Klimatet

Havsvattnet stiger med mellan en halv och en meter. Havsisen över Arktis försvinner helt halva året vid fördubblad växthusgashalt. Upp till 90 procent av snön i Europa kommer samtidigt att förvinna. Dessa och andra dystra slutsatser dras i FN:s nya klimatrapport som kommer i morgon, fredag.

I detta läge vill regeringen Reinfeldt behålla svenska utsläpp av växthusgaser och i stället skjuta över utsläppsminskningarna på tredjevärldenländer som Kina och Indien. I stället måste Sverige uppträda som föregångsland i klimatarbetet, skriver Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson.

I morgon kommer FN:s klimatpanel, IPCC, med sin klimatrapport för 2007. Naturskyddsföreningen har i förväg fått ta del av rapporten och kan i dag avslöja att det blir en ny larmrapport om klimatförändringarna.

Världens forskare har nu enat sig om att den globala medeltemperaturen sannolikt kan komma att öka till 2100 med 2-4,5 grader men att en ännu större ökning med upp till cirka 6 grader inte kan uteslutas.

Havsvattnet kommer att stiga med 0,5 m till 2100, i vissa områden med upp till en meter på grund av vattentäthet och strömmar. Många allvarliga miljöeffekter beskrivs i rapporten, till exempel att havsisen över Arktis helt försvinner under sommaren vid fördubblad växthusgaskoncentration, att Grönlandsisen börjar avsmälta vid 2-4,5 graders temperaturökning, att Europa kan få 80-90 procent mindre snö (i bergen 30-50 procent) samt att den nordatlantiska havscirkulationen (exempelvis Golfströmmen) försvagas med cirka 25 procent till följd av issmältningen.

Rapporten från den internationella expertpanelen IPCC skärper alltså de tidigare signalerna om att det kommer att bli mycket tufft att begränsa temperaturökningen till två grader. Risken är överhängande att vi står inför en accelererande klimatförändring där Grönlandsisen smälter snabbare än beräknat och tundran i norra Ryssland börjar släppa ifrån sig enorma mängder metangas som ger ytterligare växthuseffekt.

I detta läge har regeringen skapat ett antal utredningar och expertgrupper. Det är oansvarigt, anser vi, om regeringen inte samtidigt lägger fram konkreta klimatåtgärder. Sverige har inte tid att tappa tempo och riktningen är glasklar.

Oberoende av om utsläppen av växthusgaser ska minska med 25 procent eller 40 procent till 2020 är det en lång väg att gå och varje försening gör klimatarbetet dyrare för både Sverige och världen i stort. Vilket också var grundbudskapet från den omtalade Sternrapporten.

Än allvarligare än en sannolik "time-out" är Reinfeldts olika uttalanden som tyder på att en ny svensk hållning i klimatfrågan kan vara på väg att växa fram. Det mest oroväckande är Reinfeldts syn på de svenska utsläppen. I flera kommentarer betonar han att de är mycket små i ett globalt perspektiv och att vi redan har gjort mycket i Sverige.

Han tycker inte heller att svenskarna ska känna skuld för de utsläpp som vi orsakar. Enligt Reinfeldt ska vi i stället engagera oss mer internationellt och framför allt få bukt med utsläppsökningarna i Kina och Indien.

Bilden är entydig. Regeringen vill tona ned intrycket av att den svenska utsläppsnivån är ohållbar i syfte att kunna driva linjen att utsläppsminskningar i Sverige ska reduceras till förmån för utsläppsminskningar i andra länder.

Sverige kan inte lösa klimatproblemet på egen hand, men det gäller även om vi skulle byta ut inhemska åtgärder mot investeringar i Indien och Kina. Investeringarna i olika klimatpolitiska åtgärder i Sverige är ofta lönsamma i sig. Om vi satsade dessa resurser i Kina skulle de knappt märkas där. Sverige har som litet land begränsad förmåga att påverka de direkta utsläppen av växthusgaser vare sig vi gör det i Sverige eller Kina.

Men är slutsatsen att det då inte spelar någon roll vad Sverige gör? Nej, det är som föregångsland som vårt klimatarbete framför allt kan påverka internationellt. Reinfeldts betoning på att nio miljoner människor i Sverige eller någon annanstans inte spelar någon roll späder på den klimatpolitiska jantelag där alla väntar på alla.

Om valet skulle stå mellan att visa upp ett land som lyckas öka den hållbara tillväxten samtidigt som koldioxidutsläppen minskar eller att investera i Kina eller Indien, så är valet enkelt. Det var också grundanalysen när Kyotoavtalet skrevs på. Ska låsningen i de internationella klimatförhandlingarna brytas är det viktigaste då liksom nu att de länder som har de högsta utsläppen per person och som historiskt har släppt ut mest koldioxid ska gå före och minska sina egna utsläpp.

Men med tanke på att industriländerna har lovat så extremt små utsläppsminskningar i Kyotoavtalet handlar valet inte om det ena eller andra utan både och Sverige och EU gör sin hemläxa på egen hand och samtidigt ökar klimatinvesteringarna i tredje världen.

Givetvis ska Sverige skicka miljarder till utvecklingsländernas teknikfonder och stödja deras arbete med att minska sitt dyra oljeberoende. Det finns ett antal mekanismer inom Kyotoavtalet som öppnar för denna typ av tekniköverföring, men där har Sverige ännu inte visat framfötterna.

Tekniköverföring förs bara på tal när det ska ske i utbyte mot att slippa egna åtgärder. Situationen är alltför akut för att vi ska ägna oss åt den typen av byteshandel.

Reinfeldts ambitioner att öka Sveriges internationella fotarbete för att få till stånd ett internationellt klimatavtal är förstås mycket glädjande, men det klingar falskt och ihåligt om det ska ske till priset av lägre ambitioner på hemmaplan. Dessa strategier ska inte spelas ut mot varandra utan tvärtom skapar de positiva synergieffekter för svensk teknikexport om Sverige kan vara ett "växthus" för ny hållbar energiteknik.

Det är först när i-länderna lämnar sin defensiva hållning som klimatförhandlingarna kan ta fart. Just nu verkar alla länders taktik utgå från principen att det land som sist lämnar fossilsamhället vinner! Inget kan vara mer felaktigt. Med den inställningen blir det ohyggligt svårt för världens länder med helt olika inkomstnivåer och med olika historiska utsläppsnivåer att komma överens i ett internationellt klimatavtal.

Utgår man däremot ifrån att det finns egna vinster för individer, företag och länder av att gå före blir det en mycket enklare förhandling. Och dess bättre tycks fler och fler inse att så är fallet.

I takt med att olje- och elpriser ökar samtidigt som sårbarheten i energiförsörjningen gör sig alltmer påmind, är det allt fler bedömare som ser det kloka i att gå före. I många fall är utsläppsminskningar av växthusgaser en ren bonuseffekt av att minska lokala problem som dålig luftkvalitet, trafikträngsel och försurning.

Det är därför glädjande att EU nu också argumenterar för att en 20-procentig reduktion av växthusgaser är samhällsekonomiskt klokt även om omvärlden inte följer med. Sverige och EU står inför ett vägskäl i klimatpolitiken: antingen ser vi det som ett offer och en kostnad att gå före och minska koldioxidutsläppen eller så ser vi de ekonomiska fördelarna med att vara oljeoberoende.

Det är därför ytterst oroande när Reinfeldt ger uttryck för att ytterligare utsläppsminskningar i Sverige främst innebär ökade samhällskostnader och uppoffringar till relativt liten klimatnytta. Det svenska exemplet visar att det går fortare och enklare än vi trott.

I dag har de svenska utsläppen minskat med 7 procent jämfört med 1990. Och de branscher som bidragit med till exempel ny teknik har tack vare skatteväxlingar, klimatinvesteringsprogram och ett högre oljepris upplevt en hög tillväxt.

Regeringen reagerade med protester när EU-kommissionen nyligen beslutade att den svenska tilldelningen av utsläppsrätter ska minska. Den attityden är ett tydligt tecken på regeringens ovilja att agera i klimatfrågan.

På DN Debatt (18/12) förde regeringen med stolthet fram att den vill minska utsläppen av växthusgaser i EU med 30 procent till 2020, men när kommissionen äntligen försöker att begränsa den totala volymen av utsläppsrätter klagar den svenska regeringen. Detta visar åter igen på ett ihåligt och motsägelsefullt klimat­engagemang från regeringen Reinfeldt.

Faktum är att handeln med utsläppsrätter ännu inte har inneburit att utsläppen från berörda företag har börjat minska. När EU-kommissionen visar tecken på att nyttja denna handel till att också minska utsläppen av koldioxid borde regeringen tvärtom ge fullt stöd till detta goda initiativ.

Regeringen talar sig varm för systemet med utsläppsrätter, men när det kommer till konkreta beslut agerar alliansregeringen helt tvärtom.

Regeringen planerar för utredningar samtidigt som vi aldrig tidigare sett så tydliga tecken på faktiska klimatförändringar och en mycket stark folklig opinion som är beredd på tuffa åtgärder. Rege­ringen missar därmed ett unikt tillfälle att möte den ökade oron med konkreta åtgärder som kan öka framtidstron.

En opinionsundersökning som EU-kommissionen gjort visar att svenskarna är de EU-medborgare som är minst positiva till användningen av fossila bränslen.

Visa ledarskap och använd vårpropositionen till att införa en klimatpolitik som underlättar för företag och hushåll att agera klimatsmart!

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut