Den globala finanskrisen och lågkonjunkturen slår nu obarmhärtigt och hårt mot den offentliga sektorn. Skatteintäkterna har under det senaste året försämrats kraftigt och kommuner och landsting står inför stora nedskärningar, vilka kommer att slå hårt mot välfärden. Åtminstone om man vill hålla sig till balanskravet.
Det paradoxala är att kommunerna inte upplever någon lågkonjunktur i sina verksamheter.
Det föds fler barn, vilket ställer krav på utbyggnad av barnomsorgen. Eleverna ska även i sämre tider ha en bra skola att gå till. Äldre och personer med funktionsnedsättning har inte mindre behov av omsorg under en lågkonjunktur och försörjningsstödet till dem som drabbats av uppsägningar fortsätter att öka. Räddningstjänsten kan inte låta bli att rycka ut på grund av dålig ekonomi.
Kort sagt: kommunerna förväntas leverera samma välfärd trots kraftigt försämrade skatteintäkter. Till detta kommer nya krav och förväntningar, exempelvis att kommunerna ska medfinansiera statliga infrastruktursatsningar.
Det finns en tydlig koppling mellan ekonomi och verksamhet. Ekonomin utgör en restriktion för verksamhetens omfattning. Det handlar om hur stora barngrupperna ska vara i förskolan, hur länge man måste vänta på en plats i särskilt boende och att eleverna i skolan ska kunna få de kunskaper som krävs.
Den service och välfärd som kommunerna har ansvar för är i många stycken direkt lagreglerad. Utöver balanskravet, som i grunden är en viktig lagstiftning, finns en mängd lagstadgade skyldigheter i exempelvis lagar som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Kommunerna åläggs i lag att upprätthålla en viss nivå och kvalitet på sina verksamheter.
Maxtaxor inom barn- och äldreomsorgen följer inte konsumentprisindex, varför dessa verksamheter i allt större utsträckning måste finansieras genom kommunalskatten. Dessa krav är inte förhandlingsbara och allt oftare avgörs kommunernas skyldigheter i förvaltningsdomstolar med utdömda vitesföreläggande som följd.
Det borde stå fullständigt klart för regeringen att kommunerna inte längre har en massa luft i sina budgetar. Redan i dag går drygt 90 procent av kommunens kostnader till kärnverksamheterna vård, skola och omsorg.
Många kommuner har under flera år arbetat med att anpassa sina kostnader till den struktur man har. De kommunala budgetarna har trots detta över tid inte uppnått det som kan kallas för god ekonomisk hushållning.
Det finns få möjligheter att använda upparbetade överskott från tidigare år för att utjämna goda och dåliga år. I stället blir det besparingar.
Många kommuner tvingas till skattehöjningar, vilket vi anser vara en kontraproduktiv åtgärd som direkt motverkar regeringens ekonomiska politik. Dessutom slår kommunalskattehöjningar helt fel fördelningspolitiskt.
Alla ledande kommunpolitiker vill ta ansvar. Vi vill värna välfärden för barn och äldre. Enligt Sveriges Kommuner och landsting kommer mer än varannan kommun att gå back under nästa år och många kommer att strunta i balanskravet. En åtgärd för att undvika detta är, förutom höjda statsbidrag, att regeringen i höstpropositionen presenterar ett antal förändringar i de icke förhandlingsbara lagtexter som reglerar kommunernas servicenivå.
Låt oss ge några exempel.
En översyn av maxtaxornas tak och procentsatser är nödvändig. Uppräkningen av maxtaxan i förskolan släpar efter kraftigt. När maxtaxan infördes år 2001 var egenavgiften 28 procent, i dag är den strax under 10 procent.
Den så kallade biståndsparagrafen i socialtjänstlagen vilar i princip på 30 år gamla förarbeten och måste ses över. Frågan är hur stort utrymme som finns kvar för lokala politiska prioriteringar.
Effekterna av olika rättighetslagstiftningar måste ses över, liksom konsekvenserna av den juridiska praxis som utarbetats till följd av dessa. Kravet på kommunal medfinansiering av statliga infrastruktursatsningar är inte rimligt.
När inte ekonomin räcker till ska kommunerna självklart se över sin kostnadseffektivitet och prioritera sina kärnverksamheter. Men i nuvarande situation räcker detta inte. Det extra statsbidrag som regeringen beslutat tillskjuta kommunsektorn är inte heller tillräckligt.
Finansieringsprincipen måste gälla, både på kort och på lång sikt, för de åtaganden som kommunerna inte själva beslutat om. Och om man inte vill tillskjuta pengar för lagreglerade uppgifter måste regeringen våga göra förändringar i den lagreglerade ambitionsnivån.
För att lyckas måste kommunerna få det handlingsutrymme som krävs. Annars kommer kommunerna att bli lagöverträdare – på det ena eller andra sättet.
Det är dags att finansministern vidgar perspektivet och tar ett politiskt ansvar utöver det rent kamerala. Alla realpolitiker inser att man inte kan frikoppla ekonomin från verksamheterna. Det måste även Anders Borg och regeringen förstå.
Bengt Germundsson (KD) partistyrelseledamot Kommunstyrelsens ordförande Markaryds kommun
Acko Ankarberg Johansson (KD) Partistyrelseledamot Kommunstyrelsens ordförande
Jönköpings kommun
Stefan Gustafsson (KD) Kommunstyrelsens ordförande Sävsjö kommun
Lars-Åke Magnusson (KD) Kommunstyrelsens ordförande Gnosjö kommun
Bosse Bergsten (KD) Kommunstyrelsens ordförande Götene kommun
Torsten Larsson (KD) Kommunstyrelsens ordförande Vansbro kommun
Magnus Oscarsson (KD) Kommunstyrelsens ordförande Ödeshögs kommun