En strävan efter bättre stabilitet och en långsiktigt högre ekonomisk tillväxt har under det senaste kvartsseklet präglat den ekonomiska politiken i vårt land. Modiga personer i skilda politiska partier klev fram och formade en inte sällan imponerande politisk dagordning. Viktiga lärdomar från det dystra 1970- och 80-talen tjänade som inspiration. På det hela taget blev det en framgångsrik omläggning av politiken.

Ett makroekonomiskt ramverk – en självständig Riksbank med inflationsmål och ett regelverk för sunda statsfinanser – har med stor möda kommit på plats. Dessutom har en lång rad politiskt ofta svåra reformer genomförts syftande till en högre tillväxt i ekonomin. Det har exempelvis handlat om skattesänkningar, slopande av vissa skatter, avregleringar av olika marknader (kapital, varor och tjänster), mer av entreprenörskap samt valfrihet inom skola och vård, pensionsreform och inte minst EU-medlemskap. Människor har fått större möjligheter att själva påverka sin framtid.  
Sverige har blivit modernare – på många områden en förebild för andra länder. Men, det finns viktiga lärdomar att dra av utvecklingen de senaste åren och även från historien.

Vi klarade oss bra genom den internationella finanskrisen. Orsaken var dock inte, som man kan tro, god ordning i statsfinanserna. Förutom ett antal reformer berodde det i huvudsak på att Sverige denna gång inte drabbades av en inhemsk finanskris som drog ner inhemsk efterfrågan på ett lika dramatiskt sätt som under krisen i början av 1990-talet. Det gjorde då att skatteintäkterna kollapsade liksom att arbetslösheten skenade och drev upp de offentliga utgifterna.

Bankernas kreditförluster härstammade denna gång främst från Baltikum. Nedgången i BNP berodde i huvudsak på sviterna från den internationella finanskrisen. Det visade sig i en nedgång av industriproduktionen med ungefär 25 procent medan resten av ekonomin förblev hyggligt stabil. Därför kom utvecklingen av de offentliga finanserna att te sig annorlunda.

Andra länder som exempelvis Irland och Spanien fick en svår inhemsk finans­kris som drog ner efterfrågan inom landet, ledde till stora förluster i banksystemet och en kollaps av statsfinanserna. Detta trots att de gick in i krisen med stora överskott. Däremot var orsakerna till krisen i Grekland en politisk överbudspolitik som innebar en direkt kris i den offentliga ekonomin.  

Nu gäller det för vårt politiska ledarskap att diskutera hur vi får en bra välståndsutveckling framöver och samtidigt undviker eller i vart fall mildrar nästa kris. För att dra nytta av globaliseringen, förbättra konkurrenskraften och göra ekonomin mer robust krävs fortsatta reformer. Det handlar bland annat om strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter), regelförenkling och ökad anpassningsförmåga, men också fortsatt utbyggd valfrihet inom flera områden, förbättrad utbildning och ett mer utbrett entreprenörskap. Företagsamma människor måste få större utrymme att utveckla verksamhet här i Sverige. Min oro är att partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande och mindre opinionsdrivande. Det gör det svårare att i tid driva igenom välbehövliga politiska beslut.

En sak vet vi säkert. Det kommer nya kriser – nya finansiella bubblor – som kan, om det vill sig illa, leda till tvära kast i den ekonomiska utvecklingen med djupgående recessioner och deflation som följd. Och kriserna i världsekonomin verkar komma allt tätare.

Vägen till att mildra eller förhindra nästa kris går inte via enorma överskott i statsfinanserna även om de alltid bör vara sunda. Senare års utveckling av kreditexpansionen till hushållen och stigande huspriser visar att Sverige alls inte är immunt mot faktorer som kan utlösa också en inhemsk finanskris.

Det är bra att regelverk nu kommer på plats som gör att banker i kris kan hanteras. Det är också bra att bankerna görs mer robusta genom krav på högre kapitaltäckning med Basel III-regelverket. Däremot är det tveksamt att Sverige ska gå längre än andra länder på detta område, något som föreslagits från styrande politiker. Bankerna må därigenom kanske få något lägre upplåningskostnad, vilket delvis skulle kunna kompensera för deras stigande kapitalkostnader. Risken är dock att små och medelstora företag ändå kommer att drabbas av konkurrensnackdelar till följd av stigande lånekostnader. De stora företagen kan alltid låna i banker i andra länder eller direkt på marknaden och därigenom undgå högre lånekostnader.

Men det räcker inte med att kunna hantera banker när väl krisen kommer eller att göra dem mer robusta mot kriser. Historiskt sett har banker haft väsentligt större kapitalbas jämfört med i dag. Från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget hade exempelvis amerikanska banker en soliditet på mellan 15 och 40 procent. Ändå förekom allvarliga finanskriser ungefär vart tionde år.

Sverige måste därför även ha system som förhindrar eller i vart fall dämpar sannolikheten för att kriser överhuvudtaget uppkommer. Någon myndighet måste ha ett speciellt och tydligt ansvar för att i vissa situationer kunna gå in och direkt bromsa en alltför snabb kreditexpansion. Förra sommarens diskussion kring det utlåningstak som Finansinspektionen då förslog och senare införde visar på svårigheterna. Man brukar säga att någon måste ta bort groggbordet precis när festen är som roligast. Dessa beslut kan inte fattas av politiker som vill vinna nästa val eller av myndigheter som ligger nära politiken.

Den typen av beslut måste i stället ligga på armlängds avstånd från det politiska systemet och den dagsaktuella politiken. Som jag ser det är Riksbanken den myndighet som skulle kunna klara det. En sammanslagning av Finansinspektionen och Riksbanken är kanske motiverad, liknande de system som finns i Finland, Frankrike eller i Storbritannien. Dessutom behövs en tydlig uppgift formulerad av riksdagen och en uppsättning verktyg som kan användas för att direkt bromsa uppbyggnaden av en kreditbubbla.

Jag välkomnar en seriös debatt kring dessa frågor, och det är nu, inte när nästa kris står för dörren som reglerna måste komma på plats. Samtidigt måste reformpolitiken fortsätta så att Sverige står starkt i konkurrensen på världsmarknaden. Allt detta är formidabla uppgifter för det politiska systemet under kommande år.

Urban Bäckström
vd Svenskt Näringsliv