DN Debatt

”Ge alla papperslösa rätt till sjukvård vid behov”

FN-kritik mot Sverige. Regeringen föreslår att asylsökande och så kallade papperslösa över 18 år bara ska få hälso- och sjukvård som ”inte kan anstå”. Men förslaget rimmar illa med de internationella reglerna om mänskliga rättigheter. Principen om allas rätt till sjukvård väger tyngre än så, skriver Elisabeth Abiri och Thomas Hammarberg.

Rätten till bästa möjliga hälsa är en viktig mänsklig rättighet. Internationella fördrag, som Sverige har bundit sig att följa, slår fast att denna rättighet måste gälla alla och envar.

Liksom andra mänskliga rättigheter ställer denna norm vissa krav på myndigheterna. Sjukvård måste finnas tillgänglig och stå öppen för alla, utan någon form av diskriminering.

Sverige har tidigare fått kritik från FN-representanter som funnit att vi faktiskt inte lever upp till detta – bland annat därför att asylsökande och så kallade papperslösa inte garanteras rätt till sjukvård vid behov. Därför tillsattes en särskild utredning för att reda ut begreppen och föreslå nödvändiga ändringar i lag och praxis.

Denna utredning (SOU 2011:48) påpekade att rätten till bästa möjliga hälsa – alltså rätten till hälso- och sjukvård vid behov – även gäller utländska medborgare och statslösa oavsett deras status och dokumentation, något som slagits fast av de FN-kommittéer som övervakar länders efterlevnad av de olika människorättskonventionerna. Utredarna föreslog därför att denna hållning borde accepteras även i Sverige.

I en aktuell departementspromemoria med lagförslag (Ds 2012:36) som regeringen skickat ut till olika remissinstanser föreslås nu att rätten till hälso- och sjukvård ska omfatta alla barn, utan undantag – vilket måste välkomnas.

Men tyvärr verkar det som om regeringen fortsatt inte vill utgå från denna princip när det handlar om vuxnas behov av vård. I promemorian föreslås att människor över 18 år utan dokumentation (papperslösa) endast ska kunna få vad som betecknas som ”vård som inte kan anstå”.

Regeringen hävdar i departementspromemorian att detta förslag överensstämmer med de internationella reglerna om de mänskliga rättigheterna. Detta är dock felaktigt. Principen om allas rätt till sjukvård väger tyngre än så.

Den kommitté som övervakar tillämpningen av FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – som innefattar just rätten till bästa möjliga hälsa – har slagit fast att dess regler gäller alla behövande.

Den specificerar i en särskild kommentar att dessa rättigheter också gäller för flyktingar, asylsökande, statslösa, migrantarbetare och offer för internationell trafficking, oavsett deras juridiska status och den dokumentation de har.

De principiella argument som gjort att vi accepterat att barn inte kan diskrimineras inom sjukvården bör rimligen också gälla för vuxna. Det är uppenbart att en särlagstiftning för en speciell patientgrupp kan leda till försämrad patientsäkerhet.

Själva begreppet ”vård som inte kan anstå” saknar vetenskapligt underlag och rimmar därför illa med kravet på precision i en lagtext. Det skapar en uppenbar risk för oförutsägbarhet. Risk finns att personer som har vårdbehov inte tas emot – eller drar sig för att söka upp sjukvården.

Det blir utomordentligt svårt – och orimligt ansvarskrävande – för personalen inom sjukvården att avgöra om vårdinsatserna kan skjutas på framtiden eller inte. Svårigheten att bedöma vilka konsekvenser besluten får är uppenbara.

Ekonomi och andra konjunkturaspekter på klinik-, sjukhus- och landstingsnivå kan bli mer styrande än själva vårdbehoven hos enskilda patienter.

En annan uppenbar risk är att vård kommer att sättas in i ett senare skede i en sjukdoms förlopp, vilket i vissa fall kommer att leda till ökat lidande för den enskilde och dessutom till ökade vårdkostnader. Rätten till hälsa även för en bredare allmänhet kan därmed hotas ifall upptäckten av smittsamma sjukdomar försenas så att åtgärder mot epidemier försvåras.

Lagförslaget säger att landstingen, om de så väljer, kan erbjuda en mer generös vård. Vårdbehövande skulle med andra ord kunna få olika bemötanden beroende var i landet de befinner sig – vilket inte löser principproblemen utan snarare adderar en annan aspekt av godtycklighet.

Regeringens promemoria tillstår att riktlinjer måste utarbetas för att underlätta tolkningen av lagen. Men oklarheterna kommer att bestå så länge lagtexten stänger möjligheterna till en principiell hållning.

Lagen bör spegla de universella mänskliga rättigheterna precis som regeringens egen utredning föreslog. Den bör säkerställa allas rätt till bästa möjliga hälsa och därmed till sjukvård vid behov.

 

Elisabeth Abiri, ordförande i delegationen för mänskliga rättigheter 2006–2010

Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006–2012