Statsvetare och journalister må tala om att det i svensk politik blivit trångt i mitten. För mig framstår det ändå som om de två regeringsalternativen står tydligare mot varandra än på mycket, mycket länge. Det är för övrigt en åsikt - en av de få - som jag delar med statsminister Göran Persson.

Allians för Sverige har fått ett mycket positivt mottagande inom de fyra partierna. Inte minst bland dess väljare som länge efterlyst en mer enad opposition som tar sikte på en gemensam regering efter nästa val. De fyra partierna har satt i gång ett ambitiöst arbete bland annat med arbetsgrupper på sex på olika politikområden; ekonomisk politik för tillväxt, mer kunskap - en modern utbildningspolitik, Sverige i världen på 2000-talet, välfärd för trygghet och valfrihet, tillväxtregion Sverige och rättspolitik för trygghet.

Vi vill formulera gemensamma ståndpunkter så att väljarna får besked i god tid före valet och för att se till att vi är väl förberedda när vi får väljarnas förtroende.

En mycket oenig vänsterkartell med s, v och mp står mot en i mycket enig allians med m, kd, fp och c. Jag förnekar inte att vänsterkartellen står enig i en del viktiga frågor. Det gäller exempelvis den så ­kallade stopplagen avsedd att eliminera en spirande utveckling av privata initiativ inom en gemensamt finansierad sjukvård.

Jag vill inte heller hävda att vi fyra, som lovar att stoppa stopplagen och införa vad vi kallar startlagen för nya initiativ inom vården, är eniga om allt. I vissa frågor finns olika ståndpunkter och min uppfattning är att vi kan gå till val med olika åsikter i en del ganska viktiga frågor och ändå vara övertygade om att dessa går att lösa konstruktivt efter en valseger.

Bland de större frågor där vi ännu inte står enade finns en fråga som varit en stridsfråga i svensk politik i ett kvarts sekel. Det gäller kärnkraftens vara eller icke vara, dess utveckling eller avveckling. Frågan har förgiftat atmosfären mellan de borgerliga partierna ända sedan början av 1970-talet. En centerledd regering med Thorbjörn Fälldin som statsminister föll på kärnkraftsfrågan och vi vill inte se något liknande hända igen när vi - som jag hoppas - får möjlighet att städa upp efter vänsterkartellen nästa höst.

Maud Olofsson skrev en artikel på DN-Debatt samma dag som kärnreaktorn Barsebäck 2 stängdes. I den artikeln hette det: "Energipolitiken är inte den fråga som kommer att avgöra vår möjlighet att bilda regering."

Det lät löftesrikt mitt i bedrövelsen över den förtida stängningen av ännu en säker och fullt fungerande reaktor. Men i protokollet från centerstämman nyligen heter det att "Centerpartiet har för avsikt att fullfölja vår energipolitiska överenskommelse, med målet att all energiproduktion på sikt ska vara hållbar". Båda dessa centerpositioner kan förstås inte intas samtidigt.

Det är ett axiom att ett parti inom en ny regeringskonstellation inte kan ha en sepa­ratuppgörelse på något område med ett parti som står utanför regeringssamarbetet - i det här fallet centerpartiet tillsammans med vänsterpartiet och socialdemokraterna. Därför måste en konstruktiv lösning på energifrågan sökas inom borgerligheten. Energipolitiken måste utformas av allianspartierna. Om socialdemokraterna skulle välja att ansluta sig i efterhand så skulle det inte vara avgörande, men välgörande.

En av svensk industris konkurrensfördelar i jämförelse med omvärlden har varit tillgång till säker och billig energi. Denna fördel äventyras om reaktor efter reaktor stängs, vare sig det sker genom lagstiftning eller genom förment marknadsekonomiska lösningar. Med minskad tillgång på el stiger priserna och konkurrensfördelarna försvinner. Försvinner gör då också industrier och arbetstillfällen. Välstånd och välfärd äventyras.

Också för socialdemokraterna torde det finnas en vilja att säkerställa tillgången på billig och säker energi. I de fackliga leden finns en stor oro över energipolitikens inriktning. Man efterlyser långsiktighet och stabilitet. Man vet att det handlar om jobben.

Jag är en av dem som för 25 år sedan arbetade aktivt för att kärnkraften skulle avskaffas. Jag överskattade kärnenergins avigsidor och alternativens potential. Men viktigast av allt; jag och samtiden var lyckligt ovetande om klimathotet och växthuseffekten. John Steinbeck lär ha sagt "Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise".

Klimathotet är vårt allvarligaste miljöhot. Om detta råder i dag bred enighet. Att Sverige då med öppna ögon skulle stänga väl fungerande elfabriker till förmån för fossila bränslen vore förstås inte välbetänkt.

Ibland hävdas att kärnkraften skulle kunna ersättas med vindkraft. Det kan den, men under överblickbar tid endast på marginalernas marginal. Med kablar till Finland och Polen blir i stället ersättningskraften kärnenergi - och vari ligger då nyttan? Eller kolkraft som bidrar till att förstärka växthuseffekten. Om elbortfallet ersätts med dansk kolkraft innebär det att ytterligare 6 ton kol förbränns per minut. Nej, min uppfattning är att de befintliga kärnkraftverken ska användas så länge de är ekonomiskt lönsamma och uppfyller de säkerhetsmässiga kraven.

Finns det då en framkomlig väg till en uppgörelse för de fyra borgerliga partierna i Allians för Sverige? Ja, trots de i dag förekommande skillnaderna mellan de fyra partiernas energipolitik tror jag att det finns goda förutsättningar att hitta en uppgörelse som innebär att de långvariga låsningarna i energipolitiken kan brytas.

Jag behöver knappast understryka betydelsen av en uppgörelse. En sådan är angelägen för, och en viktig förutsättning för, ett framgångsrikt svensk näringsliv och för möjligheten att erbjuda arbetstillfällen inom energikrävande industri. Den är också angelägen för att möta dagens och framtidens utmaningar när det gäller miljöfaror som växthuseffekten.

Så här skulle i korthet en sådan uppgörelse kunna utformas:

1. Alliansens partier accepterar att de två stängda reaktorerna i Barsebäck är stängda för tid och evighet.

2. Ingen av de tio befintliga reaktorerna stängs med mindre än att säkerheten eller ekonomin ger skäl för det.

3. Inga nya initiativ med sikte på byggande av nya reaktorer tas av regeringen under den kommande mandatperioden.

4. De effektförstärkningar som kan bli aktuella i det befintliga beståndet av reaktorer välkomnas. Detta under den självklara förutsättningen att det kan ske med upprätthållen säkerhet och att de är ekonomiskt lönsamma.

5. Den så kallade tankeförbudspara­grafen avskaffas. I 6 § kärntekniklagen anges att ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor. I ett öppet samhälle ska det inte finnas begränsningar av det slaget.

6. Staten ska fortsatt ha ett starkt engagemang när det gäller energieffektivisering, forskning och utveckling av nya energikällor med målet att öka andelen förnybar energi.
Det bör finnas goda förutsättningar för en sådan överenskommelse. Den skulle i så fall vara av stor betydelse för miljön och välfärden.
Göran Hägglund