DN Debatt

”Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD”

Björn Söder talar på Sverigedemokraternas landsdagar förra helgen.
Björn Söder talar på Sverigedemokraternas landsdagar förra helgen. Foto: Per Groth / TT

Ideologi och terminologi. En ideologianalys av Sverigedemokraterna och ­etiketten nyfascism kan inte utgå från mellankrigstidens ytliga politiska klichéer. I modern ­fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt, skriver vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad.

Förra helgen deklarerade Sverigedemokraterna – via sin partisekreterare – att exempelvis judar inte ingår i den svenska nationen. Därmed avstannade debatten om huruvida partiet är fascistiskt. Lyste den underliggande ideologin igenom alltför tydligt? Ändå har partiets fascism aldrig varit särskilt väl dold. Frågan har snarare varit om betraktaren haft vilja och kunskap att se den.

Debatten om SD och fascismen blev efter statsministerns uttalande om partiet som ”nyfascister” ett politiskt minfält, men demonstrerar också den svenska beröringsskräcken inför själva ordet. Internationellt är fascismforskning ett enormt fält som inte bara studerat Hitler och Mussolini, utan mängder av rörelser över hela världen.

Men den svenska debatten återspeglar ofta klichéartade fördomar om hur ”riktiga fascister” måste se ut. Fascismforskaren Robert O Paxton beskriver kritiskt dessa bedrägliga stereotyper:

”En chauvinistisk demagog som harangerar en extatisk folkmassa, disciplinerade kadrer av marscherande ungdom, militanter iförda uniformt färgade skjortor som slår någon demoniserad minoritet sönder och samman, överraskningsanfall i gryningen och vältränade soldater som paraderar genom en erövrad stad.”

Jämför detta med vad en känd svensk professor nu säger om SD:

”Den dagen Sverigedemokraterna börjar beteckna sig som revolutionära manschauvinister, yrkar på korporativism, kräver att alla partier utom det egna ska avskaffas, går till angrepp mot alla som tolkas som ’svaga’, vill återupprätta ett rasbiologiskt institut, uttrycker en önskan att återställa Sveriges gränser till vad som gällde före freden i Nystad 1721 och genomför en militant marsch mot Stockholm med idel partimedlemmar i folkdräkt i syfte att gripa makten – den dagen är de att betrakta som fascister.”

Uttalandet saknar vetenskaplig kvalitet. Ingen ideologisk-politisk manifestation – fascistisk eller annan – ser likadan i dag ut som den gjorde 1922 eller 1933 (varken Hitler eller Mussolini grep för övrigt makten via statskupp). Mot slutet av 1960-talet konstruerade franska fascistiska intellektuella den så kallade neofascismen (”nyfascismen”). ”I praktiken översatte de främlingsrädsla och intolerans till ett liberaldemokratiskt språk”, skriver fascismforskaren Kevin Passmore. Fascismforskaren Roger Griffin beskriver omdaningen utifrån att ”dagens fascistiska rörelser saknar generellt idéer om totalitarism, korporativism, biologisk rasism, ledarprincipen och enpartistaten.”

En ideologianalys kan alltså inte utgå från mellankrigstidens ytliga politiska klichéer. Fascismforskaren Lena Berggren skriver att det ideologiska angreppssättet innebär att ”en definition av fascismen måste centreras kring fascismens ideologiska innehåll, inte på dess politiska stil eller de strategier som de olika rörelserna använde sig av för att uppnå politisk makt”. I stället eftersöks framför allt två koncept, som signifikant för fascism. Dessa är folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse:

Ultranationalism är en politisk övertygelse som har nationalismen som allt överordnat primat. Alla andra politiska tankar (framför allt den traditionella höger-vänster-skalan) är underordnade. Ultranationalismen är inkompatibel med en liberal och inkluderande uppfattning om medborgarskap. Ultranationalisten tar sig själv rätten att fritt exkludera medborgare ur nationen.

Nationens pånyttfödelse utgår från att nationen anses vara i ett stadium av kris, dekadens eller undergång. Den kan endast räddas av en politisk rörelse bestående av sunda, friska och medvetna nationella idébärare. Den sjuka nationen ska ersättas av en pånyttfödd dito, en alternativ modernitet, baserad på utrensning av dekadens i varje sfär av den socio-politiska tillvaron.

En studie av SD:s ideologimaterial visar att partiet både är ultranationalistiskt samt har en stark idévärld om nationens pånyttfödelse. Jag förvånas själv över hur tydligt detta återges. SD:s befintliga uttalanden i DN om exkludering av svenska medborgare ur nationen (”judar”, ”araber”, ”samer”, och så vidare) kunde ha setts som en tillfällig groda av partisekreteraren, om inte SD-ledaren omedelbart kallat detta för en av ”partiets centrala ideologiska principer”. Samma ultranationalism har tidigare kommunicerats via järnrörsnattens uttalande ”det är inte ditt land, det är mitt land” samt avfärdandet av den infödde svensken Zlatan Ibrahimovic som en ”legosoldat” i fotbollslandslaget. Detta är skolexempel på ultranationalism och finns med i SD:s ideologimaterial:

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

SD tar sig alltså rätten att fritt exkludera svenska medborgare ut ”nationen”. Detta diskvalificerar SD från att kallas demokratiskt, eftersom en demokratisk stat utgår från lika medborgarrätt. Det är därmed omöjligt för demokrati att samexistera med SD:s uteslutande ultranationalism. Rädslan inför framtiden sprider sig bland svenska medborgare, som tillhör utsatta samhällsgrupper och minoriteter.

Vissa vill kalla SD för radikal högerpopulism, vilket är tänkbart. Men högerpopulism utmärks av krav på lägre skatter, syftande till extrem nedmontering av byråkratiska strukturer. Detta synsätt existerar hos SD men är inte framträdande. Tvärtom hyllar SD en förvrängd och ultranationalistisk tolkning av det socialdemokratiska folkhemmet. Statsvetarna Anders Hellström och Tom Nilsson har påpekat att SD-väljare tenderar att uttrycka ganska konventionella åsikter när det kommer till välfärd, skatter och så vidare. SD själva deklarerar sig som konservativt och 2010–2014 närmade sig partiet tydligt konservatismen. Men inte heller denna ideologi har erhållit dominans inom SD.

Nationens pånyttfödelse återkommer ständigt i SD:s retorik, framför allt via partiets enorma intresse för kulturpolitik. De svenska ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp”, anser SD. Konstverk som inte passar in i nationen är ”andlig lort” som passar ”alldeles förträffligt på närmaste soptipp”. En misshaglig konstnär hotas med fängelse. Kritik mot SD kallas ”svenskfientlighet” och partiet motionerar om att ”kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten”. Statligt stöd till antirasistiska organisationer ska endast ”ges till sådana organisationer som också förbinder sig att motverka svenskfientlighet”. Ständigt mordhotas journalister, forskare, tjänstemän, politiker och allmänheten (även barn) om de offentligt kritiserar SD.

Inget parti är renlärigt ideologiskt, ej heller är SD hundra procent fascistiskt. Fascismforskaren Nigel Copsey skriver att ett visst fascistiskt inflytande finns i hela den euroepiska ultranationalismen (även populister). ”Om det nu ställer till problem för statsvetare, så får det väl vara så”, skriver han. Fascismen inom SD är en steglös skala, ständigt föränderlig. Där kan en viktig diskussion börja. Men att hävda att det inte existerar fascism inom SD är direkt felaktigt.

Flera har hävdat att det är ”fel strategi” att kalla SD fascistiskt, om man vill bekämpa partiets rasism. Det är möjligt. Det avgörande är inte definitionen, utan att svenska folket och de demokratiska partierna i Sveriges riksdag – från höger till vänster – förstår att gränsen mot SD utgör den viktigaste skiljelinjen i svensk politik sedan rösträttens genomförande.

Demokratin måste visa sig stark, handlingskraftig och stridbar när den nu utmanas på allvar. Historien lär oss vad som annars kan hända.