Greklands finansiella situation är lika uppenbar som ohållbar. Budgetunderskottet 2009 var 14 procent av BNP och statsskulden uppgår till 120 procent av BNP. Under de senaste två decennierna har Grekland vidmakthållit ett genomsnittligt budgetunderskott om 7,5 procent av BNP, medan Maastrichtkriteriet var 3 procent av BNP. Tre gånger har den grekiska regeringen avslöjats med att ha falsifierat statsfinanserna å det grövsta.

Vad gör man när situationen är ohållbar? Det finns ingen anledning att fördjupa sig i vem som är skyldig, ty snart sagt alla är skyldiga. Givetvis var olika grekiska regeringar värst, men de tyska och franska regeringar som förkastade Maaastrichtkriterierna 2003, när de inte själva uppfyllde dem, var medskyldiga och så var alla de passiva europeiska myndigheter som negligerade Greklands uppenbara och ohemula regelbrott.

I dag spelar det emellertid ingen större roll, för vi sitter alla i samma båt. Om ingenting görs åt Grekland illa kvickt går landet i konkurs. I så fall kommer Portugal och Spanien likaså att tvingas ställa in sina betalningar, vilket inte alls är nödvändigt. Då kollapsar en stor del av det europeiska banksystemet. Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression. Nu har vi mirakulöst undvikit en sådan trots dåraktig finanspolitik – om ock ej i Skandinavien. Rädde sig den som kan! Men vi kan bara rädda oss tillsammans. Kris stärker gemenskap.

Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen. I kvantitativa termer är detta den värsta statliga vanhushållningen världen skådat under efterkrigstiden. Det är lätt att kritisera en eller annan politiker eller ett land, men det viktiga är att vi fokuserar och löser krisen. Det kommer att kosta mycket, men en okontrollerad kollaps kostar vida mer.

För det första kan Grekland inte klara att betala av på sin statsskuld. alkylerna bland experterna här i Washington och New York är att mellan 30 och 70 procent av den grekiska statsskulden måste skrivas av – cirka 150 miljarder dollar. Europeiska centralbanken ECB:s chef Jean-Claude Trichet är emellertid inte beredd att diskutera någon nedskrivning än, vilket visar att han inte är beredd att diskutera verkligheten.

För det andra måste Grekland skära ned sitt budgetunderskott radikalt. Hittills har regeringen bara accepterat en nedskärning av 4 procent av BNP från 14 procents budgetunderskott. Förra året reducerade Litauens klarsynte premiärminister Andrius Kubilius Litauens offentliga utgifter med 8,5 procent av BNP. I detta läge måste Grekland skära 8–10 procent av BNP på ett år, vilket även Ryssland och Moldavien gjorde 1998. Min erfarenhet är att det är ofta politiskt enklare att skära 10 procent än 2 procent av BNP. Det finns ingen anledning att behandla greker eller något annat folk som handikappade.

För det tredje kommer Grekland att behöva stor finansiering. Uppskattningarna ligger vid 80–90 miljarder euro under de närmaste tre åren, även om nedskärningar och skuldavskrivningar sker. Internationella valutafonden IMF kan ställa upp med 25 miljarder euro, vilket är helt exceptionellt. Euro-länderna diskuterar nu 30 miljarder euro, vilket är otillräckligt. EU behöver på ett eller annat sätt ställa upp med den resterande summan. Tro inte att kineser eller ryssar kommer att rädda det lika självgoda som vanstyrda Europa.

Så vad bör då Europa göra? Den enda fördelen med den aktuella situationen är att katastrofen är lika monumental som uppenbar. Till att börja med måste Europa sluta att förneka verkligheten och se den i vitögat. Europeer måste sluta att säga att vi är bättre än andra och att detta inte kan ske hos oss. Det har redan hänt och Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela).

Finanskriser är vanliga och de upprepar sig. Därför är den internationella valutafonden IMF så viktig. Den vet hur man hanterar dessa regelmässiga kriser. Kenneth Rogoff, en tidigare chefsekonom vid IMF och Carmen Reinhardt har sammanfattat all denna vishet i en utmärkt nyutkommen bok om 800 år av finansiella kriser, som sarkastiskt nog heter ”This time it is different”.

Reglerna är enkla och klara. Låt någon ta ledningen. Eftersom EU vare sig har beslutskapacitet, regler eller finansiering redo är IMF det enda realistiska organet. I en anstötlig prestigecirkus har EU förslösat tre viktiga månader. Den bör erkänna sitt nederlag och överräcka ledningen till IMF. Men EU:s och dess medlemsländers pengar behövs, som den alla redan lyckade lettiska räddningen visade.

Ett IMF-program för Grekland måste innehålla alla de tre centrala elementen: skuldomförhandlingar (det vill säga nedskrivningar om cirka 50 procent), strikta nedskärningar av Greklands alltför stora offentliga utgifter, och substantiell finansiering från både IMF och EU, så att Grekland kan ta sig ur krisen.

 Vad kommer då att ske med Greklands BNP? På grund av den väldiga överstimulansen föll den mindre än hälften så mycket som Sveriges BNP förra året – bara 2 procent – medan Lettlands BNP faller med totalt cirka 25 procent under tre år. Gråt inte för Grekland utan för Lettland, som varit ett dygdemönster!

När Tysklands och Greklands politiker tävlar med ECB om vem som kan vara mest trångsynt och ansvarslös, spelar Norden och Sverige en viktig roll som de länder och med de politiker som förstod bäst. Vi har både en plikt och möjlighet att sätta stopp för den finansiella dårskap som härjar på kontinenten.

Anders Åslund
senior fellow vid Peterson Institute
for International Economics i Washington DC.