Enligt Anders Lindholm, Demoskop, saknar svenska väljare ideologi och politisk identitet (DN Debatt 17/10). Hans bevis för detta är att 34 procent av väljarna enligt en Demoskopundersökning inte kan eller vill identifiera sig som liberal, socialdemokrat, socialist, konservativ eller nationalist.

Förvisso har det tagit lång tid för traditionell statsvetenskap att erkänna att det finns ytterligare ett antal politiska tankemönster som är minst lika sammanhängande som de klassiska 1800-talsideologierna.

Men den som i dag gör en översikt över politiska ideologier, som inte omfattar grönt tänkande som en självständig idéströmning, kan knappast tas på allvar.

Lindholm påstår att miljöpartiväljare ”fördelar sig över hela kartan av ideologier”. Jaha, och om svarsmöjligheterna inte innehöll ”liberalism”, hur skulle då FP-väljarna ha fördelat sig? Av sitt på en ohållbar utgångspunkt baserade resultat tillåter Lindholm sig dessutom att jämföra Miljöpartiet med Ny Demokrati, genom att MP och ND skulle vara ”mer sakfrågeorienterade än ideologiskt burna partier”.

Har Lindholm någonsin träffat en MP-are i verkligheten? Att en genomsnittlig MP-kongress skulle vara mindre ideologiskt präglad än till exempel ett folkpartilandsmöte eller en centerstämma är inget annat än obestyrkt struntprat.

Lindholms artikel ingår i en dålig tradition som syftar till att avlegitimera nya partier till förmån för de gamla 1800-talspartierna, vilka tillskrivs ett högre värde på grund av sina förmodade utgångspunkter i klassiska ideologier.

Mycket talar för att det tvärtom är de gamla partierna som håller på att tappat sina ideologiska rötter, medan nya partier, inte bara Miljöpartiet, utan också till exempel Feministiskt Initiativ och Piratpartiet, är mer styrda av idéer och värderingar, dock inte sådana som bygger på förlegad klasskamp utan sådana som har sin förankring i 2000-talets konflikter och motsättningar.

Per Gahrton
ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito