Angripna SVT-producenter: Martin Ingvar hyllar Gillberggruppen med irrelevanta argument.
Vi har gjort en timme dokumentärfilm, "Fördärvet", i SVT som handlar om forskningsstriden kring det svenska begreppet damp (Deficits in attention, motor control and perception), hur världsunikt forskningsmaterial förstörts - en handling som i sig är unik - och den debatt som följt.
Hjärnforskaren professor Martin Ingvar med flera skriver i DN Debatt den 27/4 om den internationella adhd-forskningen och gläds över att det finns mediciner, och att det nu kommit bättre mediciner för människor med besvärliga symtom.
Vår film handlar varken om adhd, läkemedel eller någon internationell forskning, utan enbart om tvisten kring damp-forskningen. Martin Ingvar med flera debatterar en diagnos. Vår film handlar om en vetenskaplig tvist.
I vår dokumentär tar vi inte ställning för eller mot diagnosens varande, utan radar upp de huvudsakliga argument som respektive sida använt. Utan att vara forskare i ämnesområdet måste man som medborgare ha rätt att få ställa frågan: Hur gick det till egentligen?
Vi ville beskriva och försöka förstå varför materialet förstördes. Vi hade önskat att forskningsledaren professor Christopher Gillberg och medarbetare ur hans grupp hade gett sin beskrivning av striden. Men ingen av de tillfrågade ville bli intervjuad i filmen. Detta beklagar vi.
I den nu efterföljande debatten har gruppen fått ytterligare erbjudanden (två gånger) om att få ge ett genmäle och på så sätt kunna delge tittarna sin syn i en intervju i SVT. Men Christopher Gillberg och hans medarbetare har åter avböjt.
Trion som förstörde forskningsmaterialet anförde som motiv att de ville skydda patienterna. Martin Ingvar med flera hänvisar i sin debattartikel till Världsläkarförbundets hederskodex för medicinsk forskning (den så kallade Helsingforsdeklarationen) som poängterar försökspersonernas rätt till integritet och att uppgifter ska behandlas konfidentiellt (punkt 21). Därför hyllar de Gillberggruppens domstolstrots (trotset mot kammarrättens beslut att låta utanförstående, under straffansvar, få ta del av det nu förstörda grundmaterialet) och gör en jämförelse mellan sekretess och det grundlagsskyddade källskyddet som är en av hörnpelarna i vår demokrati.
Att jämföra en kodex för forskningsetik med paragrafer i Sveriges grundlag är inte relevant.
Slutligen ska poängteras att vi givetvis inte har några som helst personliga intressen i eller kopplingar till denna vetenskapliga strid.
TINA THUNANDER
KICKI HULTIN