Professor från malligt lärosäte vill bevara äldre herrars maktposition, skriver Bo Rothstein..
Min kollega Leif Lewin vid Uppsala universitet (ni vet, det där malliga lärosätet i Sydnorrland där barns fria fantasier görs till vetenskapliga sanningar) lamenterar på DN Debatt 27/3 över att vi i Sverige pensionerar äldre forskare. För att rädda Europas forskning bör vi behålla professorer långt över pensionsåldern som forskningsledare.
Hans mätstock är USA där professor inte kan avskedas på grund av uppnådd ålder. Eftersom jag denna termin har haft möjlighet kan beskåda några av dessa geronter på nära håll kan jag säga att det inte gett mersmak.
Eftersom de tillåts vara kvar i maktpositioner långt efter det att de förlorat både kreativiteten och omdömesförmågan och eftersom de oftast omger sig av små hov av underdåniga ja-sägare, utgör de effektiva proppar i förnyelsen av forskningen.
Det är sant att de ibland tilldelas fina vetenskapliga priser på sin ålders höst, men då nästan alltid för insatser som ligger flera decennier tillbaka i tiden.
Ingenting hindrar pensionerade samhällsvetare och humanister i Sverige från att fortsätta forska, vad Lewin vill bevara är de äldre professorernas maktpositioner att besluta om anslag och tjänster.
Han glömmer emellertid en liten detalj, nämligen att dessa äldre professorer är nästan uteslutande män. Att låta dem vara kvar kommer obönhörligen i konflikt med kraven på att öka jämställdheten som redan i nuläget är bedrövlig.
Jag har därför ett annat förslag, nämligen att vi gör det möjligt för alla manliga professorer över femtio att (på rimliga ekonomiska villkor) ta förtidspension. Villkoret skulle vara att deras universitet kan hitta mera rättkönade kandidater som kan ta över deras arbetsuppgifter.
Vinsterna med en sådan reform är uppenbara. Det viktigaste är naturligtvis att vi på detta sätt snabbt uppnår målet om att hälften av professorerna skall vara kvinnor.
Det andra är att dessa förtidspensionerade professorer med all sannolikhet kommer att fortsätta sin forskargärning. De kommer dessutom bli bättre som forskare eftersom de inte längre behöver syssla med allsköns administrativa och andra ledningsuppgifter som tar evinnerligt mycket tid från forskningen.
Dessa svårt och ohjälpligt felkönade professorer skulle således bli fråntagna sin makt över fördelning av tjänster och anslag vilket från jämställdhetssynpunkt bara kan vara av gode.
Men det fina i kråksången är att de kommer att kunna använda all den tid detta tar till att forska. Samtidigt slipper vi könskvotering vid tillsättning av tjänster som är en metod med många och kända svagheter. Således alla vinner, ingen förlorar.
Bo Rothstein
Gästprofessor vid statsvetenskapliga institutionen
vid Harvard