Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Har Sverige något att lära av de bästa Pisa-länderna?”

Grundskoleelever i Singapore, ett av de länder som presterar bäst i Pisa-testerna.
Grundskoleelever i Singapore, ett av de länder som presterar bäst i Pisa-testerna. Foto: SIMIN WANG

Forskning behövs. Internationella studier visar att lärarens skicklighet är avgörande för vad eleverna lär sig. Om Sverige ska prestera bättre i Pisa-testerna måste vi lära av andra länder. Vi föreslår ett forskningsprojekt som på plats i de bästa länderna kart­lägger kvaliteterna i undervisningen där, skriver fyra professorer i pedagogik.

Sverige är skakat. Skolans kvalitet är kritiserad från alla håll och kanter. Ingen tycks förstå orsakerna till att svenska 15-åringar presterar allt sämre på de av OECD arrangerade Pisa-testerna. Vad är det som skolor i de flesta andra länder i världen gör bättre än vad vi gör?

Diskussionen om Pisa-resultaten är intensiv bland våra politiker, myndigheter och forskare. Den ena förklaringen efter den andra lanseras i försöken att förstå och bryta den nedåtgående kunskapstrenden för svensk skola. Skolverket utreder på fullaste allvar påståendet att svenska 15-åringar skulle vara mindre motiverade än vad 15-åringar är i de 64 andra länderna som också gör Pisa-testerna. Vem tror att det ens skulle vara möjligt? Regeringen lanserar storslagna planer på att ha fler lärare/färre elever klassrummen. Det vet de flesta som kan skolan, att det har ingen generell betydelse för skolresultaten om det är 22 eller 27 elever i varje klassrum. Elevgruppens sammansättning och undervisningens förutsättningar är väsentligare, men den mest avgörande faktorn är läraren.

Jan Björklund ropar efter ett återförstatligande av skolan utan att leverera ett enda trovärdigt motiv för att det enkelt skulle öka elevernas lärande. Snarare skyls de svaga resultaten på att skolpolitiker i kommunerna är amatörer. En klatschig rallarsving som emellertid saknar den viktiga detaljen som berättar vad de statliga proffsen kan bättre och som strax skulle leda till nya kvaliteter i den svenska skolan.

I ett 40-tal kommuner arbetar man med utgångspunkt i idéer skapade av McKinsey & Company, ett amerikanskt multinationellt konsultföretag inom strategi och management. Målet sägs vara att utveckla skolornas resultat. Huvudidén bygger på att lärare ska frigöra tid genom att bland annat dra ned på antalet möten. Arbetet drivs under parollen “Världens bästa skola” där kopplingen till Pisa är uppenbar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som något överraskande är inblandade i projektet, publicerade nyligen den första utvärderingen och noterar att ”En slutsats är att det framför allt behövs ett ökat samarbete mellan lärare; där lärarna coachar varandra och gemensamt planerar och utvärderar sin undervisning. För att åstadkomma det behöver rektorer och lärare använda sin gemensamma tid mer effektivt.” Inte ett ord om vad lärarna ska samarbeta om, eller vad handledningen ska innehålla eller vad man exakt ska göra för att på effektivast möjliga sätt använda den tid som projektet frigör för lärare och rektorer.

För att nå bättre resultat i Pisa har den svenska regeringen bett om råd direkt från OECD. I veckan har analysen och med den också svaren levererats. Bland annat föreslår OECD ett nationellt institut som ska stärka lärarnas kompetens. Vidare rekommenderas att kraven för att kunna utbilda sig till lärare måste öka. Viktigast, menar man, är att utveckla långsiktiga strategier för att stödja hög kvalitet i undervisning och lärande.

Vi måste få veta var någonstans i världen som OECD hittar förebilden till detta institut, som på vetenskaplig grund kan visa att ett sådant utgör förutsättningen för en bättre skola. Men också vad ett sådant institut exakt kan bidra med som skiljer det från det som till exempel universitetens forskning redan gör. OECD måste också tydligt tala om för oss vad det precist är i lärarnas undervisningskompetens som ska stärkas så att elevernas lärande ökar. Det är enkelt att komma med rubriker och ståtliga förslag men betydligt svårare att fylla dem med ett intelligent och kompetent innehåll, som kan avgöra den svenska skolans framtida kvaliteter.

Svensk skola kan bli bäst i Pisa-testerna bara om vi blir något bättre än de bästa. Ska så ske måste vi komma överens om de allra viktigaste utgångspunkterna för skolutveckling och konsekvent arbeta med dem. En helt avgörande sådan ligger i att förstå hur undervisning leder till lärande.

Om en person kan något bör vi kunna vara överens om att det är ett resultat av lärande. Det vi vet eller kan har vi alla någon gång lärt oss. Om två personer ska lära sig samma sak men utvecklar olika slags kunskaper, bör det vara en konsekvens av att personerna lärt sig på olika sätt. De har använt skilda metoder eller strategier eller inga alls som gör att kunskapskvaliteterna skiljer sig åt. När eleverna lär sig i skolan är de i allt väsentligt beroende av hur undervisningen är utformad. Flera internationella studier visar att lärarens kompetens och skicklighet är avgörande för vad eleverna lär sig i skolan. Det som blir en alldeles specifik förutsättning för lärandet i skolan är att lärarna måste veta hur eleverna gör då de lär sig, vilka förutsättningar som gäller för att eleverna förmår att lära sig och att lärarna också anpassar undervisningen efter dessa insikter. Om lärare däremot inte alls vet hur eleverna lär sig, blir undervisningen ett mycket chansartat äventyr för den som ska lära sig och därmed också för utbildningens kvalitet.

Med utgångspunkt i de här antagandena måste vi våga ställa frågan om det är så att lärarna i Korea, Kina och Singapore undervisar på ett annat sätt än vad lärare gör i Sverige, Europa och i USA. Om det är så, bör det leda till att också eleverna i länder med bäst resultat lär sig skolkunskaper på ett annorlunda och därmed bättre sätt än i Sverige. Eftersom vi inte säkert vet om det föreligger den här typen av olikheter bör forskningen genast ta sig an uppgiften att ta reda på om det finns några sådana skillnader eller inte.

Om skillnader går att påvisa – då har vi något att lära oss. Nämligen hur lärarna i dessa länder undervisar så att deras elever blir bäst i världen. Föreligger inga skillnader, då vet vi det och då har vi ingenting på den punkten att lära av lärarna och skolorna i Sydostasien.

Vi föreslår att Vetenskapsrådet eller SKL genast avsätter resurser för att stödja ett forskningsprojekt som på ort och ställe studerar och kartlägger kvaliteterna i sådan undervisning som leder fram till att eleverna utvecklar bäst skolämneskunskaper i världen. Om det också innebär bäst i Pisa-testerna må det vara hänt.

Artikelförfattaren

Eva Alerby, professor i pedagogik, Luleå tekniska universitet
P O Erixon, professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet
Tomas Kroksmark, professor i pedagogiskt arbete, Högskolan i Jönköping
Monika Vinterek, professor i pedagogiskt arbete, Högskolan Dalarna

Läs mer. Fler debattinlägg på DN Debatt

• ”Ny myndighet måste få ansvar för jämställdheten”. Sveriges feministiska regering måste inrätta en ny myndighet med ansvar för jämställdhetsfrågor, skrev Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby, den 12 maj.

• ”Innovationspolitiken måste samlas i egen proposition”. Regeringen bör lägga en särskild innovationspolitisk proposition, som fokuserar på nyttiggörande och hur offentlig upphandling och statens riskkapital bäst kan utnyttjas, skrev Charles Edquist den 11 maj. 

• ”Sverige halkar efter med den digitala välfärden”. Nu krävs att ­regeringen ger kommunerna det stöd de behöver för att Sverige ska nå de IT-politiska målsättningarna, skrev Mikael Ek och Karin Ahl, Svenska stadsnätsföreningen, den 10 maj.

• Fler inlägg på DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.