Nästan överallt utom i Sverige är det förbjudet att köra bil och tala i mobiltelefon utan headset, ändå har borgerliga regeringar hittills motstått frestelsen att inskrida med regleringar och förbud. Cyklister lever säkrare med hjälm än utan. Men hittills överlåter regering och riksdag åt cyklisterna att bestämma i hjälmfrågan. I många EU-länder är det straffbelagt att förneka Förintelsen och andra folkmord. Så inte i Sverige. Trots hård press på alliansregeringen sitter den unikt långtgående svenska tryckfriheten i orubbat bo. Efter decennier med statligt apoteksförmynderi tilltros medborgarna nu förmåga att själva ta ansvar för inköp av värktab­letter sent om kvällen på bensinmacken.

Vi nickar gillande varje gång alliansens politik ökar människors frihetsgrad. Läget ser dock inte lika ljust ut på andra områden. Ett färskt exempel är Statens folkhälsoinstituts arbete med att kartlägga och – i förlängningen – förbjuda tobaksrökning på utomhusplatser.

Med risk för att någon förbudstaliban hoppar upp som gubben i lådan, dristar vi oss att påstå att det krävs extrem överkänslighet för att man ska fara illa av rökning utomhus. Det stinker inkonsekvens att förbjuda människor att tända en cigarett bland osande engångsgrillar på badstränder och i parker.

Men barnen då? Kan man verkligen försvara rökning på uteserveringar trots eventuella barn i krogvimlet? En given motfråga är hur många barn man egentligen möter där?

Kraven på nya förbud i folkhälsans namn kommer sällan från en bekymrad allmänhet. Förbudsproduktionen är snarare ett utflöde av en folkhälsobyråkrati mån om att motivera sitt eget existensberättigande, ackompanjerad av en liten men högljudd opinion vars egentliga agenda är att förbjuda. I detta fall tobaksrökning på offentliga platser utomhus.

Sedan juni 2005 gäller rökförbud på krogar. Förbudet upprätthålls genom att ägaren hålls straffansvarig. Ett rökförbud på allmänna platser skulle däremot, om det blir verklighet, tynga den svenska poliskåren med ytterligare arbetsuppgifter. Vi tvivlar på att det är medborgarnas vilja att svensk polis, som redan släpar efter med att utreda inbrott och stölder, ska rycka ut för att någon tänder en cigarett på stranden?

Frågor av det slaget bekymrar sällan förbudsvännerna. Statens intrång i medborgarnas liv uppfattas inte som ett problem så länge förbuden överensstämmer med beslutsfattarnas egna levnadsval. Förhållandet är inte en unik svensk företeelse. I Storbritannien diskuterar den statliga tankesmedjan Foresights ”elektroniska ransoneringskort” för att kunna hålla uppsikt över feta människors matinköp och ransonera deras konsumtion av onyttigheter, samt för att sätta feta barn i läger över sommaren!

Samma förmyndarmentalitet genomsyrar artikeln på DN Debatt (25/6) av den moderata riksdagstrion Anne Marie Brodén, Susanna Haby och Henrik Ripa. De går till storms mot Tobaksmuseet på Skansen som inte upplyser besökarna om att man kan dö av att röka. Artikelförfattarna vill därför att myndigheterna ska ingripa, men ställer sig aldrig frågan om innehållet i ett museums utställningar alls är en statlig angelägenhet.

Omyndigförklaringen av medborgarna är en frestelse för alla partier, inklusive allianspartierna. Socialminister Göran Hägglund har lyft fram Storbritanniens idéer som en folkhälsopolitisk förebild, ett land där sjukvården allt oftare säger nej till den som inte lägger om mat- och rökvanor. Folkhälsominister Maria Larsson har bjudit in bransch- och intresseorganisationer för att diskutera vilka portionsstorlekar vi svenskar ska ha rätt att köpa.

Det må gälla rökmotståndare, trafiksäkerhetsextremister eller förbudsvänner i största allmänhet – i politiken är det inte ovanligt att regleringsivrarna på grund av sitt starka engagemang och driv i sina hjärtefrågor kvalificerar sig för att bli talespersoner för hela sin partigrupps räkning. Men hur sunt är det? Få skulle väl drömma om att överlåta utformningen av sexualpolitiken åt katolska präster, men år efter år accepterar vi att nykterhetsvänner ges ett dominerande inflytande över alkoholpolitiken.

Ekot rapporterade i helgen att regeringen, ett och ett halvt år efter att en statlig utredning har gjort tummen upp för gårdsförsäljning av öl och vin, ännu inte har vågat sätta ner foten om gårdsförsäljning ska tillåtas eller inte!

Detta trots att Sverige de senaste två decennierna har avskaffat fem av sex försäljningsmonopol, fått friare alkoholinförsel och ökat utbud och öppettider på Systembolaget. Dessa liberaliseringar har skett utan att farhågorna om ökat våld eller ökad dödlighet infriats.

Den i sommar tre år gamla lagen om 0,2-promillegräns till sjöss är ett annat exempel på hur en liten men röststark opinion fick Sveriges riksdag att vika ner sig. All erfarenhet visar att en så låg alkoholhalt inte har någon negativ inverkan på sjösäkerheten, ändå trumfades förbudslagen igenom. Lagstiftarnas motivering var att det finns anledning att se lika strängt på en måttlig alkoholpåverkan till sjöss som när det gäller vägtrafik på land. Den verklighetsfrämmande jämförelsen underkändes i juni av Högsta domstolen, som nyktert konstaterade att riskerna från trafiksäkerhetssynpunkt är lägre vid promillekörning till sjöss än i vägtrafik.

För många svenskar utgör båtliv under semestern i kombination med en viss alkoholförtäring en livsstil och en viktig frihetskänsla. Vi menar att det inte är en uppgift för regering och riksdag att utan starka sjösäkerhetsskäl begränsa denna frihet.

Lagstiftarna bör avhålla sig från att stifta lagar baserade på moraliserande föreställningar om hur medborgarna från tid till annan bör äta, dricka, motionera eller vad det nu kan handla om. I linje med det bör statens ansvar för den enskildes handlingar inte sträcka sig hur långt som helst. Det finns fortfarande människor som nu på sommaren vill ta en cigarett efter ett bad på stranden, ge sina eventuellt överviktiga barn en extra glass i värmen eller ta ett par pilsner när de för sin fritidsbåt i ett stilla vatten. Låt dem göra det utan statliga pekpinnar!

Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M)

Mattias Svensson, redaktör magasinet Neo, författare till ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”.