Justitiekanslern Göran Lambertz har beslutat att en man som köpt sex av en 20-åring inte är uppenbarligen olämplig att vara ledamot av Högs-ta domstolen.
I sitt beslut utvecklar Lambertz sin uppfattning om det inträffade. Han har också kommenterat det i medierna. Det var nära ögat, deklarerar han. Men låt gå för denna gången, en gång är (nästan) ingen gång.
En enskild tjänsteman, låt vara en hög sådan, har tagit sig för att göra en bedömning som skulle ha ankommit på Högsta domstolen. Det var, vill jag hävda, inte bara omdömeslöst av Lambertz att ta på sig att vara smakdomare i ett fall som detta. Det var direkt fel.
Regeringsformen anger i 11:e kapitlet
5:e paragrafen att - i annat fall än vid pensionering - "den som utnämnts till ordinarie domare får skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten". I 12:e kapitlet 8:e paragrafen anges att "Högsta domstolen prövar --- om ledamot av Högsta domstolen --- enligt vad därom är föreskrivet skall skiljas eller avstängas från sin tjänst---."
Den prövning som Högsta domstolen således skall göra sker, står det vidare i lagtexten, genom att "Talan väckes av riksdagens ombudsman eller justitiekanslern". Det är alltså JO eller JK som har att föra upp frågan om justitierådets lämplighet till Högsta domstolens prövning.
Men här beslöt sig JK, efter att ha kommit överens med JO om att det var JK som skulle ta hand om ärendet, för att inte över huvud taget låta Högsta domstolen göra någon prövning. Uppenbarligen uppfattade sig JK som åklagare i ett brottmåls-ärende och frågade sig om han själv ansåg att ribban för olämplighet var nådd. Nej, nästan men inte riktigt, blev svaret. Justitierådets auktoritet som domare var skadad, men inte tillräckligt för att göra honom uppenbart olämplig.
I medierna har Lambertz tillagt att han dock anser justitierådet olämpligt att döma i vissa slags mål. En partiell olämplighet alltså, något som tydligen Högsta domstolen, eller möjligen justitierådet själv, förväntas notera och på något sätt rätta sig efter.
Så här är det naturligtvis inte avsett att ett fall som detta skall hanteras. Det är inte fråga om ett åtal i brottmål. Ingen bevisning behöver bedömas - det har ju skett redan. Det är, säger grundlagen, Högsta domstolen som, när en ledamot har begått ett brott som uppenbart påverkar lämpligheten att vara domare i denna prejudikatsinstans, skall avgöra om ribban är nådd eller inte.
JK konstaterade för sin del att brottet definitivt påverkade lämpligheten. Hans uppgift var då att föra frågan till Högsta domstolens prövning.
Det är Högsta domstolen som bäst vet vad det innebär att vara prejudikatsinstans och att som ledamot i Lagrådet medverka i lagstiftningsarbetet. Det är Högsta domstolen som kan och skall bestämma var ribban skall läggas. Inte en enskild tjänsteman, vars beslut blir bindande för HD men som samtidigt inte är rättsbildande, det vill säga inte är prejudicerande och därmed inte ger någon ledning för framtiden.
Genom Göran Lambertz agerande, som klart strider mot intentionerna bakom RF, har det uppkommit en helt ohållbar situation.
Högsta domstolen måste behålla, som fullvärdig ledamot, en person vars lämplighet kanske flertalet av dem starkt ifrågasätter. Ingen kan hindra denne från att, om han själv vill, efter en tid i Lagrådet återvända till dömande verksamhet. Ingen kan hindra att han, om han inte frivilligt avstår, får medverka i sexualbrottmål som kan komma att falla på den avdelning han sitter i.
Huruvida Högsta domstolens nuvarande ordförande Bo Svensson för sin del skulle medverka till någon särbehandling, om detta vore möjligt, är ju, efter de uttalanden som han låtit undslippa sig, för övrigt högst tveksamt.
Att rättsväsendet har skadats allvarligt genom det inträffade är uppenbart. Bland landets jurister är upprördheten och beklämningen mycket stora. JK har tagit på sig en uppgift som enligt grundlagen ankommer på Högsta domstolen. Därmed vilar ansvaret för följderna tungt på honom.