Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Gruvlobbyn använder skrämseltaktik”

Mineralavgiften är samhällets försäljningspris på den svenska befolkningens mineraltillgångar. Men man kan också felaktigt benämna den som gruvskatt, något gruvindustrins företrädare gärna gör. Högre mineralavgift och fondering för framtiden står däremot inte i motsatsförhållande till sysselsättning och bra förutsättningar för branschen, skriver socialdemokratiska debattören Nils Harnesk.

I en debattartikel i DN med titeln ”En gruvskatt skulle minska sysselsättningen i Norrland” (30/8) argumenterar Magnus Ericsson och Olle Östensson för att en höjning av mineralavgiften skulle ge försumbara inkomster till staten, bromsa investeringar och hindra att nya gruvjobb skulle skapas i Norrlands inland. Detta är bara skrämseltaktik och rökridåer från gruvlobbyn i syfte att försvara status quo.

Att sysselsättningen skulle vara hotad av en högre mineralavgift är felaktigt. Sysselsättningen hotas av den ökade effektiviseringen och den teknik som branschen själv utvecklar. Sedan 1950-talet har sysselsättningen i gruvindustrin minskat från 18.000 till knappa 6.000. Produktionen och lönsamheten har dock ökat och nu produceras volymer som för 50 år sedan var omöjliga. Effektivisering, rationalisering och automatisering har möjliggjort detta.

I en rapport framtagen av SveMin, branschföreningen för gruvindustrin i Sverige, påstås det att gruvnäringen kan trefaldiga produktionen på 10 år, vilket skulle ge Sverige 50.000 jobb fram till 2025. Tyvärr är detta överdrifter, något även branschföreträdare erkänner. Lennart Gustavsson, ordförande i gruvbranschens intresseorganisation Georange, kommenterar gruvnäringens vision i en intervju i Sameradion:

”Min personliga bedömning är att den är överdriven. Vi kommer att basera svensk gruvindustri på effektivisering, rationalisering och automatisering. Sysselsättningseffekten blir störst i ringarna runt ekonomin, för konsultföretag i Umeå eller andra företag i Stockholm…”

Branschens vision urholkas ytterligare i en debattartikel i SvD (29/6-14) där forskare kritiserar regeringens mineralpolitik och menar att regeringen borde vara mer bekymrad över att gruvnäringen är en av de sektorer där flest jobb beräknas försvinna genom ny teknik. 
75 procent av jobben rationaliseras bort eller kommer aldrig att skapas enligt stiftelsen för strategisk forskning.

I Fokus (nr. 7/2014) skildras den ökande automatiseringen och robotiseringen av gruvindustrin, bland annat hur gruvarbetare styr en gruva från miljonstaden Perth i Australien, 150 mil därifrån. Företaget lokaliserade kontrollrummet dit på grund av svårigheterna att rekrytera till de avlägset belägna gruvorna. Samma svårigheter med rekrytering och samma teknik finns redan i Sverige och utvecklas av bland annat LTU.

Frågan är var svenska gruvarbetare kommer att sitta i en inte alltför avlägsen framtid? Troligen inte i Norrlands inland. Kanske kommer gruvarbetarna om några år att ta tunnelbanan till jobbet? Detta alldeles oberoende av vilken mineralavgift staten sätter.

Med tanke på att statens subventioner till gruvnäringen årligen uppgår till över 30 miljarder kronor, bland annat i form av lägre energiskatt, lägre koldioxidskatt och gruvanpassade satsningar på väg, järnväg och hamnar, så är de samhälleliga anspråken på en högre andel av intäkterna från brytningen varken orimliga eller omöjliga som Ericsson och Östensson vill låta påskina.