Bonnie Bernström (FP), Gunilla Hjelm (C) och Maria Fälth (KD) skissar på en konservativ jämställdhetspolitik (DN Debatt 7/1). Därmed ger de Moderaterna möjlighet att formulera en liberal jämställdhetspolitik på egen hand, vilket är förödande för Allansregeringen som helhet. Det skriver partistyrelseledamöterna Kristina Jonäng, Torbjörn Egerhag och Marie-Louise Wernersson, alla (C), i en replik.
När statsminister Thorbjörn Fälldin (C) utsåg sin första regering 1976 hade ingen annan regering utsett så många kvinnor till ministrar. Sverige fick sin första kvinnliga utrikesminister och sin första kvinnliga departementschef genom Karin Söder. Centerpartiet är nu inne på sin tredje kvinnliga partiledare. När statsrådet Karin Andersson (C) presenterade Sveriges första förslag till jämställdhetslagstiftning i slutet av 70-talet hade hon (S) emot sig, men lyckades ändå få igenom reformen i riksdagen. När Karin Söder var socialminister kom nya reformer inom bl a barnomsorgen för att gynna jämställda familjer.
Det finns en stark jämställdhetstradition i Centerpartiet som enkelt kan moderniseras och användas för nya reformer på 2010-talet. Mot den bakgrunden är det synd att Gunilla Hjelm (C) förenar sig med (KD) och (FP) i en ganska konservativ riktning.
De tre ordförandena argumenterar för att tjänstesektorn och vårdsektorn ska gynnas, vilket i grunden är bra. Då öppnas dörrar för många kvinnor som står i begrepp att starta eget eller som redan startat eget. Men jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade. Det är en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln. Vad skickar det för signaler till kvinnor som gjort karriär eller funderar på att göra karriär som industriarbetare eller som ingenjör i fordonsindustrin? Alla gjorda insatser för att locka tjejer till teknik och naturvetenskap – är de inget värda? När Sverige skriker efter ingenjörer så går tre kvinnoförbund ut och dömer ut tillverkningsindustrin. Hur skapar vi jämställdhet inom en tillverkningsindustri som behöver kvinnorna mer än någonsin?
Det finns en utbredd föreställning om att tjänstesektor och tillverkningssektor är varandras motsatser. Bernström, Hjelm och Fälth går i den fällan när de argumenterar för innovationer i tjänstesektorn i stället för innovationer i tillverkningsindustrin. Vi ser alltmer en arbetsmarknad där tjänstesektorn tränger djupare in i tillverkningsindustrin och där high tech är en förutsättning för tjänstesektorn. Då kan lösningen inte vara att införa fler avgränsningar för innovationsstöden.
När svensk tillverkningsindustri står inför sin viktigaste utmaning någonsin, nämligen att stärka Sverige som industrination parallellt med att vara världsbäst på energieffektiva och klimatsmarta processer, är det dumt att hänvisa kvinnor till vårdsektorn och en snäv tjänstesektor. Passar vi inte på att jämställa arbetsmarknaden för ingenjörer och industriarbetare nu kommer vi aldrig att lyckas.
De tre debattörerna tycker mycket riktigt att VD-avtalen ska bli mer jämställda. Men att argumentera mot tjänstebilar och för mer inslag av hushållsnära tjänster innebär att konservera gamla könsroller. Det är inte säkert att kvotering ska finnas med på listan över väsentliga inslag i jämställdhetspolitiken. Men det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen.
Kristina Jonäng (C)
Torbjörn Egerhag (C)
Mari-Louise Wernersson (C)
Partistyrelseledamöter