med i EU. Ett beslut om Nato kan inte tas utan folkomröstning och utan att alla regeringsfähiga partier är med på båten. Debatten och folkomröstningen riskerar att bli uppslitande i avsaknad av yttre hot mot Sveriges säkerhet. Det skulle inte göra Sverige till ett stabilare land. Man kan notera att av riksdagspartierna endast Folkpartiet driver frågan om svenskt Natomedlemskap, även om Moderaterna är positiva och sympatisörer finns hos Kristdemokraterna. En folkomröstning om svenskt Natomedlemskap torde med säkerhet ge ett nej.

I stället för att bli medlemmar av Nato bör vi ägna oss åt ett mer målinriktat arbete för säkerhetspolitisk avspänning och nedrustning i Europa. Det finns fortfarande mycket utrikespolitisk och inrikespolitisk spänning i Europa beroende på historiska oförrätter, fördomar och farhågor, etnisk och religiös splittring med mera. Eftersom Sveriges säkerhet i första hand skulle hotas av en ny konflikt i Europa mellan Ryssland och västmakterna, bör vi använda vår säkerhetspolitiska förmåga till att bidra till mera avspänning mellan dessa länder. Vi bör göra detta inom EU och OSSE men även bilateralt i relation till Ryssland och USA, liksom internationellt på nedrustningsområdet och över huvud taget beträffande förtroendeskapande åtgärder inklusive frihandel och visumfrihet. Detta är en politik som bättre tjänar Sveriges och Europas intressen än att vi blir medlemmar av militäralliansen Nato.