Naturligtvis kommer inte S och M att vilja regera tillsammans efter valet – som Rolf Alsing och Niklas Ekdal föreslår på DN Debatt 15/9 – oavsett hur många röster SD får. Ett bättre förslag på hur vi kan hantera SD hittar vi i Belgien, skriver Martin Peterson vid universitetet i Eindhoven.
Den 10 maj 1989 bestämde de etablerade belgiska partierna att bilda en ”cordon sanitaire” riktad mot det främlingsfientliga partiet Vlaams Blok. (Efter att Belgiens högsta domstol 2004 klassat partiet som rasistsikt heter det numera Vlaams Belang). Denna politiska karantän, som fortfarande är i kraft, innebär att partierna vägrar samarbeta med Vlaams Blok. Karantänsvillkoren finns reglerade i ett frivilligt avtal: "Med detta
protokoll förbinder vi oss att inte ingår några politiska överenskommelser eller avtal med Vlaams Blok, varken inom ramen för demokratiskt valda organ på kommunal, regional, nationell och europeisk nivå, eller i samband med val till dessa organ." Motiveringen är mycket tydlig: "Vlaams Blok ignorerar i sitt politiska program och praxis de grundläggande demokratiska principerna och de mänskliga rättigheterna."
De etablerade riksdagspartierna i Sverige bör upprätta en liknande karantän gentemot SD. Man bör bemöta partiet med respekt i de demokratiska umgängesformerna, men man bör tydligt visa väljarna att man under inga omständigheter är beredda att göra sig beroende av deras aktiva eller passa stöd. Jag har tidigare föreslagit att en effektiv metod kan vara att bilda ett informellt ”antiparti” mot SD i riksdagens som neutraliserar deras röster. Resultatet blir att största blocket kan fortsätta regera även i minoritet, samtidigt som det mindre blocket aktivt kan ta ställning mot främlingsfientligheten samtidigt som man bedriver oppositionspolitik.
Det viktigaste argument för att införa en cordon sanitaire av belgisk modell mot SD är att alla partier (utom SD) i längden skulle tjäna på det, samtidigt som det inte vore odemokratiskt. Den belgiska erfarenheten visar att man kan förvänta sig att SD i ett initialt skede skulle få en del nya sympatisörer, eftersom väljarna upplever att partiet för en Davids kamp mot Goliat. Detta är dock en övergående fas. I långa loppet är det relativt få väljare som år efter år vill rösta på ett parti som är satt i karantän. Att rösta på ett parti som aldrig kan få något reellt inflytande på den förda politiken är för de flesta väljare inte särskilt attraktivt.
Skräckexemplet på hur det kan gå om vi i inte håller rent hus i riksdagen hittar vi i Nederländerna, där Geert Wilders är ledare för Partij Voor de Vrijheid (PVV). Hans viktigaste budskap är ”De islam moet worden bestreden, de islamisering van ons land gestopt” – ett budskap som knappast behöver översättas. Denna främlingsfientliga retorik gav PVV 24 av 150 mandat i valet i juni. Han är nu aktivt involverat i de pågående regeringsförhandlingarna, och har alltså ett reellt inflytande i politiska sakfrågor. Måtte det aldrig gå så illa i Sverige!
Martin Peterson
docent i filosofi, universitetet i Eindhoven