Avgifter eller inte för studenter har varit en dominerande fråga under ett par år i det svenska högskolesystemet. I Sverige har vi repeterat den debatt som förts och förs i andra europeiska länder. SFS (Sveriges förenade studentkårer) har nu, understödda av Sulf (Universitetslärarförbundet), kommit med ytterligare en kampskrift i frågan, nämligen "Den förlorade avgiftsfriheten. Hotet om studieavgifter och avgifternas konsekvenser". Föga överraskande innehåller skriften knappast något som kan förknippas med fördelar av ett avgiftssystem. SFS och Sulf har ju redan tagit ställning mot alla former av avgifter. Skriften innehåller en genomgång av den svenska debatten på området. Det finns en förkrossande övervikt i det som redovisas för ett fortsatt system med avgiftsfria studier för svenskar. De allra flesta av oss är uppenbarligen så tacksamma för den svenska utbildningspolitiken under 1950-talet och framåt och de möjligheter till social rörlighet som den medförde att vi utan att tveka är emot avgifter för svenskar. Den viktiga frågan nu gäller inte det utan frågan om lärosäten i Sverige ska kunna få ta betalt av utomeuropeiska studenter. SFS har som vi andra fått klara besked av nationella politiker att avgifter för icke européer inte är ett första steg mot avgifter för svenskar, men kampen fortsätter trots att segern är vunnen.

Och den fortsatta kampen är till förfång för utvecklingen i Sverige. Argumenten tryter och man höjer från SFS:s sida tonläget i sin iver att försvara privilegier som de flesta av oss uppfattar som självklara. Som åskådare vill man nästan i likhet med Bertil Gandemo, tidigare professor i företagsekonomi i Lund, utbrista: "När vissa personer fattat ståndpunkt, så kan dom inte fatta något annat!"

Om man granskar de olika argument som förs fram mot avgifter för utomeuropeiska studenter så kan de i allt väsentligt sammanfattas i tre punkter:

1) Om avgifter införs för en grupp studenter så får i en framtid alla svenskar också betala avgifter. Argumentet andas naturligtvis en grundläggande misstro mot svenska politiker. Det faktum att den förre utbildningsministern bytte ståndpunkt i frågan om avgifter tas som intäkt för att man inte kan lita på politiker.

2) Ett annat argument är att avgifter för utomeuropeiska studenter skulle ge så litet att intäkterna skulle bli försumbara, så varför införa något som knappt ens kan bära administrationskostnaderna. Med ett dylikt antagande är debatten endast av principiell betydelse.

3) Om avgifter införs så blir utbildning en handelsvara och det är negativt. Argumentet här är att studenterna inte tillägnar sig ett kritiskt tänkande och att dessutom demokratiska värden och bildningsidealen åsidosätts.

Beträffande det första argumentet är det naturligtvis så att Sveriges politiker inte kan garantera avgiftsfrihet för all framtid. Den frågan är inte avhängig av den nuvarande diskussionen om avgifter för utomeuropeiska studenter utan av den statsfinansiella utvecklingen. Det tredje argumentet om vådan av att betrakta utbildning som en handelsvara har i alla fall jag svårt att förstå mig på. Jag tror för min del att studenter alltid har varit och alltid kommer att vara garanter för det kritiska tänkandet och fungera som väktare av de demokratiska värdena. Förekomsten av betalande studenter kanske är mer av garant för utbildningens kvalitet än ett hot mot friheten. Så vari ligger felet att betrakta utbildning som en handelsvara?

Kvar står det andra argumentet att marknaden är obetydlig eller inte finns och den risken bör man ta på allvar. Det är naturligtvis svårt att i förväg veta hur stor efterfrågan är och hur den kan påverkas. Man kan dock notera att "utbildningsindustrin" i till exempel Australien är mycket omfattande och utgör en betydande del av ekonomin där. Farhågan att marknaden är liten kan aldrig vara ett skäl för att inte pröva ett betalsystem!

Den nyligen tillsatta avgiftsutredningen skall komma med förslag till ett system med avgifter för utomeuropeiska studenter. Utredningen (enmansutredaren Erland Ringborg), som skall avlämna sitt förslag den 31 januari 2006, följer svensk tradition. Resultatet skall bli bestämmelser att gälla alla oavsett situation och förutsättningar. Hur bör ett avgiftssystem utformas? Vilka avgifter är aktuella? Vilka studenter skall betala avgifter, med mera. Frågan om det verkligen finns en marknad kommer dock sannolikt inte ens att beröras. Den måste därför hanteras i annan ordning.

Enligt min mening kan svaret på frågan om hur marknaden ser ut aldrig utredas fram, den måste prövas i praktiken. Så i en situation där man med SFS-skriften kan hysa tvivel om det generella påståendet att det finns en marknad bör man pröva sig fram. I annat fall är det risk för att man utreder bort entreprenörskapet i högskolan. Såväl debattens som utredningens problem är därför att de blivit alldeles för abstrakta. I valet mellan avgifter och icke avgifter borde naturligtvis den kloke välja båda för att få erfarenheter. Vissa högskolor blir avgiftshögskolor medan andra opererar utan avgifter. Utan större svårigheter skulle man kunna peka ut ett antal skolor som har komparativa fördelar gällande att marknadsföra och genomföra utbildningar för icke europeiska studenter.

I kraft av sina omfattande erfarenheter av ett väl utbyggt system för studerandeutbyte (fler än 85 procent läser en termin eller mer vid något av partneruniversiteten) skulle Internationella handelshögskolan i Jönköping vara väl lämpad att pröva systemet. Vi kan erbjuda en högklassig internationell studiemiljö inte bara för våra vanliga studenter och för våra utbytesstudenter. Framför allt skulle vi kunna göra det för betalstudenter vid sidan av alla utbytesstudenter från hela världen.

Vid Internationella handelshögskolan ser vi positivt på möjligheten att ta emot betalstudenter. Det är ett bra sätt att utöver det vanliga studerandeutbytet ytterligare förstärka den internationaliserade utbildningsmiljön och det är just detta vi vill göra. Vi vill vara fria att:

1) ta emot studenter från länder utanför Europa

2) bestämma avgifternas storlek (det finns flera skäl att i vissa fall inte ta betalt, till exempel pedagogiska)

3) stärka vår profil som en internationell handelshögskola också på andra sätt samt

4) ge stipendier till framstående studenter.

Slutsatsen för högskolesystemet som sådant: Det är dags att mer konsekvent tänka i profilerings- och specialiseringstermer vid universitet och högskolor i Sverige. Alla har inte förutsättningar att göra allt man skulle kunna göra vid en högskola utan det måste göras val vid eller för varje högskola.

Sverige ligger i nuläget långt efter i den så kallade Bolognaprocessen, som syftar till att harmonisera utbildningarna i Europa. Detta är ett tecken på att vi i Sverige inte bejakar Europa på det sätt vi borde. Ett väl fungerande, differentierat högskolesystem är en väg att stärka den europeiska dimensionen. Utbildningen behöver stärkas och varken generell avgiftsfrihet eller generellt avgiftstvång är vägar att nå framgång.

Rolf A Lundin