Under år 2008 tog Sverige emot över 38000 asylsökande. Av dessa valde närmare 30 procent att bosätta sig i fem kommuner – Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje och Botkyrka. De allra flesta bosatte sig hos släktingar och vänner. Många av dem som till en början bosätter sig på mindre orter utanför storstäderna flyttar vidare till storstadsregionerna och bidrar på så sätt till att förstärka segregationen. Sett över hela landet bor cirka 44 procent av de asylsökande i bostäder som anvisats av Migrationsverket, cirka 56 procent bor inneboende hos släkt och vänner i så kallat eget boende.

De asylsökandes självvalda boende har ibland negativa sociala och psykiska konsekvenser, inte minst för barnen. För kommunerna innebär den kraftiga inflyttningen av asylsökande att barnomsorg, skola och annan service ställs inför stora utmaningar.

Bilden av de asylsökandes vardag i Sverige är också en bild av passiv väntan. I slutet av år 2008 hade endast drygt 2 procent av de asylsökande ett reguljärt arbete, 6 procent deltog i någon form av praktik och knappt en femtedel läste svenska. De flesta asylsökande får vänta på slutgiltigt besked i frågan om uppehållstillstånd i över ett år.

För mig som haft regeringens uppdrag att utreda asylmottagandet i Sverige är det uppenbart att detta måste reformeras i grunden. Flera decenniers brister måste rättas till för att mottagandesystemet ska bli rättssäkert, effektivt och humant.

I betänkandet ”Aktiv väntan – asylsökande i Sverige” som jag idag överlämnar till migrationsminister Tobias Billström föreslår jag bland annat följande:

1. Asylsökande ska i princip undantas från kravet på arbetstillstånd redan i samband med att asylansökan lämnas i syfte att öka möjligheterna till egen försörjning. Migrationsverkets insatser för att kartlägga och dokumentera individens utbildning och yrkeserfarenheter bör dessutom förbättras genom bland annat bättre samverkan med Arbetsförmedlingen.

2. Ett särskilt ankomstboende för asylsökande införs under högst fyra veckor efter inlämnad ansökan.

Migrationsverket ska under denna tid göra koncentrerade insatser rörande asylutredningen samt ge den asylsökande ett erbjudande om boende under den resterande tid som ärendet prövas (se nedan). Ankomstboendena bör utgöras av vanliga lägenheter. Förslaget stöder pågående arbete inom Migrationsverket för att förkorta handläggningstiderna i asyl­ärenden. Ett av Migrationsverket ordnat boende efter tiden i ankomstboende ska erbjudas på en ort där individen har goda möjligheter till sysselsättning och kontakt med det svenska samhället.

3. Kommunerna ges ansvaret för att anordna svenskundervisning och, i den utsträckning det är möjligt, praktik eller annan sysselsättning för asylsökande. För detta ska staten ersätta kommunerna ekonomiskt.

Kommunerna ska samverka med näringsliv, frivilligsektor och arbetsförmedling. För att underlätta för mindre kommuner och kommuner med många asylsökande föreslås länsstyrelserna få i uppdrag att stödja kommunerna och bidra till regional samordning. Under de kommande åren kan det behövas flera tusen praktikplatser.

4. Det ekonomiska biståndet till asylsökande höjs och får en ny konstruktion i syfte att främja effektiviteten i asylprocessen och stimulera till aktivitet och ett val av boende som gagnar både individ och samhälle.

Jag föreslår att asylsökande som saknar egna medel ska kunna få en grundersättning på 80 kronor per dag, jämfört med dagens 71 kronor. Den som avböjer ett erbjudande om ankomstboende under den första tiden i Sverige och bor i eget boende ska inte ha rätt till grundersättning. Den som efter den första tiden avböjer ett erbjudande om ordnat boende ska ha rätt till halv grundersättning. Asylsökande som utöver att läsa svenska deltar i kommunalt anordnad sysselsättning ska kunna få en aktivitetsbonus om 40 kronor per dag. Den sammanlagda ersättning som en asylsökande kan få blir således 120 kronor per dag. Aktivitetsbonusen ska inte vara behovsprövad utan utgå till alla som deltar i kommunalt anordnad sysselsättning. Den kommer därmed att utgöra ett ekonomiskt incitament för både kvinnor och män.

5. Kommunernas ansvar för sociala insatser för asylsökande förtydligas i syfte att säkerställa en likvärdig social service i olika delar av landet. Staten ersätter kommuner och landsting för gamla och nya uppgifter inom asylmottagandet genom ett nytt förenklat system för statlig ersättning. I betänkandet berörs också frivilligorganisationernas roll. Det föreslås bland annat att Migrationsverket ges i uppdrag att främja frivilligorganisa­tionernas medverkan i asylmottagandet.

Mottagandet av asylsökande måste ses i perspektiv av asylprocessen i dess helhet. Att förkorta andläggningstiderna framstår som den mest angelägna åtgärden också i ett mottagandeperspektiv. Korta handläggningstider bidrar till ett mer humant mottagande genom att individens tid av osäker väntan förkortas. Här finns också en stor potential för besparingar för det allmänna. Ett problem är dock att behovet av förkortade handläggningstider ständigt ställts emot behovet av att utveckla mottagandet i sig.

Utredningens bedömning är att en förkortning av handläggningstiderna med åtminstone två månader, mer än väl bör kunna finansiera de reformer av mottagandet som jag föreslår. Jag kan konstatera att Migrationsverkets ledning nyligen fattat beslut om ett mål innebärande att asylsökande vid utgången av 2010 ska få besked mellan fyra och fem månader snabbare än i dag.

Det är för mig tydligt att samhällets insatser för att erbjuda asylsökande det stöd de behöver i sin vardag måste utvecklas. Min övertygelse är att asylmottagandet i möjligaste mån bör organiseras nära individen. Asylsökandes behov tillgodoses normalt bäst med hjälp av samhällets ordinarie institutioner. Kommuner och andra aktörer bör därför få fler uppgifter samtidigt som också Migrationsverkets uppdrag utvecklas och tydliggörs.

Staten måste ta ett ökat ansvar för att skapa struktur och styrning när det gäller asylsökandes boende. Detta är av väsentlig betydelse för asylprocessens effektivitet, för möjligheterna till sysselsättning och för situationen i de kommuner som tar ett oproportionerligt stort ansvar för asylmottagandet.

Mottagandet av asylsökande är ett komplext område. Olika intressen måste balanseras mot varandra. Det finns inte något gordiskt hugg som löser alla dagens problem. Förslag som förts fram om att förbjuda individer att bosätta sig i en viss kommun saknar realism. Förslagen kopplas sällan till resonemang om vad som ska ske om en individ trotsar ”förbudet”.

Sammantaget kan förslagen innebära förändring; förändring för den asylsökande individen, för kommunernas möjligheter att erbjuda invånarna bra stöd och service och, på sikt, för möjligheterna till långsiktig integration för de människor som blir kvar i vårt land.