Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Gör det frivilligt att delta i åtgärderna för arbetslösa”

Efter Fas 3. Retoriken kring insatserna för långtidsarbetslösa klingar falskt när alla ­partier – inklusive Socialdemokraterna – är överens om att man inte ska få några pengar om man inte deltar. Det parti som på allvar tror att åtgärderna ­hjälper bör göra dem ­frivilliga, skriver Roland Paulsen, doktor i sociologi.

I arbetslinjens Sverige hörs nu löften från både höger och vänster om att ”skrota Fas 3”. Brist på omsorg för de långtidsarbetslösa tycks inte råda. Inte heller saknas nya åtgärdsnamn. Vi har dock få skäl att tro att Fas 3 kommer att ersättas av någon substantiellt ny insats. Hos samtliga riksdagspartier är grundidén densamma: de arbetslösa ska helt enkelt tvingas till olika aktiviteter för att sporras till att ta vilket jobb som helst. Det parti som menar allvar med de humanistiskt formulerade åtgärdsförslagen bör överge de retoriska reptricken och göra aktiviteterna frivilliga.

År 2007 presenterade alliansen sitt alternativ till den då utskällda aktivitetsgarantin. Aktivitetsgarantin var den senaste i raden av socialdemokratiska förvaringsåtgärder för långtidsarbetslösa. Skildringarna av vuxna människor som tvingades sitta av tiden i ensliga lokaler eller rollspela ”arbete” hos någon förlaga till dagens coacher var många. ”Vuxendagis” och ”pysselsättning” var vanliga beteckningar.

”Den nuvarande aktivitetsgarantin brister i både kvalitet och effektivitet och fyller inte sin tänkta funktion”, skrev Sven Otto Littorin och Anders Borg på DN Debatt. De tre faserna skulle fungera stärkande, inte nedbrytande. Först en fas med coachning och individuellt anpassad hjälp. Sedan arbetsträning i form av praktik. Och i tredje fasen anvisning till ”en varaktig samhällsnyttig sysselsättning motsvarande deltagarens hela arbetsutbud”.

Glasklart, inte sant? I vilket fall bättre än aktivitetsgarantin, tänkte nog många.

I dag vet vi. Av alla arbetsmarknadsreformer som regeringen sjösatt är Fas 3 den mest misslyckade. ”Sysselsättningsfasen” som fasen numera heter kommer sannolikt ges ett tredje namn av regeringen – ”matchningsanställningar” – men lite tyder på att Fas 3 i substantiell mening kommer att försvinna.

35 000 personer – fler än i något svenskt företag – sysselsätts nu i Fas 3 och åtgärden har i valkampanjen utnyttjats hårt av S i synnerhet. Löftet om att ”avskaffa Fas 3” framförs lika stolt som en gång löftet om att lägga ner aktivitetsgarantin. Vad föreslår S i stället?

Tyvärr är deras alternativ inte mycket tydligare än vad jobb- och utvecklingsgarantin en gång var. Trots att deltagare i Fas 3 redan i dag kan erbjudas arbetsmarknadsutbildningar, och trots att Arbetsförmedlingen rapporterat att effekten av dessa är ”nära noll”, har S lagt stor vikt vid att de kommer att erbjuda ”bristyrkesutbildningar”.

Mer intressant och potentiellt nytt är förslaget om ”extratjänster i välfärden”. Om detta innebär att alla långtidsarbetslösa kan förvänta sig jobb som vårdbiträden eller undersköterskor är det i sanning ett radikalt förslag. Om det är en ny yrkeskategori som ska uppfinnas kan man undra hur de arbetslösa – om de nu fortfarande räknas som ”arbetslösa” – ska kunna erbjudas ”avtalsenliga villkor” som S utlovat. Tyvärr är det svårt att sia om saken eftersom S månat om att inte avslöja för mycket på förhand.

Vi har liten anledning att tro att S kommer att erbjuda något radikalt alternativ till Fas 3. Detaljer som att den del av Fas 3 som i dag utgörs av ”ideell verksamhet” kommer att finnas kvar vid regeringsskifte har exempelvis redan avslöjats av Magdalena Andersson. 40 procent av platserna i fas 3 består med andra ord och sannolikt kommer vi att få se en innovativ vidgning av vad begreppet ”ideell förening” kan innebära. I stället för nuvarande ”anordnarbidrag” på 5 000 kronor per månad och arbetslös som föreningar i dag får, kommer vidare ett ”handledarstöd” på 3 000 kronor betalas ut. Troligen hör det senare till den mest påtagliga förändringen.

Ovanpå Socialdemokraternas vaga alternativ till Fas 3 skvalpar en retorik av humanistiskt slag. Denna retorik återfinns hos samtliga riksdagspartier. Från Vänsterpartiet till Moderaterna är enigheten stor om att någon form av ”meningsfull sysselsättning” eller ”aktivering” behövs för att de arbetslösa ska hjälpas till utveckling och gemenskap. Det är förstås rörande att politiker så enhälligt månar om de arbetslösas väl, men om deras olika insatser är så bra för de arbetslösa är det svårt att förstå varför de inte görs frivilliga. Enligt rådande modell villkoras arbetslöshetsersättningen mot att de arbetslösa deltar i aktiviteterna.

Detta är min utmaning. Det parti som tror att deras åtgärder är till gagn för de arbetslösa borde rimligtvis ge dem ett val. I Socialdemokraternas fall borde exempelvis långtidsarbetslösa erbjudas möjlighet att antingen välja (1) ”extratjänst” där 3000 kronor i månaden går till arbetsgivaren som handledarstöd eller (2) ingen ”extratjänst” alls där den arbetslöse själv erhåller 3000 kronor extra i arbetslöshetsersättning.

Låter utfallet för givet? Knyt då handledarstödet till extratjänsterna så att det endast utbetalas om den arbetslöse väljer aktiveringshjälp från staten. Med tanke på att nuvarande anordnarbidrag kostat 5,5 miljarder kronor skulle en sådan reform kunna bespara staten ansenliga utgifter.

Jag tror inte att något parti kommer att ta utmaningen. Jag tror att samtliga partiledare skulle säga att det vore ”oansvarigt” att låta de arbetslösa välja själva. Skälet är enkelt. Aktiveringsidén springer inte ur humanism. Den utgör typexemplet på statlig paternalism.

Till skillnad från vänsterblocket har Moderaterna varit relativt öppna med detta. När jag i en intervju med Sven Otto Littorin frågade honom om fas 3 sa han: ”Jag tror till och med Anders [Borg] har uttryckt det så offentligt: alltså att vara arbetslös, det är inte att vara ledig. Du ska ta bort folks fria tid för att få dem att söka arbete. Och det kan ju uppfattas som rätt ordentligt paternalistiskt.”

Detta har alltid varit grundtanken med arbetslinjen: gör arbetslösheten till ett helvete så att folk söker sig därifrån. I den politiska retoriken har detta enkla budskap skruvats så många varv att straffet nu framställs som räddning. Trots brett vetenskapligt stöd för att helt arbetslösa uppvisar större hälsa än personer med osäkra anställningsvillkor påpekar man gärna – utan minsta skam för egen skuld i frågan – att de arbetslösa mår sämre än genomsnittet. För att rädda dem från passivitet och isolering har så fas 3, plusjobben, aktivitetsgarantin, kunskapslyftet och så vidare tillbaka till forna tiders nödhjälpsarbeten påtvingats dem.

Medan samtliga riksdagspartier utom Moderaterna för bara fyrtio år sedan var överens om att de snabba produktivitetsökningarna skulle tas ut som arbetstidsförkortning är de nu överens om att långtidsarbetslösa måste ”aktiveras” för att få arbete. Det parti som vågar göra en strukturell analys av varför människor blir arbetslösa har ingen anledning att fortsätta utsätta dem för ännu en förnedring i välviljans namn.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.