Kvinnans bundenhet till hemarbetet hindrar henne att ta större plats i arbets-, närings- och samhällslivet.
TCO arbetar nu med att förnya sitt jämställdhetsprogram och uppgradera kraven för ett livspussel som går ihop. En avlastning av hemarbetet från kvinnorna måste stå högt på listan. Därför bör en del i ett sådant program innehålla en mycket stark samhällssubventionering av hushållsnära tjänster till familjer där båda jobbar och har barn. Det ska för denna grupp vara möjligt att få stöd med 2-3 timmar per vecka för några hundralappar.
Under årtionden har stor energi lagts ner att nå jämställdhet. Mycket positivt har hänt i arbetslivet men hemma står tiden stilla. Under de decennier SCB mätt fördelningen av hushållssysslor har kvinnorna slutat städa lite men gör i övrigt det mesta hemma och tar hand om barnen.
Vi trodde nog, att när kvinnorna gick ut i arbetslivet, då skulle fördelningen av hemarbetet också automatiskt förändras. Så har det inte blivit. Kvinnorna blev ekonomiskt oberoende men samtidigt dubbelarbetande, med många negativa konsekvenser för henne.
Det är huvudorsaken till att deras förankring i arbetslivet är svagare än mannens. Mammor ses som riskabel arbetskraft och arbetar i stor uträckning deltid vilket är ovanligt bland pappor. Mammor får sämre löneutveckling och sämre pensioner vilket blir akut problematiskt då många blir ensamstående längre fram i livet. De kvinnor som har sämst hälsa är de med svagast förankring i arbetslivet och de som bär huvuddelen av ansvaret för hem och barn.
Den skeva arbetsfördelningen i hemmet utgör också problem för barnen. Papporna tar inte samma del i vardagskontakten med sina barn som mammorna. Det är negativt för barn, och alldeles särskilt i en situation då föräldrarna separerar. Då är det tyvärr vanligt att pappor och barns kontakter tunnas ut.
Denna kunskap är inte ny. I TCO:s studier bekräftas gång på gång att kvinnor har ett sämre läge i arbetslivet, framför allt efter att de blivit mammor. Statistiken från SCB visar också att sätten kvinnor och män delar upp hemarbetet på är seglivade och följer invanda traditionella mönster.
Varför? När hela 96 procent av svenska folket anser att män och kvinnor bör ta lika mycket ansvar för hem och barn? Varför händer inget när det gäller arbetsfördelningen mellan hemmets väggar?
Studier från forskare vid Mittuniversitetet och Umeå universitet som presenterades på DN Debatt den 4 januari ger en del svar. De visar att enskilda par legitimerar sitt traditionella beteende med att hänvisa till personlig lämplighet och intresse och behovet av kompromisser. I valet mellan att bekräfta varandra eller att åstadkomma jämställdhet väljer vi, föga överraskande, det förstnämnda.
Detta är inget att moralisera över. Det vi gör i det privata får likväl samhälleliga konsekvenser när kvinnor generellt har ett sämre läge när det gäller ekonomi, förankring i arbetslivet och i samhället i stort. Det är därför 96 procent av oss bejakar att mammor och pappor borde dela lika på hemarbetet.
Men det passar inte hemma hos just oss, resonerar det flesta.
När de unga paren bildar familj skapas de mönster som får negativa effekter för kvinnor lång tid framöver. Därmed har också strategin för jämställdhet gått rakt in i väggen. För TCO kommer detta att ställa krav på en utveckling av vår jämställdhetspolitik. En del i den bör vara att starkt subventionera hushållsnära tjänster till förvärvsarbetande föräldrar med barn.
Det borde vara möjligt att snabbt starta en försöksverksamhet i ett antal kommuner, förslagsvis i storstadsområden, för att får underlag att gå vidare. För att reformen ska få ett genomslag bör det inte vara dyrare än cirka 150 kronor per vecka för 2-3 timmars hjälp i hushållet vilket är en subventionering med 80-90 procent av marknadspriset. Detta stöd skulle då riktas till yrkesarbetande föräldrar med små barn.
Varför en stark samhällssubventionering?
Svaret är att kvinnornas sämre läge i arbetslivet, när det gäller löner, hälsa och hennes pension är ett gemensamt och generellt problem. Med en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna blir hon fri att fatta egna beslut.
Svaret är också att en stark samhällssubventionering ger alla möjlighet att utnyttja tjänsterna, även de med låga eller måttliga löner. En enklare och billigare möjlighet att få avlastning i hemmet skulle också underlätta vardagen för alla ensamstående med barn där tidspressen är särskilt hård.
En stark subventionering skulle effektivt slå undan svartjobben inom denna sektor, vilket från facklig utgångspunkt är ytterst angeläget.
Vidare skulle en samhällssubventionering av hushållsnära tjänster till yrkesarbetande familjer med barn bli en parallell till samhällets subventioner av barnomsorgen. Utbyggnaden av den innebar också att man professionaliserade arbetet och nya yrken inrättades, som förskollärare, barnskötare etcetera. Med en samhällssubventionering av hushållsnära tjänster kan även den sektorn ytterligare professionaliseras såsom hemtjänsten för äldre gjort.
Det finns självklart fler krav att ställa inom arbetslivet och på familjepolitikens område för att nå ökad jämställdhet. Men det är ett ovedersägligt faktum att familjer där båda arbetar heltid behöver en avlastning av hemarbete. Om de så delar helt lika på hushållssysslorna är två heltider i kombination med hemarbete och omsorg om barn en alltför hög arbetsbelastning totalt. Kvällar och helger fylls med städning, tvätt och andra hushållssysslor i stället för återhämtning och tid för varandra och barnen.
Det har i debatten funnits flera invändningar mot att subventionera hushållsnära tjänster. Att det bara skulle kunna utnyttjas av välbeställda är en riktig invändning mot det system som finns i dag. Med en stark samhällssubventionering som den till barnomsorgen, faller det motargumentet.
En annan invändning har varit att männen "slipper" sin del i hemarbetet. Men det är viktigt för jämställdheten att kvinnor kan stärka sina positioner i samhället oberoende av hur männens beteende utvecklas. Rådande strategi har bundit enskilda kvinnors chanser i arbetslivet till deras äkta hälfters och sambors vilja att ta sin del i hemarbetet. Det är en bräcklig strategi som uppenbart inte fungerar. Kvarstår gör ändå målet att kvinnor kan stärka sina positioner i arbetslivet. Med en samhällsinsats kan kvinnor göras oberoende av männens goda vilja.
Det finns också invändningar mot en samhällssubvention av hushållsnära tjänster, att dessa jobb är undermåliga. Självfallet ska jobb, inom vilken sektor det än gäller, vara vita och med kollektivavtal. Vidare är hushållsnära tjänster till barnfamiljer varken bättre eller sämre jobb än de inom hemtjänsten. Det blir ologiskt att samtidigt bejaka yrkena inom den, men döma ut jobben inom servicesektorn, som till exempel städning och trädgårdsskötsel.
Kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn. Där behöver vi nu ta dessa nya grepp för att komma framåt med jämställdheten.
ulrika hagström
kerstin olsson