"Göran Persson sänkte medvetet lärarnas status"

Kommunaliseringen av den svenska skolan var ett stort misstag. I syfte att garantera en nationell likvärdighet bör regeringen tillsätta en utredning med uppdrag att granska vilka effekter som kommunaliseringen och friskolereformen förde med sig. Utredningen bör lägga förslag på ett återförande av huvudmannaskapet över den kommunala skolan till staten, samt komma med förslag på ett statligt finansieringssystem för de fristående skolorna. Ett förstatligande av den svenska skolan kommer att vara en av förbundets viktigaste frågor vid den kommande kongressen.

Lärarnas riksförbund kommer vid sin kongress den 23 maj att presentera rapporten "Världens bästa skola". Som grund för rapporten har Lärarnas riksförbund låtit undersökningsföretaget Exquiro ställa en rad frågor till 1.000 elever, 1.000 föräldrar och 1.000 lärare. Rapporten visar bland annat att 81 procent av lärarna, 75 procent av föräldrarna och 63 procent av eleverna anser att alla elever inte har samma chans till en likvärdig utbildning. Av dem som har tagit ställning anser 89 procent av lärarna och 66 procent av föräldrarna att kvaliteten inom utbildningssystemet skulle förbättras om statens ansvar för skolan skulle öka. Det finns ett starkt stöd för ett ändrat huvudmannaskap för skolan.

Inför kommunaliseringen av skolan hävdade den dåvarande skolministern Göran Persson att "framtiden ligger i kommunerna". Trots hårt motstånd, från framför allt Lärarnas riksförbunds medlemmar, drevs reformen igenom. I Göran Perssons nyligen utgivna bok "Min väg, mina val", skriver författaren: "Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt."

För Lärarnas riksförbund har det hela tiden varit tydligt att politiker genom kommunaliseringen ville sänka lärarnas status, vilket således bekräftas i Perssons bok. I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och ele-verna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.

Våra farhågor för vad en kommunalisering skulle komma att innebära har tyvärr besannats. Jag kan konstatera att det i dag finns ett otydligt huvudmannaskap för den svenska skolan, exemplifierat av bland annat kommunala skolor, fristående skolor, entreprenad, avknoppningar och så kallade "kommunala friskolor". Skolan är en offentligt finansierad verksamhet och jag ställer mig mycket frågande till om medborgarnas skattemedel verkligen används på ett ansvarsfullt sätt.

I stället för att utveckla den kommunala skolan verkar det som om kommunernas iver att vara huvudmän har vänts till en insikt om skolans komplexa uppdrag. Eftersom kommunerna själva tycks ifrågasätta sitt huvudmannaskap är en utvärdering väl motiverad.

Lärarnas riksförbund har under de gångna 17 åren försökt finna fördelar med det kommunala huvudmannaskapet men tvingats konstatera att skolan är mindre likvärdig i dag än före kommunaliseringen. De som förlorar mest på detta är eleverna.

Vi välkomnar det mesta i regeringens skolpolitik. Men för att den ska bli verklighet så behöver staten ha en tydligare kontroll över skolan, utan att gå via många "mellanhänder".

I samband med kommunaliseringen skedde en förskjutning av lärarnas och skolans uppdrag. Det blev en fokusförskjutning från undervisning till betoning på omsorg och fostran. Dåvarande Svenska kommunförbundet (i dag SKL) hade till och med som mål att utrangera begreppen lärare och undervisning, då båda ansågs obsoleta och betraktades som hinder för den kommunala utvecklingen av skolan.

Vår kongressrapport visar att 83 procent av lärarna och 79 procent av föräldrarna anser att kunskapsuppdraget i skolan är mycket viktigt och att 43 procent av lärarna och 45 procent av föräldrarna anser att skolans sociala uppdrag är mycket viktigt. Det är inte antingen eller utan både och. Jag tycker att tv-serien "Klass 9A" på ett tydligt och bra sätt illustrerar betydelsen av en skola med fokus på kunskap och där lärarna har tid och engagemang för varje elev.

Rapporten "Måluppfyllelsen i svensk skola och förskola 2000-2004" visar att de skolor som lyckas med sitt kunskapsuppdrag också i stor utsträckning lyckas med sitt sociala uppdrag. Det är dags att prioritera kunskapsuppdraget i skolan, något som borde få stor betydelse när ny lärarutbildning, ny skollag, nya läroplaner och kursplaner utformas.

Även på det rent organisatoriska planet har kommunaliseringen, tillsammans med friskolereformen, lett till oönskade konsekvenser. Av skäl som kan hänföras till ideologi, ointresse och ekonomiska besparingar, inte sällan en kombination av dessa tre, har större eller mindre delar av skolverksamheten i många kommuner lagts ut på privata huvudmän. Detta har skett genom entreprenader, avknoppningar eller regelrätta friskolebildningar. Olika typer av hybridverksamheter förekommer därtill.

Trots ett omfattande resurstillskott från staten ligger lärartätheten på samma nivå i dag som 1993. Lektorstjänsterna har näst intill avvecklats. Elever med särskilda behov har fått svårare att få stöd. Arbetsmiljön för både lärare och elever har kraftigt försämrats. Arbetsbelastningen har ökat och tillgången på kvalitativ fortbildning har kraftigt försämrats.

Till allt detta ska också läggas att andelen obehöriga som undervisar i den svenska skolan ökat markant sedan kommunaliseringen och friskolereformen. Mindre än 50 procent av de lärare som undervisar i grundskolan och gymnasieskolan har tillräcklig utbildning i de ämnen och för de årskurser som han eller hon bedriver undervisning i.

Det är uppenbart att någonting måste göras för att förbättra förutsättningarna för både lärare och elever. Att lappa och laga i systemet är ingen framkomlig väg - det har vi nu 17 års erfarenhet av. Svenska elever måste garanteras en likvärdig skola av allra högsta kvalitet.

För lärarnas del måste det löna sig att vara akademiskt högutbildad. Det är inte rimligt att lärare ska jämföras lönemässigt med kommunala yrkesgrupper med betydligt kortare utbildning. Vår utbildning och våra arbetsuppgifter måste värderas på ett sätt som är relevant för ett akademiskt yrke. Vår rapport "Vem blir vad - och varför?" talar här sitt tydliga språk. Den längsta lärarutbildningen kan inte konkurrera om studenterna med de bästa betygen.

Jag och förbundsstyrelsen är väl medvetna om att det för närvarande inte finns en politisk majoritet för ett ändrat huvudmannaskap, men gör ändå bedömningen att frågan är så principiellt viktig att Lärarnas riksförbund kommer att ta på sitt ansvar att huvudmannaskapet blir en huvudfråga i skoldebatten.

Det kommunala huvudmannaskapet för grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning måste på sikt åligga staten. Det finns enligt min bedömning ingen annan väg att gå för att förbättra likvärdigheten för eleverna och arbetsvillkoren för lärarna. Min mening är att ska intentionerna i regeringens föreslagna reformer - vilka vi står bakom - lyckas, så måste staten ha ett ökat ansvar för skolan.

Vid vår kongress föreslår styrelsen att kongressen beslutar om att förbundet ska verka för ett ökat statligt ansvarstagande för skolan, samt att regeringen snarast tillsätter en statlig utredning med uppdraget att utreda konsekvenserna av kommunaliseringen. Utredningen bör även lämna förslag på ett förstatligande av den kommunala skolverksamheten och en ny statlig finansieringsmodell för de fristående skolorna.

Metta Fjelkner

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut