Mycket skrivs och sägs om Sverigedemokraterna och deras förhållande till invandringen. Väl så intressant är de etablerade partiernas syn på migration och människor som flyttar till Sverige. Genom att förfasa sig över SD kan man framställa sig själv som god även om man i andra former ger uttryck för fördomsfullhet och aktivt reproducerar konstruerade grupptillhörigheter.
Exotiseringen av invandrare har blivit en politisk tankebyggnad, som sorterar befolkningen och förvandlar den till abstrakta kollektiv lämpade för huggsexor om gruppbaserade rättigheter. Betoningen av invandrarskapet är en institutionell plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet utan behandlas som hjälpkrävande klanmedlem med behov av speciella åtgärder.
Under cirka fyrtio år har det formulerats en politik, och byggts upp en myndighetsutövning, som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar hit.
I omvärlden betraktas det svenska som tolerant och generöst och det finns uppenbara ekonomiska skäl till att så många människor söker sig ända hit. Endast i Sverige uppfattas och framställs denna generositet som kränkande, diskriminerande och främlingsfientlig. Bara här kan det framstå som problematiskt att möta ett demokratiskt system med ett inhemskt vardagsspråk.
I inget annat land ursäktar man sig så mycket för sina landvinningar och glömmer så lätt bort att dessa baseras på mångårig politisk kamp med starka inslag av socialdemokrati och kvinnorörelse.
Det samhälleliga förhållningssättet till nya inflyttare är vingligt, inkonsekvent och i dålig mening förhandlingsbart. Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan.
I stället för att erkänna de radikalt förändrade förhållandena i exempelvis skolorna och kring människors egenförsörjning talar man om utanförskap. Det väsentliga i mediedebatten är sällan hur det faktiskt ser ut utan hur det borde vara, och utifrån denna föreställda verklighet formuleras sedan politisk retorik, journalistik och information till allmänhet och anställda.
I sin ambition att ta hand om och vara förstående – en god ambition! – har man skapat en särskild sorts varelse: den mer eller mindre oförmögne nykomlingen. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara vänliga.
Ännu har ingen summerat kostnaderna för alla verksamheter, aktiviteter och projekt som startats för att ge stöd, men det måste nu finnas så mycket samlad erfarenhet av olika försök att få folk självförsörjande och inlemmade i samhället att det går att säga vilka orsakerna är till att så många fortfarande lever på bidrag. Det är den kunskapen och insikten som kan leda framåt. De flesta med erfarenhet av detta kan förmodligen vidimera att problemet inte i första hand utgörs av diskriminering.
För dem av oss som växte in i 70-talets vänsterrörelse var det naturligt att anamma den bland journalister och socionomer och andra akademiker gängse synen på omhändertagandets goda principer, med tonvikt på samhällsstöd åt individer som hade det svårt eller befann sig i underläge. Vi ville vara solidariska. Kan det vara så att den solidariteten i myndighetsutövningens värld förvandlats till självförstärkande förträfflighet – ju fler vi anser att vi behöver hjälpa, desto fler tjänster måste vi få – samtidigt som de som söker samhällets bistånd lever med andra förutsättningar och värderingar än tidigare?
Tiotusentals offentliganställda ägnar sig dagligen åt integrationsfrågorna, på mikro- eller makronivå. Varför är det då så ångestladdat att prata om de missförhållanden de faktiskt ser? Alla dessa personer sitter i möten, verkar i projekt, utför sitt avlönade arbete, går på utbildning och så vidare. Leder det framåt? Är Stockholm, Göteborg och Malmö mindre segregerade städer i dag än för tjugo år sedan?
Genom en schematisk uppdelning av befolkningen, med de invandrade som offer för de inföddas system, åstadkoms en rad uppdiktade motsättningar. Det illusoriska elementet förstärks av den återkommande betoningen av att det är (medie)bilden av oacceptabla förhållanden som är negativ och inte förhållandena i sig. När den nya stadsdelschefen i Rosengård i Malmö tillträdde sin tjänst och sa att det viktigaste var att ändra på bilden av området uppstod genast ett trovärdighetsproblem: varför satsa så stora resurser på människorna där om det är en stadsdel vilken som helst?
Och är mediebilden sämre än verkligheten? Journalistiken har nog snarare en tendens att leta efter ljuspunkter just för att undvika att framstå som fördomsfull. Socialtjänstens nuvarande chefsgeneration var när den var ung närvarande i den offentliga debatten, men socialarbetarna har nu väldigt länge tigit om uppväxtvillkor och maktstrukturer i besvärliga stadsdelar och när lärarna i Malmö i våras började prata offentligt om sin orimliga undervisningssituation var det en lång tids lagrad tystnad som brast.
Efter solidaritetens död har vi fått en inflatorisk godhet med fäste i en medelklass, som aldrig riktigt behöver ta konsekvenserna av sin moraliserande syn på dem med mindre goda erfarenheter och därmed mindre goda åsikter. Den strukturella välviljan dominerar. Men om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens för den aktuella tjänsten.
”Ill fares the land” heter den sista boken som historikern Tony Judt hann ge ut innan han avled i New York i en svår muskelsjukdom i början av augusti. Den är en pedagogisk plädering för social demokrati – en genuin socialdemokrati – och en samtidig beskrivning av vänsterns irrfärd ut i identitetspolitiska meningslösheter. Titeln kan också ge upphov till en svensk tolkning: illfärd som motsats till välfärd, ett samhälle som överger jämlikhetstanken för ett knäfall för särkrav och separata grupprättigheter.
Med nedlåtande tolerans och självsmickrande förbindlighet har ett system formats, där både biståndsmottagare och biståndsgivare helt och fullt kan gå in i sina förväntade roller och gemensamt bidra till att ingenting förändras.
Lars Åberg
fri skribent