Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Haveriet med rättegången i Södertälje är inte unikt”

Felaktiga rättsprocesser. Södertäljerättegången är bara ett av flera rättsliga haverier på senare år. Många personer har dömts felaktigt samtidigt som mördare går fria, skriver Claes Sandgren, professor i civilrätt. Därför måste nämndemännens och åklagarnas inflytande minska samtidigt som domarnas roll stärks – tvärtemot regeringens nuvarande inställning.

Varför havererar rättsväsendet så ofta i de ”stora fallen”, nu senast rättegången i Södertälje? Mordet på Olof Palme, ”styckmordet” och ”Quickaffären” är andra exempel på att rättsväsendet inte hållit måttet. Fallet med barnläkaren vid Astrid Lindgren-sjukhuset kan i viss mån också läggas till raden av misslyckanden. Gud förbjude att även Assangeaffären får en snöplig upplösning. Har vi här något systemfel?

Det är väl bekant att utredningen av Palmemordet kännetecknats av oklara roller och undermåliga insatser av polis och åklagare, något som är grundligt utrett av Granskningskommissionen (SOU 1999: 88). Styckmordsrättegången utmynnade i att läkarna, som frikändes av domstolen, av denna pekades ut som skyldiga till styckning av kvinnans kropp trots att de inte ens var åtalade för denna, ett utpekande som inte kunde överklagas och som slog deras liv i spillror. ”Quickaffären” utmärks av passiva domare, en manipulativ åklagare, en polis som ställde ledande frågor och gömde undan material, amatörmässiga rättsläkare och psykologer, spakt försvar samt gränslösa överdrifter i pressen om Quicks grymheter innan han ens var dömd.

Åtalet i barnläkarfallet pulvriserades av ett kraftfullt försvar efter flera års förundersökning, något som dock inte föranledde riksåklagaren att kritisera åklagarens arbete. Södertäljemålet slutligen havererade på grund av en inkompetent nämndeman.

Det är inte minst nedslående att rättsväsendet i så liten grad självt uppmärksammat de fel som begåtts och lika litet förmått läka följderna av misstagen. Det är främst två journalister/författare som dragit fram missgreppen i ljuset: Per Lindeberg (styckmordet) och Hannes Råstam (Quickaffären).

Det ledsamma i allt detta är i första hand att många människor oförskyllt fått lida: många har felaktigt dömts, offer och anhöriga har inte fått den respekt de förtjänar osv. Och mördare har gått – och går – fria. Men tillkortakommandena i dessa ”stora fall” är en larmklocka också med tanke på den mängd av fel som kan förekomma i alla brottmålsprocesser, stora som små: rättsläkare och psykologer som tar miste; kriminaltekniker som slarvar; åklagare som sviker sin objektivitetsplikt; poliser som döljer bevismaterial; vittnen och målsägande som ljuger; svaga försvarsadvokater; falska erkännanden osv. En domstol kan också ha svårt att avgöra om en gärning är brottslig; alla ändrade domar påminner om det. Lägg till detta att en domstol ska fälla en åtalad redan om hans skuld är ställd ”utom rimligt tvivel”; det krävs inte att den är ställd ”utom allt rimligt tvivel”. Osäkerheten illustreras av de stora skillnaderna mellan tingsrätter i fråga om sannolikheten för att dömas till fängelse (Riksrevisionen, RiR 2004:5).

Allt detta betyder att det meddelas ett antal felaktiga domar varje år. Hur många? Det är inte gott att säga, men en norsk vetenskaplig undersökning i form av intervjuer med 125 av de mest erfarna brottmålsadvokaterna i landet pekade på att de sammantagna haft 15 oskyldigt dömda per år (Bratholm & Stridbeck, Lov og Rett 1998 s. 323 ff.). Låter det litet? Nja, räknar man på dessa tal blir resultatet skrämmande. Och vi lär väl inte vara bättre i Sverige? Här lagförde åklagare och domstolar 136 000 personer 2011, varav 12 700 dömdes till fängelse (Brå, Personer lagförda för brott, 2012). Om så bara en procent dömts felaktigt så skulle alltså 127 personer ha satts i fängelse i fjol utan grund.

De olika slagen av felkällor visar att alla parter i processen måste ta sitt ansvar och att varje form av rollförbistring bör undvikas. Det är därför som det är så olyckligt att en ledamot av Högsta domstolen – i maskopi med andra ”intressenter” i saken – bestämt sig för att ärerädda sig själv och domarkåren och därvid inte dragit sig för att bedöma bevisvärdet av diverse omständigheter som kan komma att prövas av såväl åklagare och lägre instanser som HD själv. Inte minst hans oförståelse för oskuldsprincipens innebörd (DN Debatt 20.8.2012) kastar en skugga över Högsta domstolen. Samma justitieråd engagerar sig nu dessutom i utredningen av statsministermordet genom att förmedla tips till åklagarna (Lördagsintervjun/P 1, 6.10.2012). Ett sådant polisiärt engagemang svär mot principen att Högsta domstolen ska stå helt fri gentemot övriga delar av rättsväsendet för att kunna åtnjuta allmänhetens förtroende.

Detta förtroende för domstolarna är grundläggande därför att det ytterst är de enskilda domarna som måste ta ansvaret för att källorna till felaktiga domar så långt möjligt elimineras. Det framstår därför som önskvärt att domarens roll stärks, så att denne återfår den ställning som domaren är tänkt att ha enligt rättegångsbalken.

Regeringens syn är dock den rakt motsatta. Den har tillsatt en utredning om brottmålsprocessen (Dir. 2010:78) vars uppdrag är att – i effektivitetens namn – ge domaren en än mer tillbakaskjuten ställning. Regeringen menar nämligen att åklagaren i ökad utsträckning bör kunna lagföra misstänkta personer (det vill säga utan domstolsprövning) samt att åklagarens och den åtalades yrkanden, invändningar och inställningar bör kunna tillmätas större betydelse i processen. Andemeningen är klar. Svensk rätt ska inspireras av anglosachsisk rätt; åklagaren och den åtalade får större ansvar för utgången och domaren mindre. Vi närmar oss ett så kallat plea-bargain-förfarande, som ger utrymme åt åklagaren och den åtalade att förhandla om utgången.

Regeringens inställning framstår som riskabel i ljuset av de nämnda haverierna och de nämnda riskerna för felaktiga domar. Dessutom avskräcker erfarenheterna från England och USA, där dna-analyser blottlagt en avgrund av felaktiga domar.

• Regeringen bör tänka om till förmån för stärkt rättssäkerhet i form av en mer aktiv domarroll och begränsningar av den exceptionella makt som tillkommer de enskilda åklagarna i svensk rätt.

• Försvarsadvokaterna bör ges resurser för sitt arbete så att de kan hävda sig mot åklagarna med kraft och integritet.

• Nämndemännens medverkan i dömandet bör minskas rejält.

• En oberoende klagoinstans bör inrättas med uppdrag att utreda befarade fall av misstag så att fängslade och andra dömda inte ska vara beroende av mediers ingripande för att få sin rätt.

Claes Sandgren, professor i civilrätt; kommissionär, Internationella juristkommissionen (Genève)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.