Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Ge tills du dövat samvetet och ge sedan ännu mer”

Vi kan rädda fler. Att ge av sitt överflöd till andra är en evolutionärt
framselekterad egenskap hos människan och andra djurarter. Och vi svenskar ger mycket. Men frågan är om det är tillräckligt, skriver Stefan Einhorn
och berättar om ett möte med en dödsjuk treårig pojke i Uganda.

En solig eftermiddag i distriktet Kaliro i Uganda. Landet har en rudimentär sjukvård och barnadödligheten är nio procent, vilket innebär att vart elfte barn aldrig får uppleva sin femårsdag.

Utanför ett apotek kommer en kvinna fram, bärande på sitt barnbarn, en pojke i treårsåldern. Pojken kan inte gå själv eftersom han har hög feber och är svullen i ansikte och ben. En snabb undersökning visar förstorad mjälte och lever samt blodbrist. Med stor sannolikhet lider han av långt framskriden malaria.

Det finns inga läkare i distriktet — men varför åker de inte till sjukhuset i granndistriktet där pojken kan få vård, frågar jag naivt. Kvinnan rycker på axlarna och säger att de inte har råd. Jag konsulterar apoteksägaren om hur mycket det skulle kosta att skicka barnet med sin mormor för en veckas vård som kan rädda hans liv. Apotekaren räknar en stund och svarar: 70.000 shilling. Priset för en chans att överleva är 170 svenska kronor. Skakad in i märgen räcker jag över pengarna. Och vem skulle inte göra detsamma när det handlar om ett barns liv.

Varje år dör cirka sju miljoner barn under fem års ålder i världen. Det är denne pojkes olycksbröder och -systrar. Vanliga orsaker är komplikationer i samband med förlossning samt infektioner. Dilemmat är att det står i vår makt att rädda deras liv, om vi gör egna uppoffringar, stora som små. För den lille pojken behövdes det 170 kronor för en chans att överleva och ibland behövs det ännu mindre. Det innebär inte att det alltid räcker med dessa summor för ett barns liv. Hur effektiv en välgörenhetsorganisation än arbetar späds effekten ut, och då handlar det inte bara om de administrativa kostnaderna.

Alla myggnät som ska skydda mot malaria används inte på rätt sätt, alla barn som vaccineras mot mässlingen skulle inte ha dött av sjukdomen, en del av dem som behandlas med antibiotika mot lunginflammation hade överlevt ändå osv. Organisationen GiveWell har gjort bedömningen att en välfungerande välgörenhetsorganisation i genomsnitt behöver samla in cirka 15.000 kronor för att rädda ett barns liv. Då har inte andra effekter på hälsan, som förebyggande av svåra handikapp, medräknats.

Men varför ska vi bry oss om att rädda liv eller minska lidande? Kan vi inte bara koncentrera oss på de som står oss närmast; vår familj, våra vänner, oss själva?

Svaret är att det finns fem starka skäl att ge:

1 Det altruistiska motivet. En enda handling kan göra hela skillnaden i en människas liv. Av medkänsla med vår nästa kan vi ge till dem som har det sämre.

2 För att vi njuter av det. Undersökningar med magnetkamera har visat att när vi donerar pengar till välgörande ändamål aktiveras ett belöningscentrum i hjärnan, vilket bevisar att vi njuter av att göra gott för andra människor, även om vi inte känner dem. Man har också visat att människor som hjälper andra har mindre risk att dö i stressrelaterade sjukdomar.

3 För att vi själva gagnas av att leva i en bättre värld. Globaliseringen har lett till att människorna i världen kommer allt närmare varandra. Det innebär att vi inte bara delar glädjeämnen, utan också problem. Epidemier som kan starta i låginkomstländer ”läcker” över till samhällen där människor är rikare, och det är inte alltid en högre inkomst skyddar oss mot döden. På samma sätt kan miljöförstöring i ett land med begränsade ekonomiska resurser förstöra naturen i de rikare länderna, och, icke att förglömma, vice versa. Ojämlikheten kan också leda till aggression mot dem som har det ekonomiskt bättre ställt, med terrordåd och krig som konsekvens. Vidare visar studier att en minskad barnadödlighet leder till att föräldrar skaffar färre barn, vilket gör att risken för överbefolkning minskar.

4 Framtidens dom. Lika hårt som vi i dag fördömer slaveri kan framtiden komma att döma oss för att vi inte gjorde mer för våra systrar och bröder i fattigare områden av jorden. Och då kommer det att vara för sent att reparera vårt för evigt skamfilade eftermäle.

5 Det är vår natur. Denna anledning är kanske den mest fascinerande. Att ge av sitt överflöd till andra är en evolutionärt framselekterad egenskap som människan delar med andra djurarter. Vi är biologiskt programmerade att ta hand om vår nästa, vilket beror på att det har inneburit en överlevnadsfördel för vår egen och andra arter att ha denna drift.
Vi behöver således inte hjälpa andra av ”ädla” skäl, vi kan också göra det av själviska motiv. Det är nämligen inte tanken som räknas. Att tänka goda tankar om våra medmänniskor föder inte svältande, botar inte sjukdomar och hindrar inte våldsutbrott. Det som räknas är till slut handlingen. Motivet till att vi utför en god gärning blir därmed sekundärt.

Det är sant att många svenskar ger till välgörande ändamål, i genomsnitt 500 kronor per år till insamlingsorganisationer med 90-konto. Och Sverige är också en av de mest generösa biståndsgivarna, vilket innebär att vi ger via vår skattsedel. Men den fråga vi måste ställa oss är: ger jag tillräckligt? Och vad som är tillräckligt blir till slut en filosofisk fråga. Men ett svar är: vi ska ge tills vi har dövat vårt dåliga samvete, och sedan ska vi skänka ännu mer. Det kan mycket väl vara den viktigaste handling vi utför i våra liv.

Hur kommer det sig att människor som lever i överflöd, ibland med förmögenheter i mångmiljonklassen, inte ger till dem som har det svårt, eller ger så lite att deras rikedom i stort sett förblir opåverkad? Säkerligen är det ett flertal faktorer som ligger bakom deras beslut, men en är antagligen att de inte tar in att människor som de kunnat rädda till livet tvingas lida och dö. För att jag skulle förstå det till fullo behövde jag träffa den lille pojken i Uganda. Först då insåg jag på djupet att dessa barn är lika älskansvärda och älskade som våra barn. Och lika djupt som vi sörjer förlusten av ett barn sörjer också deras familj.

Världen blir allt bättre. Fattigdomen och barnadödligheten minskar liksom svälten, medan utbildningsnivån blir allt högre. FN:s milleniemål kommer att uppnås, förr eller senare, men innan detta sker ställer vi oss frågorna: Hur många barn kommer att hinna dö innan vi är framme? Och hur många av dessa barns liv skulle du ha kunnat rädda?